Politisk buddhism

ANALYS Den närmaste allmänt accepterade bilden av buddhismen är att det är en fredens religion vars munkar sitter i sina kloster, utstrålar lugn och mediterar och inte ens dödar en fluga. Men det finns många exempel i olika delar av Asien på att buddhistiska munkar varken är stillsamma eller opolitiska utan tvärtom pådrivande i våldsanvändning och etniska motsättningar.

Exemplet Myanmar 

En av Myanmars bäst kända abbotar reste till Moskva i september med general Soe Win, andre man i den militärjunta som för sju månader sedan grep makten i Myanmar och avsatte den demokratiskt valda regeringen. Det var en resa som med all säkerhet innefattade förhandlingar om vapenköp från Ryssland, ett av få länder som exporterar krigsmaterial till diktaturen i Myanmar. 

Den 84-år gamle abboten Ashin Nyanissara har slutit upp bakom en mordisk regim som skjutit ihjäl över ettusen människor och gripit minst sjutusen som protesterat mot kuppen.

Sitagu Sayadaw har även vid flera tillfällen setts tillsammans med general Min Aung Hlaing, befälhavare för Myanmars väpnade styrkor och den som iscensatte kuppen. Redan 2017 höll abboten tal som tolkades som stöd för en blodig, militär kampanj mot rohingyerna, en muslimsk folkgrupp i väster. Då dödades tusentals människor och över 700 000 flydde över gränsen till Bangladesh.

Flera välkända buddhisten i Myanmar har prisat militären och gett uttryck för extrema åsikter, som Ashin Wirathu som uppmanat allmänheten att bojkotta affärer som drivs av muslimer och kallat moskéer för ”baser för fienden”. Facebook har vid upprepade tillfällen stängt ner hans sidor därför att de innehållit rasistiska kommentarer och uppmaningar till våld mot muslimer. Under den tidigare, demokratiskt valda regeringen arresterades Ashin Wirathu och anklagades för förtal av landets ledare. Han hade bland annat kallat statskanslern och mottagaren av Nobels fredspris Aung San Suu Kyi för en hora. Nu hyllar Ashin Wirathu militärjuntan och fördömer de miljontals människor som sedan kuppen demonstrerat i praktiskt taget varje stad och större by i landet.

Men det finns också munkar som aktivt stödjer den demokratiska rörelsen. Munkar, speciellt i landets näst största stad Mandalay, har setts i demonstrationerna. Efter kuppen tog några av sig de gula mantlarna och slöt sig till den väpnade kamp mot juntan som brutit it i flera delar av Myanmar. 

Buddhismen är liksom alla andra religioner inte opolitisk och har aldrig varit det. 

Även längre tillbaka i historien har munkar spelat en viktig roll i Myanmars politiska liv. Under den brittiska kolonialtiden var det en munk, U Ottama, som först tog upp kampen för självständighet. Han var inspirerad av den indiske icke-våldskämpen Mahatma Gandhi och höll han på 1920-talet politiska tal som fick kolonialmakten att vid flera tillfällen ta honom i fängsligt förvar. U Wisara, en annan munk, dog 1929 i fängelse efter en 166-dagar lång hungerstrejk mot det koloniala styret. 90 procent av Myanmars befolkning på 55 miljoner är buddhister, men även de kristna och muslimska minoriteterna ser upp till U Ottama och U Wisara som nationalhjältar.

Även Sri Lanka har lång tradition av politisk och även militant buddism

Sri Lanka har också en lång tradition av politisk buddhism, som också den tidvis varit kontroversiell. Den buddhistiske tänkaren och författaren Anagarika Dharmapala, som levde mellan 1864 och 1933, blev visserligen munk först på äldre dar, men var som yngre lekman en ledande röst inom landets självständighetsrörelse. 

I Sri Lanka är 70% av landets 22 miljoner buddhistiska singaleser medan resten är hinduiska tamiler, muslimer och kristna och militant buddhism har alltid varit en politisk maktfaktor. Solomon Bandaranaike, som blev landets premiärminister 1956 kom visserligen från en kristen familj medan han var singalesisk nationalist och hans följeslagare var till största delen buddhister. Trots det mördades han 1959 av en buddhistmunk som ansåg att han gjort för stora eftergifter för framför allt den tamilska minoriteten. I senare tid har den ultranationalistiska gruppen Bodu Bala Senas verkat för att göra landet till en uteslutande buddhistisk nation — och utfört bombdåd mot bland annat kristna kyrkor. 2018 attackerade militanta singalesiska nationalister anförda av buddhistiska munkar moskéer i städerna Ampara och Kandy, vilket fick regeringen att införa undantagstillstånd. De tamilska hinduerna anses av många vara ”inkräktare” som borde ”drivas tillbaka” till Indien — trots att det i minst två tusen år funnits tamiler på ön. Motsättningarna ledde till ett blodigt inbördeskrig som varade fram till 2009 och skördade hundratusentals liv.

Thailand där buddism stärker nationell identitet men sällan driver fram våld

I Thailand, vars befolkning uppgår till 70 miljoner, är 94,5 procent  buddhister följt av 4,29 procentmuslimer och mindre grupper av kristna och hinduer. Författningen garanterar religionsfrihet men kungen måste enligt lag vara buddhist och buddhismen innehar en särställning i samhället. Jämfört med Myanmar och Sri Lanka har de thailändska buddhistmunkarna aldrig varit speciellt politiska, kanske därför att landet aldrig varit europeisk koloni och därför inte hade någon självständighetsrörelse. Men kungamakten har alltid använt sig av buddhismen för att stärka identiteten och nationalkänslan. Under det turbulenta 1970-talet, då kommunistisk gerilla stred mot centralstyret, fanns det flera högerextrema, ultranationalistiska munkar. Bland dem var Phra Kittiwuttho, som vid ett tillfälle sade att ”det är en synd att döda alla levande varelser och dödar man en fisk är det en synd men lägger man den i en munks tiggarskål så tjänar man meriter. Det är samma sak om man dödar en kommunist.”

Kambodja – ett skräckexempel på hur buddism inte bromsar folkmord

Buddhismen är också den största religionen i Kambodja. 97 procent av kambodjanerna är buddhister, men det var inte något hinder för att det där skulle iscensättas ett av de största folkmorden i modern asiatisk historia, och där buddister dödade buddister. Efter år av inbördeskrig grep de kommunistiska röda khmerernas makten i april 1975 och införde ett skräckvälde av sällan skådat slag. Det varade fram till en vietnamesisk invasion under nyåret 1978-79 1,5 och då hade 2 miljoner människor dött genom massavrättningar, svält och umbäranden — och det av en befolkning som i mitten av 70-talet uppgick till drygt 7,5 miljoner. 

Som ortodoxa kommunister var de röda khmererna givetvis motståndare till all form av religion, men deras ledare växte upp i buddhistiska miljöer där templen och klostren spelade en stor roll. Den högste ledaren, Pol Pot, gick som barn i en buddhistisk klosterskola i huvudstaden Phnom där han lärde sig att läsa och skriva och sade i en intervju med ett par jugoslaviska journalister 1978 att han var munk i två år innan han studerade vidare på ett franskspråkigt gymnasium. Han reste sedan till Paris där han blev elev på en teknisk högskola i Paris.

Vietnam – med munken som brände sig själv till döds i protest  

Vietnam har en mer blandad religiös sammansättning där det stora flertalet är icke-troende eller, som många kineser, dyrkar förfädernas andar. Därmed har inte buddisterna som enbart omfattar omkring 15 procent av befolkningen spelat någon tydlig och inte heller någon våldsam eller våldsdrivande roll i nationsbyggandet 

Vid en punkt i historien, i början av 1960-talet var det dock just en buddistmunk som genom sin protest mot förtryck av buddister kom att bidra starkt till en förändring av historiens gång.

Landets södra del, som då utgjordes av Sydvietnam. styrdes hårdhänt av den katolske presidenten Ngo Dinh Diem vars arme’ skjutit ihjäl 9 obeväpnade buddistmunkar. I protest mot våldet hällde buddistmunken, Thich Quang Duc, bensin över sin kropp och brände sig till döds sittandes i lotusställning på en gata i Saigon. Konflikten mellan buddister och landets ledning eskalerade i mer våld och bilden på den brinnande munken spreds över världen. Utvecklingen fick USA att stödja en kupp mot Diem — och det blev början till ett allt starkare amerikanskt engagemang i Vietnam.

Man skall därför inte vara förvånad över att Sitagu Sayadaw och andra munkar på flera håll i den politiska skalan inte alltid hållit sig till fredlig meditation och icke-vålds predikningar. Religion och politik hör ihop och buddhismen är inget undantag.

Bertil Lintner
Frilansjournalist baserad i Thailand, skriver bl a för Asia Times och har författat flera böcker om politik och utveckling i Asien.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan. 

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.