ANALYS MR-dagarna 2022 innebar en sedvanlig genomlysning av olika aspekter av mänskliga rättigheter. Redaktionen för Mänsklig säkerhet var på plats och delar här intryck från samtal om hur vi skyddar och stärker demokratin, hur lagar utgör ett viktigt verktyg, hur grova MR-kränkningar i Afghanistan hamnat i medieskugga och hur offentlig upphandling kan och bör bidra till skyddet av mänskliga rättigheter.
I mitten av november i Örebro genomfördes MR-dagarna, Nordens största mötesplats för praktiker, forskare, myndigheter och ideellt engagerade som arbetar med, eller vill lära sig mer om, mänskliga rättigheter. Mötesplatsen omfattade över 150 olika seminarier och föredrag och hade ett 80-tal utställare i form av organisationer och myndigheter. Ett av årets teman var att bidra till samtal om de många dimensioner och perspektiv som har påverkan på social trygghet och personlig säkerhet.
Några av redaktörerna på Mänsklig Säkerhet deltog i MR-dagarna, och delar i denna artikel med sig av intryck och lärdomarna.
Hur mår vår demokrati?
Vid ett seminarium och panelsamtal arrangerat av Uppsala universitet deltog Helen Lindberg, universitetslektor, Uppsala universitet, Elena Namli, professor i etik och Moa Kindström Dahlin, jurist och lektor i offentlig rätt. De diskuterade hur tryggad den svenska demokratin är, mer specifikt hur robusta de regelverk och institutioner är som ska skydda och säkerställa vår demokrati och våra mänskliga rättigheter är. Regelverken kan förvisso anses vara robusta, dock betonades det att en regering, med enkel majoritet i riksdagen, enligt Regeringsformen kan genomföra omfattande grundlagsförändringar, på bara nio månader, förutsatt att det genomförs ett riksdagsval emellan besluten. Detta faktum är högaktuellt nu med den kommande grundlagsändringen gällande utlandsspioneri som diskuterades bland annat under ett seminarium organiserat av det nya Institutet för Mänskliga Rättigheter, där en ny grundlagsändring sågs som ett potentiellt hot mot journalistisk frihet och mänskliga rättigheter i Sverige.
Diskussionen om regelverkens robusthet sattes i relation till samtida idéer och politiska strömningar om mer homogena samhällen. Demokratin i sin essens innebär att söka samtal och dialog utifrån olikheter och jämka olika intressen, men att det behövs både respekt bland politiker för detta liksom starka institutioner. En punkt panelen lyfte som problematisk rörde att Lagrådets kritik och invändningar mot nya lagar alltmer sällan påverkar riksdagsbesluten. I förlängningen kan det visa att lagprövningsrätten, som bl a utreder om nya lagförslag strider mot andra lagar kan vara ett viktigt verktyg för att upprätthålla mänskliga rättigheter.
Även det tyska exemplet om evighetsklausuler som skydd för vissa specifika demokratisk värden och regelverk, togs upp som ett exempel av försvar av demokratin. Frågan om ett ”ämbetskurage”, en professionernas motsvarighet till civilkurage, lyftes också som en funktion som skulle resultera i en mer robust demokrati.
Trygghet och säkerhet i kristid
Länsstyrelserna bidrog till samtalen och diskussionerna genom ett seminarium kallat ”Människorätten i kris?”. Länsstyrelserna är högsta civila totalförsvarsmyndighet i respektive län med omfattande samordningsansvar för allmänhetens trygghet och säkerhet. Utifrån rådande omvärldssituation och krig i närområdet, och då det svenska totalförsvaret stärkts, har Länsstyrelserna fått uppdrag av regeringen att utveckla metoder för att tillgodose jämställdhet och mänskliga rättigheter i alla relevanta delar av krisledningen, både i fredstida kriser och vid höjd beredskap. Inte minst gäller det samarbete med kommuner, civilsamhällesorganisationer och nationella nyckelaktörer.
Utöver representanter från olika länsstyrelser deltog representanter från Försvarsmakten och Röda Korset som betonade vikten av brett samarbete kring säkerhets- och krisfrågorna. Vidare poängterades nödvändigheten av att försvaret av den civila befolkningen i Sverige får högre prioritet.
”Människorättare” – som en ny profession
Under MR-dagarna höll nyinrättade Institutet för mänskliga rättigheter (MR-institutet) flera föredrag och seminarier. Institutet arbetar aktivt med att övervaka, undersöka och rapportera om förhållanden kring mänskliga rättigheter i Sverige. Institutet har sitt säte i Lund, och dess ledamöter utses direkt av regeringen.
En central del av institutets arbete utgörs av råd och rekommendationer till regeringen rörande hur mänskliga rättigheter bör främjas och skyddas i Sverige. Institutet har dock relativt stor handlingsfrihet, och auktoritet att avgöra vilka prioriteringar arbetet ska följa. Regeringen har inte rätt att ge direktiv angående enskilda mänskliga rättighetsfrågor, vilket ska säkra institutets oberoende funktion.
Utöver regeringen rapporterar institutet även till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. En central funktion av institutet är att arbeta för implementeringen av internationella överenskommelser gällande mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa, bland annat inom FN och EU. Dessa överenskommelser, däribland Parisprinciperna som antagits av FN:s generalförsamling, utgör internationella normer som institutet ska verka för att göra till nationella normer. Institutet deltar även i en rad internationella samarbeten, då arbetet kräver koordinering och gemensamt fokus för att kunna främja mänskliga rättigheter på en global nivå.
Under ett av föredragen presenterade institutets representanter de fyra mest centrala utmaningarna de nu observerar i Sverige:
1: Klimatkrisen och behovet av rättvis omställning.
2: Demokratin på tillbakagång, hot mot rättsstaten och ökad samhällelig polarisering.
3: Rasism, ökad social ojämlikhet och diskriminering.
4: Den snabba teknikutvecklingen och digitaliseringen av samhället.
Det pågående arbetet och de undersökningarna institutet genomför i dagsläget är i hög grad baserade på dessa aktuella prioriteringsområden.
Institutet står som ett exempel av hur ”människorättare” som profession kan fungera i praktiken. Representanterna från institutet poängterade även hur ett ökat samarbete med civilsamhället är något de strävar efter.
Afghanistan – en människorättskris som hamnat i skymundan
Svenska Afghanistankommittén (SAK) anordnade ett seminarium angående mänskliga rättigheter och säkerhet i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande. Samtalet modererades av Alan Frisk, och Philip Latif från SAK samt journalisten Terese Cristiansson deltog i panelen. Bägge panellisterna har tidigare arbetat i Afghanistan.
Situationen i Afghanistan har försämrats gällande mänskliga rättigheter sedan talibanernas tog makten, särskilt gällande kvinnors rättigheter i landet. Sharialag ska nu implementeras i alla områden talibanerna kontrollerar, skolor för flickor stängs ned, och många kvinnorättsaktivister har flytt landet. Vissa folkgrupper, däribland hazarer, är sedan maktskiftet mycket mindre synliga inom offentlig verksamhet och på offentliga platser. Underliggande konflikter mellan vissa folkgrupper har försämrats under de senaste åren, vilket lett till förhöjd osäkerhet för många.
Talibanernas grepp om makten innebär också kraftigt begränsade journalistiska friheter, och möjligheterna för rapportering från Afghanistan som utländsk journalist har försämrats. Den nya talibanstaten försöker utöva kontroll över utländska journalister, och stämningen har blivit mer hotfull och svårmanövrerad. Lokala journalister har det ännu värre ställt, och de få journalister som stannat kvar i landet opererar nu under kraftigt begränsade förhållanden. En tidigare starkt växande och dynamisk mediescen är nu oerhört begränsad. Av denna anledning är tillgång till information rörande den faktiska situationen för mänskliga rättigheter i Afghanistan ännu mer otillgänglig idag än tidigare.
Även biståndsarbetet lider under det nya styret. Talibanstyret är beroende av biståndsorganisationer för att finansiera offentlig verksamhet, och Latif beskrev hur talibanerna med maffialiknande metoder försöker att få kontroll över biståndsorganisationerna som formellt ska agera separat från talibanstyret. Talibanernas beroende av biståndsorganisationerna beror till stor del på att de själva är sanktionerade och inte kan motta någon form av bistånd.
IS existerar fortfarande i Afghanistan, och har pekat ut biståndsarbetare som legitima måltavlor för dödligt våld. Det är framför allt de afghanska biståndsarbetarna som lever under hot, då de till en högre grad än utländska biståndsarbetare interagerar med samhället och reser omkring i landet.
Det råder trots allt detta en viss positiv stämning i landet, med vapenvila för första gången på lång tid, och vanliga människor inte behöver oroa sig för drönare och skottlossning. Båda deltagarna i panelen ansåg dock att det existerar en påtaglig risk för nya interna konflikter i landet.
Mycket fokus har 2022 skiftats från läget i Afghanistan till Ukrainakriget, men den pågående människorättskrisen i Afghanistan måste också uppmärksammas.
SKR – Mänskliga rättigheter i offentlig sektors leveranskedjor
Vid MR-dagarna uppmärksammades också hur den offentliga sektorn har ett ansvar för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter i sin upphandling av varor och tjänster.
Samtalen rörde bl a Sveriges kommuner och regioner (SKR), den arbetsgivarorganisation vars omfattande upphandling utgör hela 20 procent av Sveriges BNP, där krav behöver ställas bl a i enlighet med ILO:s kärnkonventioner. Agenda 2030 ger många verktyg och konkreta anvisningar om hållbar upphandling som omfattar både klimat- och miljöaspekter och arbetsrättsliga villkor i leverantörskedjorna.
Sammantaget gav således MR-dagarna prov på en rad olika aspekter av hur mänskliga rättigheter behöver skyddas och stärkas och vilka aktörer som har viktiga roller i detta arbete. Nätmagasinet www.manskligsakerhet.se kommer att fortsatt följa de grundläggande frågor om mänsklig säkerhet som berördes på MR-dagarna.
Författare: Marcus Meyer, Simon Forsgren, redaktörer i nätmagasinet Mänsklig säkerhet
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar