ANALYS Rysslands krig mot Ukraina väcker starka känslor i Armenien liksom hos armenier i exil. De ser en parallell med Stalins strategi att kontrollera Kaukasus och porten till Asien. Minnet av det armeniska folkmordet är starkt. Många ser i Turkiets stöd till Azerbajdzjan en ambition att dominera regionen och styra och söndra Kaukasien.
Fruktan för Rysslands krig i Ukraina
Rysslands angrepp på Ukraina väcker starka känslor och fruktan i Armenien liksom hos armenier i exil i andra och tredje generationen efter folkmord och massflykt.
Armenierna är rädda och upprörda över Rysslands krig i Ukraina, de fruktar att krigsherrar som attackerade Armenien 2020 och styrde grannlandet Azerbajdzjan, nu ser ett tillfälle att återerövra Nagorno-Karabach, som på armeniska heter Artsaj. Att kriget ska starta på nytt och att regionen ska drabbas av en dominoeffekt, där flera länder faller offer för krigshandlingar styrda av den ryske presidenten Vladimir Putins brutala expansionism.
Armenien, med knappt 3 miljoner invånare, är ett bergsland i södra Kaukasus med en urgammal kristen kultur. Landet ligger inklämt mellan de muslimska grannarna Turkiet och Azerbajdzjan och har mycket ansträngda relationer till båda dessa länder. Under historiens gång har Armenien lytt under olika imperier. Från 1920 till självständigheten 1991 var området en delrepublik i Sovjetunionen. Landet är fortfarande starkt beroende av Ryssland, både politiskt och ekonomiskt.
Väpnad konflikt med Azerbajdzjan
Armenien förklarade sig självständigt i augusti 1990 efter Sovjetunionens kollaps och tog då avstånd från kommunismen. 1988, tre år före Sovjetunionens kollaps, krävde den högsta sovjeten att den autonoma enklaven Nagorno-Karabach skulle brytas ut ur sovjetrepubliken Azerbajdzjan och anslutas till Armenien. Beslutet avslogs både av sovjeten i Azerbajdzjan och i Moskva. Oroligheterna ledde till en blodig väpnad konflikt som varade fram till 1994 då ett eldupphör trädde i kraft.
I kölvattnet av ett nytt krig med Azerbajdzjan 2020 om Nagorno-Karabach, vände sig båda länderna till FN:s domstol med ömsesidiga anklagelser om brott mot FN-konventionen mot diskriminering.
Armenierna har i exil bevarat sin kultur med skolor och daghem där den armeniska historien lärs ut. Samtidigt är det svårt att särskilja Armenien från det gemensamma arvet som finns i regionen, som har varit en del av det ottomanska riket.
Stalins strategi för kontroll av Kaukasus
Under antiken var området en del av det armeniska riket som senare blev en del av det ottomanska kejsardömet. 1918 garanterade Sovjetunionen kontroll över enklaven Nagorno-Karabach till grannrepubliken Azerbajdzjan. Det var en del av Stalins strategi för att kontrollera Kaukasus, porten till Asien.
I april 1915 inleddes i det dåvarande Osmanska riket ett folkmord på armenier. Mellan en och två miljoner armenier och andra kristna dödades eller deporterades och tusentals tvingades på flykt. Även på 1800-talet ägde ett massmord rum på armenier och assyrier-syrianer i stora delar av dagens Turkiet, varvid 100 000-300 000 människor mördades.
Armenier ser en klar parallell mellan Stalins strategi och Rysslands motiv för angreppet på Ukraina. På samma sätt som Stalin utnyttjade regionala och etniska motsättningar, riskerar nu även små länder som Armenien att bli offer för Rysslands ambitioner om expansion.
Women in Black krävde fred
Women in Black, som kallades för opatriotiska och förrädare när de inte tog parti i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien och bad om fredsförhandlingar, är rädda för att Vladimir Putin ska stödja Azerbajdzjan och bistå dem att erövra Nagorno-Karabach.
Women in Black är en del av en internationell fredsrörelse som ser både NATO och Rysslands expansion som likvärdiga och lika farliga. De opponerar sig också mot Israels ockupation av Palestina – det var i Israel 1988 som rörelsen uppstod, när en grupp palestinska kvinnor och en grupp judiska kvinnor enades under samma paroll: nej till ockupationen, nej till militarism och nej till kriget.
Under Balkankriget bildades en serbisk grupp i Belgrad som tog klart avstånd från kriget som Serbien förde mot Bosnien. Medlemmarna åkte i hemlighet med stora risker till de belägrade städerna Mostar och Sarajevo. Varje år demonstrerar de i Tuzla, Bosnien, med kvinnor som överlevde massakern i Srebrenica.
Nagorno-Karabach strategisk betydelse
På samma sätt som Serbien hävdar att Kosovo är en del av det som var Storserbien, liksom Putin kräver Ukraina och Krim som delar av vad han kallar moderlandet Ryssland, har Nagorno-Karabach/Artsaj motsvarande betydelse i regionens historia.
Nagorno-Karabach/Artsaj har strategisk betydelse för både Armenien och Azerbajdzjan. Det var den armenisktalande befolkningen som krävde självständighet från Azerbajdzjan. Men självstyret är en illusion. Landet är fattigt och saknar naturresurser och vattentillgångar, som kunde göra det attraktivt för investeringar.
Den enda viktiga staden, Stepanakert, blev nästan förstörd av azeriska bomber under kriget på 90-talet. Staden byggdes upp igen men blev på nytt anfallen under det senaste kriget.
På åttiotalet lyckades det amerikanska företaget Microsoft att få ett fotfäste i område och många bondkvinnor bytte arbete på fälten mot vita rockar. De blev en del av de tusentals anonyma programmerare som skrev koder för Windows. Bilderna på leende kvinnor iklädda skyddskläder kablades ut till världen och Nagorno-Karabach/Artsaj sågs som något av en framtidens arbetsplats.
Folkmodet hjärnspöke och rädsla för Turkiet
Det armeniska folkmordet lever starkt kvar i armeniernas minne och som hjärnspöke. Många ser i Turkiets stöd till Azerbajdzjan en ambition att dominera regionen och styra och söndra Kaukasien.
Azerbajdzjan, ett land med nästan tio miljoner invånare, har stora resurser i form av naturgas som säljs till Europa och EU vill inte riskera att den viktiga gasen stryps.
Med Putins krig i Ukraina är både Armenien och Azerbajdzjan i samma sits med risken att länderna ska dras i ett krig som ingen vill ha. Spåren efter kriget 2020 är påtagliga, skogar och jordbruksmark skadades och förstördes. Fortfarande finns många interna flyktingar i Armenien som inte har kunnat återuppbygga sina förstörda hus. De bor kvar i provisoriska bostäder och stöds av frivilligorganisationer som bidrar med mat och kläder.
Under kriget 2020 deserterade unga män från både Azerbajdzjans och från Armeniens armé. De var inte motiverade att slåss för land, gas och naturresurser. Men i Putins strategi ingår både Armenien och Azerbajdzjan som allierade och bundsförvanter. Frågan är hur styrande och krigsherrar i båda länderna kommer att reagera.
Azerbajdzjan är ett av de få europeiska länder som är kvar i sammanslutningen av icke-allierade länder (Non-Aligned) och vill hålla sig borta från risken för nya krig. De vill inte tillhöra NATO men heller inte offras som bönder i Putins geopolitiska och brutala schackspel.
Ana Valdés
Ana Valdes är journalist och författare, född i Montevideo. Efter fyra år som politisk fånge kom hon 1978 till Sverige som flykting. Här arbetade hon bl a på Dagens Nyheters kulturredaktion. Efter mer än trettio år i exil återvände hon till Uruguay.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Carin Wall, Afrika, fredsbevarande.
Lämna ett svar