ANALYS Häxjakt? Försvar av demokratin? Eller, snart bortglömd cirkus? Polariseringen i USA märks mer än vanligt under kongressförhören om stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Därtill bidrar nya konservativa supermajoriteten i Högsta domstolen till ytterligare spänningar – med beslut om abort och vapen – som kan påverka kongressvalen i november och president Joe Bidens ledarskap.
Debatten om det Trump kallar ”the big lie”
I USA är risken stor att själva kärnfrågan – om Donald Trump ledde ett kuppförsök – försvinner i mediernas jakt på vinnare och förlorare och att alltsammans förvandlas till en show som allmänheten tröttnat på när utskottets slutrapport kommer i september och långt före kongressvalen i november.
Fram till Rysslands brutala attack på Ukraina var många av västvärldens intellektuella fullt sysselsatta med att dissekera den amerikanska demokratin. De synade auktoritära tendenser hos förre presidenten, hans och andras ”big lie”-förnekanden av valutslaget 2020, de genomskinliga ändringarna av vallagar i syfte att hindra vissa grupper från att rösta – och den nya konservativa supermajoriteteten på 6–3 i Högsta domstolen som kan riva upp prejudicerande domar om exempelvis abort och hbtq-rättigheter.
Bakom larmen i artiklar och böcker – där det till och med varnades för inbördeskrig – stod akademiker och debattörer som Anne Applebaum, Max Boot, Francis Fukyama, Timothy Snyder, Masha Gessen, Steven Levitsky, Daniel Ziblatt samt, inte minst, Barbara F. Walter med historiska paralleller i How Civil War Starts and How to Stop Them. Såväl vänner som fiender till USA i andra länder instämde med samma oroade tonfall.
Hoten mot USA:s demokrati förvandlas delvis till en show
När skribenterna återvänder till ämnet finns det en del nytt att granska. Först och främst rönen beträffande Trumps agerande före och efter 6 januari som kongressutskottet grävt fram ur vittnesmål och dokument. De sju Demokraterna och de två Republikanerna i utskottet anser att det rörde sig om ett väl förberett kuppförsök som kunde ha lyckats.
Det politikjournalisterna och -kommentatorerna intresserar sig mest för är om 6 januari-”showen” kommer att hjälpa Republikanerna att få majoritet i de viktiga mellanårsvalen den 8 november eller om Demokraterna får tillräckligt med bevis och argument för att sänka Donald Trump och de kandidater han backar upp i valet som farliga bakåtsträvare.
Resultatet i november är förvisso oerhört viktigt, inte minst för Joe Biden under de återstående två åren av hans presidentskap. Men övergripande demokratiska aspekter riskerar att komma bort helt i dessa ständiga valspekulationer.
Många institutioner berörs i kölvattnet av kongressförhören:
- Justitiedepartementet – som efter mångåriga ambitioner att framstå som neutralt anklagats för tilltagande politisering.
- Justitieministern – just nu Merrick Garland som kanske hade passat bättre i den HD-stol som Barack Obama försökte vika för honom men nekades av republikanske senatsledaren Mitch McConnell. Om 6 januari-utskottet drar slutsatsen att Trump begått brott – troligen: för uppvigling – måste Garland fatta beslut om eventuellt åtal.
- Kongressen – vars rykte lindrigt uttryckt inte är det bästa och det beror på att de 535 sällan får något uträttat. Om Republikanerna vinner i november uppstår ett farligt dödläge, med beslut som Biden lär dra svarta streck över med sin vetopenna. De har också förvarnat om ingående granskningar av allt som Biden och den knappa demokratiska majoriteten klubbat.
- Elektorskollegiet – Trumps juridiska ombud tyckte sig hitta kryphål i själva certifieringen av valresultatet. Författningsexperter efterlyser en klarare lagtext än den befintliga från 1887. En arbetsgrupp i senaten tillsattes och uppges göra framsteg.
- Valsystemet – de redan odemokratiska inslagen i den amerikanska demokratin blir fler. Ambitioner att öka brevröstningen och förlänga förtidsröstning stoppas av republikanska politiker i många delstater, vissa har även infört bestämmelser om större politisk kontroll av rösträkningen. Viktningen i elektorssystemet gynnar delstater med liten men övervägande republikansk befolkning. Just nu utnyttjar delstatspolitiker detta till fullo och ritar om gränserna för valkretsar till sin egen fördel.
Högsta Domstolen kan med de domare Trump fått in ändra lagar om abort, vapen, klimat mm
I Högsta domstolen där Trump fick möjlighet att utse tre nya domare utökades det konservativa blocket till 6, mot 3 liberaler. Åtskilliga opinionsmätningar tyder på att åsikterna inom denna lilla skara rörande abort, vapen, samkönade äktenskap, religionen i samhället, klimatet, pengar i politiken med mera skiljer sig markant från folkopinionen.
Klyftan växer när republikanerna radikaliseras
Från högern kritiseras Demokraterna för att vara woke, det vill säga extremt politiskt korrekta, med planer på att socialisera ekonomin, beslagta vapen, strypa polisen och låta mörkhyade invandrare ”replace” den redan krympande vita kristna majoriteten.
Från vänstern anklagas de ledande krafterna i det republikanska partiet som omnämns som GOP, Grand Old Party, för att fortsätta en 40–50 år gammal strävan mot ett samhälle utan trygghetsnät, minsta möjliga skatteuttag, fritt fram för vapenlobbyn och rättigheter för ofödda barn.
Vissa går så långt som att hävda att Donald Trump fullbordar partiets utveckling mot neofascism och exemplifierar med nya strikta lagar som till och med inbegriper angiveri i republikanskt styrda delstater.
Rasfrågan fortsatt mörk tråd i politiken
I den amerikanska kontexten kompliceras redan komplicerade sammanhang av rasfrågan som löper som en mer eller mindre synlig mörk tråd genom historien.
För Demokrater är det numera självklart att peka på slaveriets roll och att betrakta polisbrutalitet som en modern kvarleva; för Republikaner är det att förringa det unikt amerikanska och genomgångar som New York Times 1619-projekt om de första afrikanska slavarnas ankomst leder bara till onödiga motsättningar – och får de mest högljudda i Trumps MAGA-krets att spy ut sina ”De hatar Amerika” om motståndarna.
Slitningarna kring begreppen identitet och social/ekonomisk rättvisa som både är luddiga och kontroversiella blir hårdare och hårdare. Bevisbördan måste sägas ligga hos Republikanerna, som svarat för urholkningen av vallagar och nominerar bisarra kandidater som ibland uppvisar mycket lite intresse för lagstiftning.
En sak är ju dessutom obestridlig. Trump, så gott som alla GOP-ledamöter i kongressen och åtskilliga lokala och delstatliga makthavare bagatelliserar eller negligerar såväl 6 januari-upploppen som kongressutredningen. Argumenten lyder: En skärmytsling; Bleknar jämfört med Black Lives Matter-plundringarna; Högst försvarlig protest. Fox News var talande nog det enda tv-bolag som inte ville sända de första utfrågningarna som hade förlagts till kvällstid.
Så, vad kommer att hända?
Om Trumps framtid går meningarna isär. Även om han, som den Houdini han är, klarar sig undan ansvar för 6 januari pekar mycket på att hans grepp om partiet försvagats och att många utom de mest inbitna MAGA-väljarna tröttnat på hans prat om det riggade valet 2020.
Optimister har inte gett upp hoppet helt om att Demokraterna trots allt kan behålla makten om de kan lägga fram trovärdiga förslag (och inflationen bedarrat…) och bygga upp den multietniska koalitionen från 2008 och 2020 igen.
Men dessvärre tycks engagemanget för själva demokratifrågan vara begränsat i folkdjupet och åtskilliga Demokrater anser att Biden negligerat ämnet – och inte följt upp långtgående förslag om att göra valdagen till helgdag, införa automatisk röstregistrering och avskaffa s k gerrymandering genom att låta oberoende kommissioner dra upp valkretsarna.
Har faran för ett ideologiskt betingat inbördeskrig bedarrat?
Det är för tidigt att säga och vapen finns sannerligen. Det som talar emot är att republikanska primärvalsväljare faktiskt röstade på kandidater som brännmärkts av Trump och att de isande konstaterandena om 6 januari som en attack på den amerikanska demokratin får fler att vakna till.
Å andra sidan syns ett nytt slags väljare ute i det amerikanska landskapet. De accepterar inte några auktoriteter, inte valsystemet, inte domstolarna, inte myndigheterna, inte polisen, inte medicinsk expertis, knappt ens Donald Trump. Än så länge är de för få och optimisterna hoppas att de försvinner av sig själva.
Karin Henriksson
Journalist och författare, baserad i Washington, och återkommande medarbetare i Mänsklig Säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar