ANALYS Dagens Kina präglas av hård repression mot oppositionella men perioder av större öppenhet har förekommit. En överblick ges här (i del II av II) utifrån ett tal vid utdelning av 2022 års Anna Dahlbäcks-stipendium till en framstående förkämpe för mänskliga rättigheter i Kina, advokaten Yu Wensheng. Denne framhöll att ”den dag ska komma då det råder frihet, demokrati och rättssäkerhet”.
Del I av II finner du här: http://manskligsakerhet.se/2022/11/21/7720/
Kränkningarna fortsatte, även under Deng Xiaoping
Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortsatte i Kina även under Deng Xiaoping. Reformprogrammets främste arkitekt och tillskyndare Deng såg personligen till att demokratiaktivisten Wei Jingsheng 1979 fängslades för att han offentligt förespråkade politisk demokrati som en ”femte modernisering” och förutsättning för att kunna förverkliga de fyra moderniseringar av jordbruket, industrin, försvaret samt vetenskap och teknologi som Deng talade om. Wei Jingsheng kom att bli den mest kända demokratiaktivisten. Han dömdes sedan till ett långt fängelsestraff och tillbringade 18 år i fängelse, innan han 1997 frigavs och utvisades till USA där han alltjämt lever i exil. Efter Wei skulle många andra aktivister också råka illa ut.
Under 80-talet växte en demokratirörelse fram, som i långa stycken hade stöd av de mest reformsinnade krafterna inom kommunistpartiet som Hu Yaobang och Zhao Ziyang. De var båda nära medarbetare till Deng Xiaoping och spelade en central roll i kinesisk politik på 1980-talet.[1] När hundratusentals demonstranter 1989 gick ut på gatorna för att ge eftertryck åt sina krav på bland annat demokratiska reformer, beslutade ändå den politiska ledningen att med militärt våld slå ner demokratirörelsen och visa att man aldrig skulle acceptera att ge upp kommunistpartiets maktmonopol.
Massakern i Peking den 4 juni 1989, en skamfläck i Kinas historia
När Liu Xiaobo, som 2010 skulle tilldelas Nobels fredspris, 2008 tillsammans över tre hundra kritiska intellektuella och aktivister publicerade manifestet Charta 08, det hittills mest ambitiösa förslaget om hur Kinas demokratisering skulle kunna gå till, valde regimen att inte ta fasta på manifestets förslag att inleda en dialog. Istället förbjöd man manifestet och satte Liu i fängelse, där han fick tillbringa resten av sitt liv fram till sin död 2017.[2]
Fram till 2012 och Xis makttillträde togs steg mot pluralism
Trots allt, togs under den långa perioden från Maos död 1976 och fram till Xi Jinpings makttillträde 2012, flera positiva steg i riktning mot ett mera pluralistiskt Kina och växande respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi var många som hoppades att dessa förändringar på sikt pekade fram emot ett demokratiskt Kina inlemmat i en global gemenskap.
Diskussionen i Kina blev mycket mera öppen än någonsin tidigare i den kinesiska folkrepublikens historia. De tongivande rösterna i offentligheten pläderade för en humanism, som satte den enskilda människan i centrum och brännmärkte samtidigt Mao för att ha reducerat människorna till redskap i partiets tjänst. Man började utveckla ett modernt rättsväsen med åtminstone en viss självständighet, även om den politiska ledningen fortfarande ytterst kontrollerade domstolarna. Legalitet och rättssäkerhet blev honnörsord. Utländsk litteratur, både skönlitteratur och facklitteratur, översattes i aldrig tidigare skådad omfattning, också samhällskritisk litteratur. Man började tala om att göra tydlig åtskillnad mellan kommunistpartiets och regeringsapparatens uppgifter och att definiera gränserna för partiets makt och inflytande. Inom partiet höjdes röster för ett namnbyte från kommunistparti till socialistparti.
Kina förblev auktoritärt men var inte längre totalitärt – till Xi tog vid
Tyvärr har förhoppningarna om att Kina så sakta är på väg i demokratisk riktning kommit på skam. Alltsedan Xi Jinping 2012 blev den högsta ledaren tycks den politiska utvecklingen ha gått bakåt. När Xi tog över ledarskapet för partiet ansåg han att det största hotet mot den kinesiska folkrepubliken var att gå samma öde till mötes som Sovjetunionen. Denna uppfattning har fortsatt präglat hans maktutövning. Han har samlat mera makt i sina händer än någon ledare sedan Mao och sett till att han och partiet nu kontrollerar snart sagt alla samhällssektorer. Han och hans regim har skapat ett kontrollsamhälle med ett språk som för tankarna till George Orwells Newspeak. Det är tragiskt att behöva konstatera att Kina på nytt verkar ha blivit en totalitär stat.
Förtrycket mot uigurerna – ett folkmord?
Läget vad gäller de mänskliga rättigheterna har under senare år blivit allt sämre. Redan 2012 brännmärktes i ett famöst partidokument västerländska idéer som universella värden och konstitutionell demokrati som hotfulla och Kinafientliga.[3] 2015 arresterades 300 människorättsadvokater (tänk att sådana alls kunde leva och verka!) och aktivister.[4] Det redan tidigare hårda förtrycket i minoritetsområden som Xinjiang och Tibet har blivit än värre. Regimens framfart i Xinjiang är så brutal att FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet nyligen lade fram en rapport i vilken hon slår fast att Kina begått så allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Xinjiang att de mycket väl kan utgöra vad folkrättsexperterna kallar brott mot mänskligheten.[5] Många forskare, kritiker och politiker går ännu längre och hävdar att Kinas framfart i Xinjiang är ett folkmord. Situationen i Tibet är inte mycket bättre.
Hongkong har förlorat sin relativa självständighet och lider nu under en drakonisk säkerhetslag.
Kidnappningen av svenske medborgaren Gui Minhai
Regimen i Peking drar sig inte för att gripa och döma utländska medborgare som kritiserar förhållandena i Kina. Som vi vet sitter den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai i kinesiskt fängelse. Han kidnappades 2015 av kinesiska säkerhetsagenter under en semestervistelse i Thailand och fördes till Kina. År 2020 dömdes han i en rättegång som svenska myndigheter inte hade någon som helst insyn i till ett tioårigt fängelsestraff för att ha läckt ospecificerade statshemligheter till utlänningar.
Fängslandet av Peter Dahlin med flera
Människorättsaktivisten Peter Dahlin greps i januari 2016 och hölls inspärrad i 23 dagar, varefter han utvisades ur Kina. Dahlin arbetade för en organisation som han varit med att grunda i syfte att främja rättssäkerheten och respekten för mänskliga rättigheter i Kina genom att på olika sätt stödja kinesiska jurister och journalister som var verksamma på detta område.
Två kanadensiska medborgare, diplomaten Michael Kovrig och affärsmannen Michael Spavor, greps år 2018 anklagade för spioneri och hölls fängslade i tre år, innan de tilläts återvända hem till Kanada. Av allt att döma greps de för att pressa Kanada och USA att frige telekombolaget Huaweis finanschef Meng Wanzhou, som satt internerad i Kanade i väntan på att eventuellt utlämnas till USA anklagad för ekonomisk brottslighet.[6] Anklagelserna mot Kovrig och Spavor var sannolikt påhittade, men de kinesiska myndigheterna uppnådde sitt syfte att förmå Kanada att låta Meng Wanzhou återvända till Kina genom att först gripa dem och sedan erbjuda Kanada att frige dem i utbyte mot Meng Wanzhou. Kovrig och Spavor utnyttjades alltså som redskap för diplomatisk utpressning.
Långt ifrån alla accepterar denna utveckling. Åtskilliga engagerade människor, som skulle kunna göra stora insatser för Kina, har funnit att de inte kan fortsätta att verka i Kina och har därför valt att gåt i exil. Men många väljer också att stanna i Kina för att göra sina röster hörda. De får ofta betala ett högt pris.
En som vägrat att låta sig tystas är advokaten Yu Wensheng, den synnerligen värdiga mottagaren av 2022 års stipendium till Anna Dahlbäcks minne. Genom sitt mod att under svåra förhållanden oförtrutet försvara och stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna är han en förebild för oss alla, i och utanför Kina. Han säger själv att stipendiet till Anna Dahlbäcks minne inte bara en ära och uppmuntran för honom personligen utan för alla dem som trots det rådande förtrycket fortsätter att verka för mänskliga rättigheter i Kina. Yu Wenshengs och andras kamp är ljus i mörkret som trots allt ger hopp om ett framtida, bättre och anständigare Kina. Låt mig avslutningsvis citera några ord vi nyss hörde Yu Wensheng själv uttala: 总有一天会实现自由民主, 自由法治, ”den dag ska komma då det råder frihet, demokrati och rättssäkerhet”.
Torbjörn Lodén
Professor emeritus i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet samt föreståndare för Stockholm China Center vid Institute for Security and Development Policy.
Har bland annat publicerat Konfucius samtal (2016) och Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt (2012).
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
[1] Hu Yaobang (1915–1989) var åren 1981–1987 partiets högste ledare. Zhao Ziyang (1919–2005) var preminister åren 1980–1987 och partiledare 1987–1989. Han avsattes efter massakern 1989 till följd av det stöd han visade demonstranterna och levde därefter i husarrest fram till sin död. Han berättar om sitt liv i boken Statens fånge: en kinesisk premiärministers hemliga tankar, svensk översättning av Perry Johansson Stockholm: Norstedt, 2010.
[2] För en översättning till engelska av hela texten, se https://www.cecc.gov/resources/legal-provisions/charter-08-chinese-and-english-text
[3] https://en.wikipedia.org/wiki/Document_Number_Nine#Contents
[4] https://en.wikipedia.org/wiki/709_crackdown
[5] Rapporten finns tillgänglig digitalt: https://www.ohchr.org/sites/default/files/documents/countries/2022-08-31/22-08-31-final-assesment.pdf
[6] Se https://edition.cnn.com/2021/09/24/asia/canada-china-kovrig-spavor-release-intl-hnk/index.html
Lämna ett svar