Det råder fortsatt spänt läge kring Taiwan med kinesiska militärövningar som markerar Folkrepublikens beredskap att tillgripa våld för att ta makten över ön. Konflikten är komplex, med paralleller till Ukraina. Utvecklingen nu beror mycket på hur långt Folkrepubliken respektive USA är beredda att gå i denna prestigeladdade stormaktskonflikt.
De alltmer spända relationerna mellan USA och Kina förvärrades ytterligare sedan Nancy Pelosi, talesmannen för det amerikanska representanthuset, besökte Taiwan i början av augusti och träffade landets president Tsai Ing-wen och andra representanter för hennes regering. Knappt två veckor senare kom fem ledande amerikanska politiker till Taiwan — och Kina har svarat på bägge besöken med militära övningar kring den självstyrande ön.
Enligt regimen i Beijing är Taiwan en kinesisk provins som till vilket pris som helst, även med våld, måste ”återförenas” med ”fosterlandet”. Besöken har lett till hårda debatter i regionen och resten av omvärlden: var de, och så i synnerhet Pelosis, onödiga provokationer som fick Kina att reagera? Eller var det ett sätt för USA att, som Pelosi sade under sitt besök, visa att man i Washington är beredda att försvara Taiwan om det, liksom Ukraina, blir anfallet av en större och i många avseenden mäktigare granne?
Frågan om Taiwan, eller som det fortfarande heter officiellt, Republiken Kina, med sina 23 miljoner invånare (jämfört med 1,4 miljarder i Folkrepubliken Kina) är en av de mest komplicerade i asiatisk statsvetenskap. Kina representerades i FN fram till 1971 av just Republiken Kina, som utropades vid det gamla kejsardömets fall 1912 men efter utropandet av Folkrepubliken Kina på fastlandet 1949 bara överlevde i Taiwan och på några mindre, kringliggande öar. Republiken Kina var också en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd innan folkrepubliken övertog Kinas representation i FN och alla dess organ 1971.
Meningarna isär om FN:s inställning till Taiwan-frågan
Det finns å ena sidan ”ett-Kina-principen” och å den andra ”ett-Kina-politiken.” Det förra är Beijings och innebär att det juridiskt sett finns bara ett Kina och det är folkrepubliken och att den har rätt att använda militär makt för ta över Taiwan. Den senare kan tolkas på olika sätt, men innebär i princip att man erkänner att det finns ”ett Kina”, men det betyder inte att man erkänner folkrepublikens rätt att invadera Taiwan.
USA och flera andra västländer, bl a EU erkänner till exempel att den enda lagliga regeringen för Kina sitter i Beijing samtidigt som man upprätthåller inofficiella förbindelser med Taiwan utan att erkänna Kinas suveränitet över ön. Tretton medlemsländer i FN — flera öriken i Västindien, några länder i Centralamerika, Paraguay in Sydamerika, Tuvalu i Stilla Havet och Eswatini i Afrika plus Vatikanen, som inte sitter i FN — har fullständiga diplomatiska relationer på ambassadörsnivå med Republiken Kina, alltså Taiwan, medan 59 nationer och EU har representationskontor i Taipei som i praktiken fungerar som inofficiella, diplomatiska beskickningar.
Problemet är att Beijing ofta, och säkert medvetet, blandar ihop begreppen. China Global Television Network citerade i en sändning kort efter Pelosis besök Stephane Dujarric, talesperson för FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, där han, enligt Beijing, upprepade sitt ”stöd för ett-Kina-principen” och att man följer ”generalförsamlingens resolution 2758 från 1971”. Men enligt FN:s egen hemsida sade Dujarric att ” vi vägleds av generalförsamlingens resolution 2758 från 1971 om ett Kina” och som anger att ”Folkrepubliken Kina…är den enda lagliga representanten för Kina i FN.” Alltså, bara att ett Kina, inte två, kan representera landet i FN.
FN-resolutionen säger inte att Republiken Kina (Taiwan) inte har någon rätt att existera. Den ger heller inte Folkrepubliken Kina rätt att använda våld för att invadera Taiwan, vilket är en av grundprinciperna i ett-Kina-principen och som Beijing hotat med vid upprepade tillfällen.
Taipei ses i praktiken om än inte formellt som självständigt
Det stämmer att regeringen i Taipei fram till 1990-talet gjorde krav på att representera hela Kina. Man i takt med demokratiseringen av ön och maktskiftet från det gamla nationalistkinesiska Guomindang till det mer Taiwan-centrerade Demokratiska progressiva partiet, har en ny identitet vuxit fram — och det är den som Beijing uppfattar som ”separatistiskt” eftersom den innebär att Taiwan inte bara som nu är ett i praktiken är ett självständigt land men borde vara det även formellt. Kort sagt, Republiken Kina skulle bli Republiken Taiwan.
