ANALYS Inför förra årets klimatförhandlingar i Glasgow underströks hur bråttom det är att skala upp och intensifiera klimatanpassningen. Klimatet ändras snabbare och mer genomgripande än vad vi förutsett. Men utan grundlig analys och kontextförståelse är risken stor att anpassningen går fel.
I vår studie om klimatanpassning från 2021 kom vi till den ganska oroande slutsatsen att många anpassningsprojekt gör människor mer, snarare än mindre, sårbara för klimatförändringar. Det är vad vi kallar ”missanpassning” (eng. maladaptation).
Forskare och praktiker har länge främjat idén om att anpassning kan förstärka en hållbar utveckling och att vi kan tänka nytt i ljuset av hur klimatet förändras. Har alltså anpassningsfrågan hamnat i dödläge?
Nej, i själva verket menar vi att anpassning behövs mer än någonsin, men att vi måste tänka om.
Under de senaste tio åren, i den berättigade brådskan att hjälpa mot klimateffekter runtom i världen, så har biståndsorganisationer och verksamhet snabbt ställts om för att kunna ge ”anpassningsbistånd”.
Men vår analys tyder på att tidsperspektivet, deltagarna och det yttersta syftet med anpassning ofta blir oklara, vilket leder till välmenande men missriktade investeringar som slår tillbaka och förvärrar klimateffekterna för många människor.
I själva verket är det mycket svårt att erbjuda enkla lösningar på ”framgångsrik anpassning” eller hur den ska mätas. Det beror på att anpassning är en långvarig process som är beroende av specifika omständigheter.
Medan lyckad anpassning är svår att definiera visar våra resultat när saker går fel i anpassningsplaneringen och hur vi i framtiden kan undvika sådana misstag.
Vad är missanpassning?
Att förstå vilka processer som leder till missanpassning och hur den ska undvikas är föremål för en intensiv diskussion. Det handlar om när klimatanpassning har motsatt effekt mot den avsedda – sårbarhet ökar istället för minskar.
I vår studie identifierar vi tre sätt på vilka anpassningsprojekt oavsiktligt har skapat fördjupad sårbarhet.
För det första kan projekt förstärka en redan existerande obalans i maktfördelning och beslutsfattande.
På Sao Tome och Principe blev t ex en externt finansierad anpassningsinsats ämnad att öka jordbrukets produktivitet genom modernisering endast erbjuden jordägare men inte de jordlösa. De betraktas ofta som mer utsatta för klimatförändringar just för att deras försörjningsbas är otrygg. Nu blev de ännu mer marginaliserade.
Mer vanligt är att anpassningspolicy inte förändrar den sociala och politiska dynamik som lett olika grader av sårbarhet.
Också anpassningsprocesser som är direkt ägnade att främja deltagande och social inkludering kan istället leda till att befintliga maktförhållanden förstärks snarare än utmanas, alltså de regler och relationer som bestämmer vems röst som blir hörd och vems beslut som räknas. På Vanuatu visade en studie att anpassningsprojekt inte sökte påverka ojämlikhet och maktrelationer på systemnivå vilket ledde till splittring, konflikt och slutligen till förändringar som inte var hållbara.
Det andra sättet är när anpassning omfördelar sårbarhet. Projekt kan ha negativa effekter någon annanstans än där de genomförs.
I Vietnam t ex har kraftverksdammar och skogsprojekt för att reglera översvämningar på låglandet först verkat ha goda effekter i att minska utsattheten för specifika risker. Men vid närmare åsyn visar sig dessa åtgärder undergräva tillgången till mark och skogsresurser för de bergsfolk som lever uppströms. Det innebar att insatsen för dem ledde till en större sårbarhet än vad som orsakades av klimateffekterna.
Det tredje sättet, slutligen, som anpassning kan gå fel på är när projekt skapar nya källor till sårbarhet. I sin inriktning på kortsiktiga förändringar skapar vissa anpassningsinsatser oavsiktligt risker på lång sikt.
Det omedelbara behovet av att öka jordbrukets produktivitet i områden utsatta för torka kan leda till satsningar på bevattning. Den kan ge kortsiktiga vinster genom att säkra skörden men om torka blir vanligare så kommer grundvattennivån att fortsatt sjunka. Att i det läget skapa beroende av tillgången på vatten som inte kan garanteras kommer att leda till missanpassning.
Projekt för att lagra vatten i Tigray i norra Etiopien bygger beredskap mot torka. (Foto: Lisa Schipper)
Dessutom kommer den ogrundade tilltron till sådana initiativ att låsa människor i beroenden och försörjningsmönster. När det gäller bevattning kan höga kapitalkostnader för tidiga investeringar lämna människor utan resurser för att pröva alternativ försörjning när vattnet tar slut.
Projekt kan också skapa liknöjdhet och minska människors beredskap. I Bangladesh kan t ex byggandet av fördämningar för att skydda människor från tropiska cykloner, flodvågor och havsnivåhöjning skapa en falsk känsla av säkerhet och uppmuntra till ännu mer investeringar i områden med hög risk för översvämningar. Som en konsekvens av sådana infrastruktursatsningar kring Jamunafloden har dödligheten i själva verket ökat.
Slutsatser för planering
När klimatet fortsatt blir varmare och effekterna allt mer uppenbara är anpassningsbehovet akut. Men anpassning får inte vara ett plåster utan måste förändra de system som producerar sårbarhet till att börja med.
Utvecklade länder som har gynnats mest av industrialiseringen har ett moraliskt ansvar att angripa både klimatförändringarnas orsaker och den sårbarhet de skapar.
Trots goda avsikter har många anpassningsåtgärder hittills upprepat gamla misstag och lett till försämringar. Men vi förstår många av orsakerna:
- En mekanisk syn på anpassning som bygger på otillräcklig förståelse av den sociala kontext och brist på jämlikhet som skapar sårbarhet. De som utformar projekten kan t ex försumma det faktum att män och kvinnor har olika erfarenheter av vad risk är, vilket kan förstärka ojämlikhet.
- Bristande kritisk analys eller utvärdering av effekter på lång sikt eller på andra områden eller grupper. Det kan t ex handla om kortsiktiga resultat på bekostnad av långsiktig anpassning..
- Begränsat, eller inget, deltagande av marginaliserade grupper vid utformningen och genomförandet av anpassningsprojekt. Samhällen är aldrig uniforma; att inte spegla mångfalden av åsikter kan leda till att de som har makt behåller resurser och ägande – eller att de högutbildade blir de enda som har kunskap nog att hantera en komplicerad byråkrati.
- Att utforma anpassningsprojektens mål så att de passar in i befintligt utvecklingsbistånd snarare än att utgå från klimatrisker och de sociala faktorer som leder till sårbarhet. Det innebär att pågående bistånd kallas för anpassning och nya projekt tvingas ge stöd till den befintliga utvecklingsagendan. I inget av fallen har hänsyn tagits till framtida klimatrisker.
- Att definiera framgångsrik anpassning i enlighet med den dominerande utvecklingsagendan och de mäktigas intressen. Det kan leda till ett osynliggörande av marginaliserade gruppers intressen.
Att förbättra anpassningsplaneringen
Vår forskning visar på specifika insatser som beslutsfattare kan utföra för att undvika att anpassningen går fel.
Först och främst behövs klara riktlinjer för hur anpassningsprojekt ska utformas och genomföras. Det måste ske tillsammans med lokalsamhället och bygga på en verklig förståelse av kontext och behov.
För det andra måste vi flytta fokus från hur mycket pengar som finns för anpassning och istället inrikta oss på hur effektivt tillgängliga medel används.
Snarare än att debattera summor måste vi fråga hur anpassningsprojekt faktiskt kan minska sårbarhet – och hur de kan göra det bättre för de som har de största behoven.
Slutligen, anpassning måste vara ny och annorlunda. Att i efterhand lägga till anpassningskomponenter inom befintliga utvecklingsprojekt är otillräckligt, något som ofta uppmuntras av internationell klimatfinansiering.
Ändå är länder klara över att de behöver göra skillnad mellan pengar för ”vanlig” utveckling och för att angripa klimatförändringarna. De avkrävs ofta projektförslag som visar vilka aktiviteter som är specifika för ”anpassning” i förhållande till de som gäller ”utveckling”.
Med en så inskränkt syn uppmuntras små förändringar när klimatförändringarnas i själva verket både kräver och ger oss möjlighet till verklig förändring..
Vi är skyldiga de mest sårbara och marginaliserade att göra så.
Lisa Schipper, Morgan Scoville-Simonds, Katharine Vincent och Siri Eriksen
Lisa Schipper forskar vid Environmental Change Institute vid universitetet i Oxford
Morgan Scoville-Simonds, är forskare vid Department of Global Development and Planning vid universitet i Agder, Norge, och vid Graduate Institute of International and Development Studies i Génève.
Katharine Vincent, är chef för Kulima Integrated Development Solutions I Sydafrika och gästprofessor vid School of Architecture and Planning vid universitetet i Witwatersrand, Sydafrika.
Siri Eriksen är professor vid Department of Public Health Science vid Universitetet för miljö och biovetenskap, Norge.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Redaktör och översättning: Johan Schaar
En något längre version på engelska publicerades i CarbonBrief i februari 2021
Lämna ett svar