Valresultatet i Chile kan rita om Latinamerikas politiska karta

ANALYS Folkomröstningen i Chile i maj 2021 speglar en politisk process som kan rita om den politiska kartan i Latinamerika. Trots att de större traditionella politiska partiernas valpropaganda dominerade det offentliga utrymmet mötte de det största valnederlaget i sin historia. Vinnarna blev partioberoende personer från folkrörelseorganisationerna och små partier som bildats inom ramen för den folkliga mobiliseringen som inletts för 20 år sedan.

År 2020 genomförde regeringen i Chile, efter starka politiska påtryckningar, en folkomröstning där 96 procent sa JA till att en ny nationell författning skulle arbetas fram av en nationell församling på 150 personer. 

I maj 2021 ägde folkomröstningen rum och samtidigt fick chilenarna välja nya kommunfullmäktige och regionala politiska ledningar.  

Valet gav ett resultat som överraskade många – men inte alla:

• 81 kvinnor och 74 män ska ingå i den församlingen som ska skriva en ny nationell författning. 
• Bland de invalda till denna församling finns en medicinkvinna och andlig ledare för mapuche-folket och en av frontfigurerna i mapuches långvariga motstånd till storföretagens förstörelse av urskog och odlingsmark. Vidare ingår också en ung mapuche- kvinna, läkare till yrket, samt en kvinna som representerar aymarafolket, två representanter för en organisation som försvarat landets glaciärer och sex representanter för lesbian-gay-bisexuell-transamhället. 
• Till kommunstyrelseordförande huvudstaden Santiago (Santiago kommun) valdes en ung kvinna med gedigen förankring i folkrörelsen och medlem i kommunistpartiet.
• En ung kvinna, också hon företrädare för den folkrörelse som kämpat mot det nuvarande ekonomiska systemet, kommer i en andra valomgång i juni att konkurrera om posten som borgmästare för huvudstadsregionen. I valet den 15 maj fick hon fler röster än den manliga yrkespolitiker som nu innehar posten nu men inte tillräckliga för att kunna bli vald. 
• En småbrukare och människorättsförsvarare som i flera år har kämpat för att landets naturvattenkällor åter blir folkets egendom, valdes till borgmästare för regionen Valparaiso, den näst största efter huvudstaden och den som drabbats hårdast av torka och giftiga industriutsläpp. 

Arvet efter diktaturen har mött motstånd underifrån i 20 år

Den fredliga revolution som startades redan 2001 drivs av kvinnor, studenter, människorättsförsvarare, ekosocialister och gräsrotsaktivister medan det politiska etablissemanget förlorar sin legitimitet. 

I oktober 2019 gick människor ut på gatorna och krävde slut på korruptionen, tvångskuldsättningen av hushållen, diskrimineringen, de väpnade styrkors gräddfil och måttlösa förmåner, utarmningen av landets basala medborgarservice samt den exploatering av naturresurserna som primärt gagnat internationella investerare och deras nationella samarbetspartners. 

Trots att regeringen möte upproret med ett våld som resulterade i flera döda, tusentals skadade, 367 personer halvblinda och flera tusen arresterade så fortsatt protesterna i flera månader. Människor krävde ett avskaffande av den nuvarande nationella författningen, som instiftades under Pinochets diktatur i syfte att införa och befästa det neoliberala ekonomiska systemet samt ge de väpnade styrkor enorma förmåner och befogenheter. 

Sedan 1980-talets mitt har en tydlig konsumtionskultur utvecklats i Chile med hjälp av generösa krediter till hushåll och företag. Det gav en illusion av ekonomisk framgång som tjänade som rökridå för diktaturens brott och för de efterföljande regeringarnas förvaltande av diktaturens arv. Allt kunde köpas och säljas, även landets naturtillgångar och territorier. Under tjugo år av köpfest blev dock några få ofantligt rika medan allt fler satt fast i ett hårdnande skuldgrepp. Vid sekelskiftet började festlamporna slockna.

Diktaturen hade skapat en ekonomisk bubbla genom att inte sörja för medborgarnas tillgång till utbildning, sjukvård, pensioner, bostäder, arbete, äldre- och barnomsorg, kollektivtrafik, infrastruktur, rent vatten, livsmedel, mediciner, telekommunikationer. 

Allt lämnades över till vinstdrivande internationella investerare som även fick exploatera skog, mark, mineralrikedomar, havs- och andra vattenresurser och också tog kontrollen över näringslivet. Men detta hade inte kunnat ske utan de lagar som instiftades under diktaturens första år, som bara gagnade några få kapitalägare och gav de väpnade styrkorna stora förmåner och privilegier samtidigt som arbetsrätten för vanliga invånare urholkades. 

Parallellt med en illusorisk bild av ekonomisk framgång ökade osäkerheten, prekariatet och den informella arbetsmarknaden dag för dag. Omfattande ekonomiska och etiska skandaler inom regeringen, näringslivet och de väpnade styrkor har avlöst varandra de senaste 10 åren. 

Studenternas demonstrationer 2001 blev den tändande gnistan 

2001 demonstrerade och strejkade högstadie- och högskolestudenter (”mochilazo”) mot de allt dyrare utbildning och kollektivtrafiken. Nästa mobilisering ”revolucion pingüina” ägde rum i maj 2006, även den ledd av studenterna men också andra grupper deltog.

Resultaten blev små reformer som bland annat delvis lättade medelklassens tunga, växande ekonomiska börda för barnens utbildning och öppnade en liten dörr till högskolan för unga från arbetarklassen. 

2011 lamslogs landets grund- och högskolans verksamhet i flera månader av en studentstrejk som primärt leddes av unga kvinnor. Också lärare, föräldrar och olika yrkesgrupper demonstrerade till stöd för studenterna och mot polisens våld. Hundratals personer i alla åldrar skadades av polisens vattenkanoner, tårgas och batongslag. Strejken ledde till regeringskris och avtog först när regeringen lovade att initiera väsentliga reformer i utbildningssystemet. 

Protesterna vidgades till att också omfatta pensionssystemet

Kort efter studentstrejkerna 2011 startade den nationella mobiliseringen ”No + AFP” (stopp för AFP) mot pensionssystemet sedan det framkommit att miljoner från pensionsspararnas pengar hade hamnat i fickorna hos högre tjänstemän som förvaltat pensionerna.

Folkomröstningen och valen 2021 visar hur gräsrötternas motstånd vuxit till politisk kraft

Folkomröstningen och valen i maj 2021 visar att de tjugo år av mobilisering sedan 2001 burit frukt, genom det breda engagemanget i miljörörelsen, ursprungsfolkens rörelser, kvinnorörelsen, antidiskrimineringsrörelsen samt nya former för gräsrotsengagemang, 

Under dessa decennier har också självförvaltning och demokratiutövning spridit sig och blivit allt starkare vilket kan ge hopp om bestående förändringar till det bättre för de stora grupper i Chile som alltför länge saknat politiskt inflytande.

Maria-Pilar Reyes
Maria-Pilar Reyes är samhälls-och folkhälsovetare, ledamot i styrelsen för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.

Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.