ANALYS. De senaste månadernas protestaktioner efter moralpolisens dödsmisshandel av Jina-Mahsa Amini har väckt ett nytt hopp om förändring i Iran. Den kvinnoledda revoltens slagord ´Kvinna, liv, frihet´ tycks ha en magisk sprängkraft, skriver journalisten Sholeh Irani.
Den iranska människorättsorganisationen HRANA har nyligen publicerat en gedigen kartläggning av protesterna i Iran. Rapporten omfattar protester under de första 82 dagarna på 1162 platser i 160 städer, 143 universitet och högskolor. Över 18 000 människor har enligt rapporten gripits under perioden. I rapporten namnges 481 personer som har dödats, varav 68 minderåriga och barn. Siffrorna avslöjar omfattningen av protesterna som spontant och genom självorganisering startades i september 2022 då 22-åriga Jina-Mahsa Amini dog på sjukhuset av skador som hade orsakats av misshandel i moralpolisens händer.
Regimen har urholkats inifrån, menar oberoende experter men också många av de numera kritiska rösterna i regimens inre kretsar. Nyligen har flera hemligstämplade dokument och ljudfiler sammanställda av regimens säkerhetsstyrkor, rörande omfattningen av protesterna och missnöjet i det iranska samhället, läckt ut. En genomgång av dessa läckta interna dokument, tillsammans med en rad offentliga uttalanden i media och live-debatter (t ex på appen Clubhouse) bekräftar många bedömares slutsats: regimen fruktar en revolution.
Starkt stöd för protesterna
Enligt inrikesministeriets interna undersökning uppger 84 procent av de tillfrågade (ca 4000 personer) att de stödjer protesterna eftersom de anser att demonstrationerna potentiellt kan leda till förändring. 70 procent har sagt att de inte är villiga att delta i stöddemonstrationer för regimen. 50 procent har sagt att hijab inte ska vara obligatorisk. Bara 14 procent visade tillit till den iranska regimens public servicemedia. Med tanke på den utbredda korruptionen, även inom säkerhetsapparaten, är det svårt att veta hur många av de tillfrågade som tillhör regimens närmaste kretsar och hur mycket de egentligen har vågat svara ärligt och utan rädsla för repressalier. Trots det verkar dessa siffror avslöjande nog.
Uppgifterna i de läckta dokumenten i sig bekräftar oppositionens och de politiska kommentatorernas uppskattning att omkring 80 procent av iranierna vill se denna regim störtas. Missnöjet är stort även bland de som fortfarande inte deltar direkt i gatudemonstrationerna utan väljer att uttrycka sitt missnöje på andra sätt, till exempel genom att strejka och stänga sina affärer och verksamheter på uppmaning av protest-nätverken i Iran eller politiska partier i Kurdistan-provincen. Enligt HRANA:s kartläggning har affärer och verksamheter i 53 städer deltagit i strejker under vissa dagar. I de läckta interna rapporterna (Fars-bulletin) påpekas att 70-100 procent av affärerna och basarerna var stängda under strejkdagarna i 22 provinser.
Kvinnorna har en central roll i mobiliseringen
Den inledande fasen av den iranska revolutionen med start september 2022 drivs framför allt av en ”feministisk energi”. Kvinnor som en förenande samhällsgrupp med egna erfarenheter av samverkande förtryck har fått en central och mobiliserande roll. Jina-Mahsa Amini var ung, kvinna, kurd, och tillhörde en religiös minoritet. Hennes symbolladdade gestalt triggade en historiskt enastående solidaritet och kampvilja bland de marginaliserade samhällsgrupperna. Mordet på henne synliggjorde den intersektionella skärningspunkten mellan olika slags förtryck. Unga kvinnor kunde identifiera sig med henne, alla former av diskriminering manifesterade sig i hennes döda unga kropp. Protesterna i hundratals städer runt om i Iran engagerar människor av olika samhällsklasser, från landets många etniska grupper och religiösa minoriteter. Omfattningen av protesterna och deras gemensamma budskap i form av slagord, kampsånger och uttalanden, synliggör ett växande sekulärt modernt medvetande. En progressiv kulturrevolution inifrån har utvecklats under ytan och i opposition till regimens reaktionära värderingar, påtvingade religiösa symboler och tabun.
På Aminis begravning i hemprovinsen Kurdistan bröt kvinnor mot regimens mest ”heliga” politiska tabu. De tog av sina hijaber, viftade med dem i luften och ropade ”kvinna, liv, frihet” och klippte sitt hår i vrede och sorg. Kvinnorna brände sina obligatoriska slöjor på gatorna i Teheran och många andra städer. Upprorsstämningen spreds och många begav sig ut på gatorna för att stödja dessa kvinnor som brände regimens symboliska flagga.
”Det är en revolution!”
Det var inte bara iranierna själva, utan kvinnor i hela världen förstod den episka betydelsen av dessa aktioner. När universitetsstudenter påbörjade sina dagliga protester och strejker, när de trotsade könssegregeringen i sina matsalar, när de buade ut regimens representanter som försökte lugna ner studenterna, när folk ropade på gator och torg och från hustak: ”Död åt Khamenei, ned med diktatorn”, när skolflickor vägrade lyda skoladministrationen och sjöng: ”Kvinna, Liv, frihet”, när upproriska unga kvinnor, många i tonåren, kidnappades och deras sönderslagna kroppar hittats, då ropade många på gatorna och skrev i sina sociala medier: ”Kalla inte det vi gör för `protest`, det är en revolution”!
Den obligatoriska slöjan är starkt knuten till den islamistiska regimens politiska identitet och dessutom ett instrument att upprätthålla maktordningen i samhället. I Irans politiska kontext under det teokratiska enväldet som styrt landet i 43 år, symboliserar den obligatoriska hijaben inget mindre än regimens politiska flagga. Symbolen som demonstrerar ayatollornas makt över medborgarnas rätt till sina kroppar och allas liv och död. Hijab-tvånget kräver bevakning vilket ger regimen alibi att bland annat genom patrullerande moralpoliser upprätthålla kontrollen i den offentliga sfären.
Lång historia av kamp för demokrati och rättvisa
Kampen för demokrati, jämställdhet och rättvisa har en lång historia, både i Iran och i regionen. Inte långt efter den franska revolutionen, från mitten av 1800-talet höjdes progressiva röster i de muslimska länderna i MENA-regionen. I Iran kan man bland annat nämna väckelserörelsen Bábísm (1840), en progressiv frihets- och folkrörelse för sin tid. En unik händelse under dessa år uppfattas som en historisk vändpunkt, i synnerhet för kvinnorörelsen. Islamlärda Fátimih Baraghání (1814–1852), en av Babi-rörelsens mest inflytelserika ledare, tog av sin ansiktsslöja och höll ett brandtal inför en viktig sammankomst. Känd som Qorrat-al-ʻAyn agerade hon revolutionärt när hon bröt samtliga samhällsnormer baserade på total könssegregering och slöjtvång vid mitten av 1800-talet i Iran.
Dåtidens despot Nasser-al-Din Shah beordrade hennes avrättning. Hon kvävdes till döds, och hennes kropp kastades i en brunn, så hon skulle sakna en grav. ”Ni kan döda mig så fort ni önskar, men ni kan inte stoppa kvinnors befrielse”, sade hon inför sin avrättning – – – en fras som ekar och hörs än idag.
Reformrörelse växte fram
Så småningom växte en reformrörelse fram i Iran, samtidigt med bland annat Ungturkarna i Turkiet, under påverkan av anti-tsar revolutionen i grannlandet Ryssland. Irans Konstitutionella Revolution 1905-1911 för ett parlamentariskt system och införandet av ett modernt oberoende rättssystem är en av de största revolutionerna i sin tid. Kvinnor bildade sina hemliga föreningar, som tog upp kvinnors rättigheter och krav på jämställdhet. Konstitutionen godkändes till slut med de religiösa ledarnas stöd, men kvinnors rättigheter uteblev.
Efter andra världskriget tvingades den nya dynastins grundare Reza Shah Pahlavi abdikera, anklagad för samröre med nazi-Tyskland. Hans son Mohammad Reza fick med stormakternas välsignelse efterträda sin far. Efterkrigsåren blev händelserika i Iran, då politiska partier, oberoende fackföreningar och kvinnoorganisationer bildades under en försvagad centralmakt, och modern konst och litteratur blomstrade. Efter den CIA-stödda kuppen 1953 mot premiärministern Mosadegh bromsades demokratiutveckligen helt, vilket ledde till revolutionen 1979, som snabbt togs över av de islamistiska reaktionära krafterna för att bilda eget envälde.
Idag står unga män emot kulor och batonger, beredda att dö för sina systrars rätt att bränna sin obligatoriska slöja, för att kvinnor ska kunna leva fria från tvång och diskriminering. Slagorden ”Kvinna, liv, frihet” har visat sig bära en magisk sprängkraft. Det som händer i Iran är större än Iran, menar många i MENA-regionen. Iranska kvinnors heroiska revolt mot en av regionens mest mäktiga och farliga stormakter är inspirerande. Ett fritt Iran kan leda till större krav på frihet, jämställdhet och välfärd i hela regionen. Iraniernas politiska och kulturella revolution väcker hopp hos kvinnorna och oroar samtliga tyranner i regionen.
Sholeh Irani
Sholeh Irani är journalist med fokus på MENA-regionen. Hon har följt och bevakat utvecklingen i Iran sedan 90-talet och skrivit mest om kvinnorörelsens kamp och framgångar.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar