ANALYS Sydafrikas sannings- och försoningskommission har länge setts som ett föredöme när det gäller konflikthantering. Men nu avslöjas steg för steg ANC-regeringens korruption och svek mot den lagstadgade försoningsprocess som inleddes för 27 år sedan, skriver sydafrikakännaren Magnus Walan.
Sent på kvällen den 27 juni 1985 stoppade den sydafrikanska polisen en bil på en dammig landsväg utanför Port Elisabeth i östra Kapprovinsen. Vid denna tid var Sydafrika i uppror mot apartheid och på tusentals orter växte gräsrotsorganisationer fram inom antiapartheidfronten UDF (United Democratic Front).
I bilen fanns fyra ledande antiapartheidaktivister från samhället Cradock: Matthew Goniwe, Sicelo Mhlauli, Fort Calata, och Sparrow Mkonto. När deras kroppar hittades nästa dag hade de utsatts för misshandel, knivhuggits och slutligen avrättats med skjutvapen innan deras kroppar bränts.
I den sannings- och försoningskommission som upprättades efter demokratins införande 1994 under ledning av biskop Desmond Tutu framkom exakt vilka poliser som genomförde den operationen.
Sannings- och försoningskommissionen ses ofta som ett föredöme för hantering av ett lands historia. Den samlade inte mindre än 21 519 vittnesmål kring 30 384 grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Amnesti kunde ges enligt givna principer till dem som erkände brott, men när amnesti inte söktes eller nekades skulle staten säkerställa att rättsprocesser skulle ta vid.
Rättsprocesser genomfördes inte
Men detta skedde inte. Sannings- och försoningskommissionen överlämnade över 300 fall av mord och andra övergrepp till åklagarmyndigheten att utreda och föra vidare till rättslig prövning. Men rättsprocesserna uteblev.
I december 1999 nekade Sannings- och försoningskommissionen amnesti för de sex namngivna poliserna som utpekades som ansvariga för morden på de fyra aktivisterna från Cradock.
De utlovade rättsliga prövningarna som skulle följa för de som inte sökte amnesti uteblev. 2007 ställdes några av de främsta politiker, poliser och militärer som var ansvariga för dödspatruller och liknande inför rätta, inklusive polisgeneralen Johan van der Merwe, men märkligt nog fick de bara villkorliga domar och spenderade inte en dag i fängelse.
Många av de fall som inte lett till rättsprocesser handlar om okända ungdomar. Till exempel Nokuthula Simelane, medlem i ANC:s väpnade gren, som torterades till döds efter att fängslats 1983 av sydafrikansk polis, och Caiphus Nyoka, aktiv i elevorganisationen COSAS, som sköts i sitt sovrum i Davyton halv tre på morgonen den 24 augusti 1987 av tre vita poliser. Men det handlar även om mer kända antiapartheidaktivister som Steve Bantu Biko, eller Neil Aggett som dödades av tortyr i polisens celler.
Lukhanyo Calata, son till Fort Calata, en av de fyra mördade från Cradock, har under lång tid försökt få fram sanningen om vem som beordrade mordet på hans far. Hans farfar var på 30-talet generalsekreterare i vad som var föregångaren till ANC.
I en ny dokumentär av Al Jazeera som bygger på Lukhanyo Calatas bok ”My Father Died For This” får Lukhanyo Calata reda på att den enda kvarvarande polis som utpekades för morden gått bort 2016. Något som får honom att börja gråta. Avsaknad av processer har också ett pris.
Nya fakta kring hemlig överenskommelse
Att åklagarmyndigheten inte gick vidare med de fall som överlämnades av Sannings- och försoningskommissionen har under de 27 år som gått sedan apartheids slut framstått som obegripligt. Idag framkommer stegvis alltmer fakta fram kring en hemlig överenskommelse mellan ANC och det sydafrikanska säkerhetsetablissemanget, som aldrig tidigare blottlagts.
Det faktum att 37 ANC-ledare fanns med på listorna som överlämnades av Sannings- och Försoningskommissionen kan ha spelat roll. ANC-regeringen ville inte utsätta sina ledare för dessa processer.
Ett annat skäl är att apartheids underrättelsetjänster sannolikt hade kunskap om andra mörka hemligheter om ANC, som t.ex. mutor i samband med vapenaffärerna från slutet av 90-talet.
I journalisten Michael Schmidts bok ”Death Flights – Apartheid’s secret doctrine of disappearance” (2020) framkommer att sydafrikanska specialförband hade ett särskilt kommando med uppgift att kidnappa och mörda aktivister och dumpa dem i havet från flygplan. Förbandet Delta 40 var enligt Schmidts bok ansvariga för uppskattningsvis 420 mord på ANC-, PAC- och SWAPO-aktiva som dumpades i havet utanför Namibia mellan 1979 och 1987. I detta arbete samarbetade Sydafrika med den argentinska militärjuntan och den ökände torteraren Alfredo Astiz, som då var baserad vid Argentinas ambassad i Pretoria. De ansvariga för detta har aldrig ställts inför rätta.
Hemliga förhandlingar om amnesti
I samband med Michael Schmidts bandade intervjuer med ledande militärer framkom detaljer om hemliga samtal mellan ANC med vicepresidenterna Thabo Mbeki och Jacob Zuma på ena sidan och en liten grupp ledande generaler på andra sidan. Dessa förhandlingar pågick mellan 1997 och 2003, parallellt med Sannings- och försoningskommissionens arbete (1996-2003) men helt utan insyn. Det finns uppgifter att ANC i dessa förhandlingar gav amnesti till 4000 militära officerare.
Liknande uppgifter har nyligen även redovisats av en tysk forskare, Ole Bubenzer, som intervjuade försvarschefen General Constand Viljoen innan han avled förra året. Parallella samtal fördes även mellan ANC och ledande generaler för polisen enligt dessa vittnesmål.
Dessa uppgifter har tidigare tagits med en nypa salt, men när de Klerk via sin stiftelse i juli 2021 bekräftade att amnestiförhandlingar skett med ANC parallellt med Sannings- och försoningskommissionens öppna arbete blev reaktionen kraftig bland tidigare ledamöter av kommissionen och anhörigas organisationer. Uppgifterna ses som en bekräftelse på en parallell amnestiprocess i strid med den lagbundna process som parlamentet beslutat om.
ANC:s motiv för att inleda dessa samtal är oklara, liksom vad exakt de resulterade i. Sydafrikas apartheid klassades som ett ”brott mot mänskligheten”. Trots det har få av de ledande politiskt ansvariga ställts inför domstol. Det fåtal som dömts har fått milda straff.
Det har länge funnits kritik mot att regeringen under president Thabo Mbeki och åklagarmyndigheten NPA inte gått vidare med åtal och processer i enlighet med överenskommelsen och parlamentets beslut som styrde amnestiprocessen.
Politiska chefstillsättningar skyddar mot åtal
Dokument och vittnesmål pekar dessutom på att regeringen under Thabo Mbeki underminerade den nationella åklagarmyndigheten bland annat genom politiska chefstillsättningar, vilket lett till att både ANC-politiker och apartheids polis skyddats mot åtal. En tidigare chef för åklagarmyndigheten, Vusi Pikoli, har i vittnesmål berättat hur regeringen aktivt hindrade honom från att gå vidare med de fall som överlämnades av Sannings- och försoningskommissionen.
En av de som skyddats i dessa uppgörelser förmodas vara den tidigare presidenten F W de Klerk. Det är ingen tvekan om att de Klerk varit medlem i det statliga nationella säkerhetsrådet State Security Council mellan 1985 och 1989. I ett av de skriftliga underlagen från säkerhetsrådet, där de Klerk var närvarande som minister, ber general Joffel van der Westhuizen i ett skriftligt underlag om tillstånd att ”permanent avlägsna” en namngiven antiapartheidledare – Matthew Goniwe, en av de fyra från Cradock som dödades. De Klerk har i efterhand förklarat att de pratat om att förflytta honom som lärare till en annan ort.
Det motsägs av tidigare ministern för lag och ordning Adrian Vlok i dokumentären om mordet på Lukhanyo Calatas far. Adrian Vlok säger i intervjun att ”utrota från jordens yta” på den tiden brukade betyda ”att döda”.
Trots nya vädjanden till president Ramaphosa och ANC-regeringen från tidigare medlemmar i Sannings- och försoningskommissionen, som Desmond Tutu och Yasmin Sooka, och från anhöriga till ANC-medlemmar och människorättsorganisationer har mycket lite skett.
Först efter omfattande kritik från anhöriga deklarerade åklagarmyndigheten i juni 2021 att man skjutit till resurser och inlett granskningar av 53 fall. Kritikerna menar att det sker alltför halvhjärtat och att anhöriga inte ens har kontaktats. Om ANC regeringen i hemlighet gett amnesti utanför de ramar som parlamentet satt upp kan detta varit lagbrott.
Högsta domstolen kan tvinga regeringen att agera
Högsta domstolen konstaterade i ett domslut i slutet på juni 2021 att den sydafrikanska regeringen hade tagit ”ett medvetet beslut” att inte fullfölja uppdraget från Sannings- och försoningskommissionen. Domstolens uppmaning att öppna utredningar kan tvinga regeringen att handla. Fallet som prövades gällde en polis, Joao Rodrigues, som är anklagad för att torterat, misshandlat och kastat ut ANC-aktivisten Ahmed Timol från tionde våningen i polishögkvarteret John Vorster Square i Johannesburg.
Det kan nu bli svårt för ANC:s ledning och åklagarmyndigheten att hålla emot längre. Om de hemliga förhandlingarna inneburit amnesti eller lättare straff utanför den process som parlamentet beslutat om kan ANC-ledningen ha bidragit till lagbrott enligt Yasmin Sooka, tidigare kommissionär i Sannings- och försoningskommissionen. Hon och anhöriga kräver en undersökningskommission om vad som hänt och om ANC-regeringen brutit mot lagen.
Förutom att regeringen tog beslut att inte gå vidare med den agenda som var själva grunden för Sydafrikas process för sanning och försoning så beslöt även ANC i början av 2000-talet att lägga ned de mest effektiva polisenheterna. Då handlade det främst om stoppa utredningar om korruption i vapenaffärerna i slutet på 90 talet.
Dessa politiska beslut om att vingklippa och korrumpera rättsmaskineriet är något som idag biter president Ramaphosa i svansen. ANC-regeringens historiska hemligheter kommer nu upp till ytan.
Magnus Walan
Magnus Walan, tidigare aktiv i Sydafrikakommitten, har följt utvecklingen i Sydafrika under 40 år.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar