ANALYS Förra veckan gick Israel till val. I veckan fick den tilltänkta statsministern Benjamin Netanyahu presidentens uppdrag att bilda regering. Det kommer att bli den mest konservativa regeringen i landets historia.
Att högerpopulistiska, auktoritära och nationalistiska partier ökar sitt inflytande följer det mönster vi sett i Trumps USA, i Italien, Ungern, Polen och, för all del också i Sverige.
För många israeler, inklusive en del av de som inte röstat för Netanyahu, är valutgången på sätt och vis en lättnad. Valresultatet innebär ändå att landet, efter fem val på fyra år, kommer att få en regering. En regering som kanske har förutsättningar att sitta några år, och förhoppningsvis göra något åt problem som de upplever som akuta: ökade levnadsomkostnader, och utbredd gängbrottslighet.
Om det senare: många i traditionellt vänsterlutande byar och kibbutzer delar förhoppningen att en hårdför högerregering kan stävja laglösheten. Bura in stöldligorna som stjäl deras bilar, boskap och jordbruksmaskiner. Stävja de väpnade konflikterna bland beduinbefolkningen i södra Israels ökenområden, Negev, som gör vägarna till dödsfällor. Också många i Israels arabiska befolkning skulle välkomna hårdare tag mot gängkrigarna som plågar deras eftersatta, förslummade och överbefolkade städer och samhällen i norr.
Otrygga väljare söker auktoritära partier
Så långt kan man se likheter med utvecklingen i många europeiska länder. Känslan av otrygghet får väljare att ty sig till partier med auktoritära värderingar. På köpet får de nationalism, misstron mot ”eliter”, mot rättssäkerhet, mot LGBT och alternativa livsstilar, mot allt som uppfattas som urbant, frihetligt, öppet och tolerant.
Det som gör Israel annorlunda är framförallt två saker. Dels religionen och den etniska splittringen, som ligger som ett raster över det politiska landskapet. Dels Benjamin ”Bibi” Netanyahu. Till det kommer att den nya regeringen, liksom tidigare, också regerar över miljoner palestinier i de ockuperade områdena, som inte har något som helst inflytande över hur regeringen utses – och vars framtid varit en ickefråga i valet.
Men, låt oss börja med Netanyahu. Det var honom detta val, och fyra tidigare val, handlat om. Mot varandra stod två block. Ett pro-Bibi-block bestående av hans eget Likud-parti, en koalition av partier på den yttersta högerkanten, med ett stort inslag bosättare på Västbanken, och två ultraortodoxa partier som samlar fundamentalistiska judar med bakgrund i Mellanöstern, sefarder, respektive Europa, askenaser.
”Judar mot israeler”
Gemensamt är att de är auktoritära och representerar en mer traditionell syn på religion och sociala normer. Det är som Netanyahu uttryckt det ”judar mot israeler”, där ”israeler” är liktydigt med ”globalisterna”, de sekulära, lössläppta, västorienterade Tel Avivborna, som festar på skaldjur, går i prideparader, demonstrerar mot ockupation och bosättningar och lika gärna skulle bo i Berlin som i Israel.
Det låter som en spegel av vad vi ser i Europa eller USA: storstaden mot periferin. En avgörande skillnad är dock den etniska dimensionen. Storstadsbefolkningen, de som röstar vänster och går i prideparader, är i stor utsträckning av europeiskt ursprung, medan de som röstar på Benjamin Netanyahus Likud kommer från länder i arabvärlden. För dem – även om de lyckas i livet – representerar ”vänstern” den europeiska elit som en gång sprejade deras nyanlända far- och morföräldrar med DDT, förvisade dem till perifera ”utvecklingsstäder” och betraktade dem som primitiva och mindre vetande. Och, ska man vara ärlig, så är det många sekulära, ”europeiska” storstadsbor som fortfarande har den attityden.
Att Benjamin Netanyahu, deras Bibi, också jagas av rättsmaskineriet, undersökande reportrar och ”vänsteretablissemanget” för påstådd korruption och trolöshetsbrott är för hans väljare bara ytterligare bevis på att eliten är ute efter dem.
Oklar agenda för Netanyahu
Vad Netanyahu står för politiskt är för dem efemärt. Och vad hans agenda är – utöver att återvinna makten och hålla sig undan lagens långa arm – är lite oklart. Som finansminister, en gång i tiden, var han en nyliberal frontsoldat, som talade varmt för att krympa den tärande sektorn, staten, och satsa på den närande, det fria näringslivet. I dag ger han efter för den ”tärande” ultraortodoxa sektorns alla krav…
Men han talar tufft, ger inte efter för vänstern eller araberna. Det räcker långt.
Han är också en mästerlig politiker. Om man med det menar att han bättre än någon annan israelisk politiker behärskar det politiska spelet. Några sakfrågor av vikt, bortsett från lag och ordning, spelade ändå ingen roll i det här valet.
Hans eget parti, Likud, gjorde egentligen ett ganska dåligt val. I stället satsade han på att bygga upp den grupp som var avgörande för hans koalitionsbygge, den nationalreligiösa bosättarhögern. Att han tappade greppet om dem ledde till den årslånga center-vänsterregering som han nu besegrat. Genom att uppmuntra och fösa samman de mest extrema fraktionerna bland bosättarna kunde han skapa ett alternativ för de högerväljare som inte ville rösta på honom – för hans misstänkta brottslighet, sekulära livsstil eller vad det kunde vara – ett alternativ som aldrig skulle liera sig med vänstern eller araberna.
”Judisk styrka” blev valets vinnare
Partiet Judisk Styrka blev den stora vinnaren i valet. Det gick från sex till 14 mandat. Ledarna för partiet, Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir väntar nu på tunga ministerposter. Smotrich är en djupt religiös bosättare och socialkonservativ homofob. Ben-Gvir är en antiarabisk advokat och uppviglare av judiska lynchmobbar på den ockuperade Västbanken. Han uttalade dödshot mot förre premiärministern Yitzhak Rabin innan mordet på denne och hyllade Baruch Goldstein för mordet på 29 bedjande muslimer i Hebron.
Nu vill han bli en tuff polisminister i Netanyahus regering.
Mot Bibiblocket stod ett splittrat vänsterblock, ledd av den sittande premiärministern Yair Lapid. Blockets enda sammanhållande kitt var motståndet mot Netanyahu. Här återfinner man allt från en borgerligt sinnad judisk medelklass, före detta generaler, startup-miljardärer, gråsossiga gamla kibbutzmedlemmar, miljöaktivister och gig-jobbare till arabiska kommunister, islamister och nationalister. En samling väljare som saknar såväl gemensam ideologi som gemensamma intressen.
Låt oss ta de israeliska araberna. De arabiska partierna spelar på en annan bollplan än de judiska partierna. Araberna röstar på arabiska partier och judar röstar på judiska, sionistiska partier. Så är det bara.
Spärren för inträde i Knesset är 3,25 procent. Det kan tyckas ganska lågt. Men eftersom araberna utgör 15 procent av väljarkåren, måste ett arabiskt parti samla tjugo procent av de arabiska rösterna för att komma in. Eftersom den palestinsk-israeliska befolkningen är nästan lika splittrad som den judiska, måste de försöka enas i någon form av valsamverkan. Det lyckades de inte med den här gången. Så, trots att valdeltagandet (fortfarande lågt) ökade något, minskade deras representation i Knesset.
Vänstern satte krokben för sig själv
Det minskade naturligtvis anti-Bibiblockets chanser att vinna. Men, vänstern gjorde också sitt till för att sätta krokben för sig själv. De två klassiska vänsterpartierna, socialdemokratiska Arbetarpartiet och socialliberala Meretz, trodde att de skulle attrahera fler väljare var och en för sig än tillsammans. Det gjorde de inte. Arbetarpartiet slank med knapp marginal över spärren, medan Meretz, med ännu mindre marginal åkte ut ur Knesset.
Hade det inte varit för dessa ”unforced errors”, hade det varit otroligt jämnt mellan blocken. Anklagelserna har haglat över framför allt Lapid för att han, till skillnad från Netanyahu, inte lyckades hålla ordning på sitt block.
Sanningen är dock att det troligen inte hade hjälpt. Den israeliska väljarkåren lutar starkt till höger. De befolkningsgrupper som växer är de ultraortodoxa och de nationalreligiösa och allt mer högerradikala bosättarna.
Någon vänsterregering lär vi inte se i Israel inom överskådlig tid. Det enda som på rimlig tid skulle kunna stoppa en utveckling i ännu mer auktoritär, nationalistisk och religös riktning är om en allians kan formas kring ett mer sekulärt moderat centerblock. Det skulle dock kräva ett radikalt uppbrott från dagens etniska identitetspolitik. Och, ett sådant finns det inga tecken på.
Mats Gezelius är frilansskribent, bosatt i Israel. Han har rapporterat från Mellanöstern för ett flertal svenska och finlandssvenska medier, bl.a. Hufvudstadsbladet, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. På Twitter kan han nås på @matsgz.
Redaktör: Lotta Schullerqvist
Redan på lördag 12/11 kommer nästa artikel som blir en kommentar och analys vad som kan komma att ske efter det brasilianska valet.
Lämna ett svar