VM är över men frågorna om hållbara mästerskap kvarstår

ANALYS De politiska frågorna har varit omdiskuterade kring VM i Qatar. Kritiken mot världsorganet Fifa har varit hård, särskilt situationen för migrantarbetarna i värdlandet. Nu höjer samtidigt en rad experter rösten och dömer ut Fifas tal om ett koldioxidneutralt VM. Fifas storslagna visioner om fotbollen som en positiv kraft inte tycks gälla social och ekologisk hållbarhet, menar författaren Ekim Caglar.

Nervkittlande matcher, stora folkfester och ett VM som äntligen spelas i ett arabiskt och muslimskt land. Det har skrivits historia i Qatar. Framgången till trots lär turneringen också bli ihågkommen för den negativa publicitet som Qatar och Fifa fått.

Ända sedan 2010 när Qatar blev utsett som värdland har en stor del av rapporteringen berört annat än själva fotbollen. Mycket fokus har hamnat på Qatars politiska system, en absolut monarki där makten är koncentrerad till huset Thani. Den lagstadgade diskrimineringen av kvinnor och HBTQI-personer har rört upp känslor. Diskussionerna har också handlat om den kringskurna pressfriheten och avsaknaden av grundläggande fackliga rättigheter. Främst har de hårt exploaterade migrantarbetarnas situation inom byggsektorn diskuterats, efter återkommande vittnesmål om villkor som liknar slavliknande förhållanden.

Ett strukturellt problem

En källa till ständig debatt har varit hur många som egentligen har dött på grund av VM-satsningarna. Vad vi vet är att infrastrukturen som har byggts upp inför VM inte bara har handlat om arenor, utan även utveckling av vägar, hotell, tunnelbanesystem och en ny flygplats. Vilken skada VM har bidragit till är således svår att isolera från andra faktorer och projekt. Amnesty har hänvisat till officiell qatarisk statistik och påvisat att totalt över 15 000 icke-qatarier i alla yrken har dött i landet mellan 2010 och 2019. Organisationen har bland annat kritiserat Qatar för bristande utredningar i samband med de tusentals dödsfallen bland migrantarbetarna sedan landet fick VM.

Arrangörerna har länge framhållit att endast tre migranter har dött i samband med byggen av VM-arenor, och rapporterat ytterligare ett trettiotal andra avlidna under ”icke arbetsrelaterade” omständigheter. Nyligen uttalade sig chefen för Qatars VM-kommitté, Hassan al-Thawadi, kring dödsfallen och förklarade att ”400–500” migrantarbetare hade dött i samband med VM-satsningarna. Detta följdes av ett klargörande från arrangörskommittén att siffran gällde samtliga arbetsrelaterade dödsfall i alla sektorer och alla nationaliteter, men uttalandet väcker nya frågor och ger bränsle åt kritiken att Qatar gör för lite för att undersöka dödsfallen.

Något som kan fastställas är att människor har dött på grund av VM och att ännu fler har arbetat under fruktansvärda förhållanden. Inget tyder på att den sociala hållbarheten har varit i fokus i förberedelserna, även om Qatar och Fifa i alla tillgängliga sammanhang lyfter fram positiva reformer på arbetsmarknadsområdet, som bland annat innebär höjd minimilön och rätt att byta arbetsgivare utan tillstånd.

Tidskriften Josimar är en av flera aktörer som har visat upp tydliga brister i implementeringen och frågat sig vad som är mest trovärdigt: ”Siffror och påståenden från centrala myndigheter i en diktatur – eller berättelserna från de på plats i Qatar och personer anställda av VM-kommittén?”

Kritiken mot Qatars behandling av migrantarbetare har inte undgått någon

Mycket pekar på att VM i Qatar är oöverträffat när det gäller övergrepp mot migrantarbetares rättigheter i jämförelse med liknande mästerskap. Ändå är det av vikt att lyfta blicken för att se ett mönster och lägga ansvarsfrågan rätt inför framtiden.

Det är numera mer regel än undantag att arbetare dör i förberedelserna inför VM. Förarbetet till VM i Brasilien 2014 kostade åtta liv medan VM i Ryssland 2018 innebar att 21 byggnadsarbetare fick sätta livet till.

Qatar-VM sticker fortfarande ut som en turnering som av allt att döma har lett till ett exceptionellt stort lidande, men även övriga turneringar visar att Fifas sociala hållbarhetsarbete knappast går i rätt riktning när det gäller att skapa säkra turneringar för människorna som bygger de arenor mm som är en förutsättning för mästerskapen.

En möjlig invändning mot att lägga ett stort ansvar på Fifa är att frågan om hyperexploaterad arbetskraft omfattar i princip alla samhällen, och främst handlar om ekonomiska system och bristande arbetsförhållanden som ett globalt problem snarare än något som specifikt rör VM-turneringarna. Faktum kvarstår ändå att även fotbollsindustrin, där VM utgör en central del, skördar liv. Qatar-VM har gjort omvärlden smärtsamt varse om detta.

Den bortglömda ekologiska dimensionen

Arrangörerna har alltså inte kunnat säkra rimliga villkor för migrantarbetarna. Vad Fifa har varit mer stolta över, och kommunicerat flitigt kring, är budskapet att Qatar-VM blir historiskt genom att vara koldioxidneutralt. Fifa menar att det totala koldioxidavtrycket kommer att motsvara runt 3,6 miljoner ton, vilket kommer att kompenseras för genom olika initiativ. Mike Berners-Lee, expert på koldioxidavtryck och professor vid Lancaster University, är en av många som ställer sig frågande till siffran.

”Vi tittade närmare på Fifas uppskattning av koldioxidavtryck och vi tror att det är långt över tio miljoner ton – så det handlar om åtminstone tre gånger mer [än Fifas uppskattningar]”, kommenterade Berners-Lee i en intervju med BBC.

Klimatforskaren och professorn Kevin Anderson vid Manchester University kallade i samma artikel Fifas påståenden för ”gravt vilseledande och otroligt farliga”. Även tidskriften The Economist har publicerat en granskning som konstaterar att VM i Qatar innebär mer koldioxidutsläpp än något av de stora sportevenemang som arrangerats i närtid och bedömt löftet om en koldioxidneutral turnering som orealistiskt.

Kritiken mot Fifa har varit hård. Den förre fotbollsspelaren och statsvetaren Jules Boykoff kallade Fifas påståenden om att VM skulle vara koldioxidneutralt för ”ett hån mot konceptet hållbarhet”. Boykoff hänvisar bland annat till organisationen Carbon Market Watch som i en granskning kommenterar att de verkliga koldioxidavtrycken kring VM-arenorna kan vara uppemot åtta gånger större än Fifas uppskattningar.

Även om närheten mellan VM-arenorna i det geografiskt kompakta Qatar har lyfts som en klimatvänlig aspekt av turneringen så kan de uppskattningsvis 1300 flighterna dagligen till och från landet under VM nämnas som en miljöbov i hållbarhetsdramat.

När det gäller framtiden är Boykoff skeptisk till om megaevent som OS eller fotbolls-VM någonsin kommer att kunna vara koldioxidneutrala med tanke på mästerskapens storlek. Att herrarnas VM växer från 32 till 48 deltagarländer vid nästa mästerskap 2026 bådar knappast gott. Det krävs mer öppenhet och insyn, samt oberoende granskning av mätningarna som görs ifråga om klimatpåverkan. Boykoff menar dock att utvecklingen ”går i motsatt riktning, [idrottsorganen] blir mer hemlighetsfulla samtidigt som de förstärker sina gröna anspråk utan att låta andra oberoende personer undersöka saken närmare.” I artikeln The World Cup In Qatar Is a Climate Catastrophe som nyligen publicerades i Scientific American ansluter sig Boykoff till skaran som anklagar Fifa för att ägna sig åt greenwashing.

Sportswashing som vanligt – nu med greenwashing som sällskap?

Att arrangörslandet Qatar vill använda idrottssatsningar i allmänhet och fotbolls-VM i synnerhet för att stärka sin mjuka makt har diskuterats under lång tid. Ett av de vanligaste begreppen i anslutning till debatterna om turneringen har varit sportswashing, det vill säga auktoritära länders försök att tvätta rent ett skamfilat rykte. Även om begreppet är relativt nytt är fenomenet gammalt.

Två blodbesudlade regimer, Italien under Benito Mussolini och militärjuntans Argentina, har tidigare tillåtits göra VM 1934 respektive 1978 till propagandanummer. Inom detta område har Fifas roll förändrats mycket lite över tid. Att Fifa-basen Gianni Infantino nyligen meddelade att Nordkorea i framtiden skulle kunna arrangera VM, samtidigt som två andra diktaturer, Saudiarabien och Egypten, tros söka VM 2030 tillsammans (ihop med Grekland), gör att frågor om sportswashing, mjuk makt och VM lär diskuteras även i framtiden.

Till detta, av allt att döma kroniska Fifa-problem, kan ett färskt sådant adderas. Klimatfrågor adresseras tydligt av organet men insatserna tycks vara begränsade till den milda grad att experter och kritiker talar i termer av greenwashing. Det innebär att de samhälleliga konsekvenserna av världens populäraste megaevent alltmer framstår som ett hinder för social och ekologisk hållbarhet.

Menar idrottens makthavare allvar när de talar om visioner om fred, stabilitet och sportens förmåga att bygga en hållbar värld? Då kan ett första steg vara att på allvar utvärdera

om megaevent hör till framtidens hållbara samhällen.

Ekim Caglar är författare till böckerna Propagandafotboll (Leopard förlag, 2017) och Fotboll i krig och fred (Fri tanke förlag, 2020). Läs mer om hans arbete på ekimcaglar.com eller följ honom på Twitter.

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, som passar på att gratulera Ekim till ett författarstipendium han nyss fått.