Men om så skedde skulle Folkrepubliken med all säkerhet försöka att invadera Taiwan, så ett bevarande av det tvetydiga status quo är enligt en opinionsundersökning som gjordes i juli i år vad över 80 procent önskar — med tillägget att det i framtiden borde leda till officiell självständighet. Bara 1,3 procent var för en snabb ”återförening” med fastlandet och 5,2procent menade att det borde ske på lite längre sikt. Å andra sidan ville bara 5,1 procent att Taiwan redan nu förklarar sig helt självständigt — vilket visar hur allvarligt man tar Beijings hot om invasion.
En annan opinionsundersökning i mars visade också att över 90 procent av folket på Taiwan anser att deras ö inte är en del av Kina, vilket inte är så underligt med tanke på att ön styrts från fastlandet under endast fyra av de senaste 127 åren. Enligt ett fördrag mellan Japans och Kinas regeringar 1895 blev Taiwan japanskt. Det förblev under japanskt styre fram till 1945, då ön överlämnades till Republiken Kina, som förlorade kontrollen över fastlandet 1949.
Taiwaneserna har utvecklat en egen identitet över tid
Under alla dessa år sedan 1949n har folket på Taiwan utvecklat sig egen identitet och det finns enligt många man träffar där lika liten anledning till att de måste återförenas med fastlandet som att Irland borde bli en del av Det Förenade Kungariket och återgå till brittiskt styre.
Att man talar olika kinesiska dialekter på Taiwan (plus flera icke-kinesiska språk bland den austronesiska ursprungsbefolkningen) är lika lite ett argument för en ”återförening” som om det vore om någon påpekade att britterna och de flesta irländare talar i huvudsak samma språk.
Taiwan – en stark demokrati
En kanske ännu större fråga är den demokratisering Taiwan genomgått under de senaste årtiondena. Från att ha varit ett auktoritärt styrt land under Guomindang har Taiwan blivit en exemplarisk demokrati, en av de mest livaktiga i hela Asien. Även Guomindang är nu anhängare att det demokratiska system som råder på ön. Kina har i sin sida erbjudit Taiwan samma villkor för återförening, ”ett land, två system”, vilket utlovades till f d brittiska Hong Kong när det överlämnades till folkrepubliken 1997 och portugisiska Macao, som fick samma status 1999. Men med tanke på vad som hänt i Hong Kong under de senaste åren är det knappast förvånande att ytterst få i Taiwan ser det som en attraktiv modell. En auktoritär, aggressiv stormakt som redan visat vad den går för hotar ett litet, demokratiskt styrt grannland.
Hur långt är USA berett att gå för att försvara Taiwan?
Att USA redan betraktar Taiwan som ett eget land utan att man har formella diplomatiska förbindelser med det visades även den 18 augusti, då USA meddelat att de kommer att inleda formella handelsförhandlingar med Taiwan. Bakom allt detta döljer sig en ännu större fråga: Taiwans strategiska läge i den kedja av öar USA — och Japan — ser som en försvarslinje mot kinesisk expansion i Stillahavsasien. Den sträcker sig från den japanska ön Hokkaido i norr till baserna på Okinawa i söder och vidare via Taiwan till Filippinerna och Indonesien. Bakom den försvarslinjen ligger amerikanska Guam med alla dess militärbaser.
Japan har i lika stor utsträckning som USA ett intresse av att den försvarslinjen inte bryts, och därför förekommer mycket inofficiellt, strategiskt samarbete mellan Tokyo och Taipei, främst rörande underrättelseverksamhet.
Ukrainaparallellen
Rysslands katastrofala försök att invadera Ukraina kan ha fått Kinas ledare att tänka noggrant efter innan de eventuellt beslutar sig för att omvandla de militära övningarna till konkreta aktioner. Kommer västvärldens reaktion att bli densamma? Och vad händer om en invasion av Taiwan misslyckas? Kinas president Xi Jinping ser en ”återförening” med Taiwan som något som måste ske under hans tid vid makten, så vad han säger om militärt våld är inte tomma ord. Men enligt vad folk skriver på sociala medier i Taiwan tycks man ta det med ro. De är vana vid hot från fastlandet. Det är något som de flesta levt med under i hela sin livstid.
Bertil Lintner, frilansjournalist baserad i Thailand, medverkar regelbundet i Mänsklig säkerhet och skriver bl a för Asia Times. Har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar