REFLEKTION Att komma som flykting till Sverige på 70-talet var som att komma till paradiset, skriver författaren Ana Valdes som flydde från Uruguay 1978. Hennes skildring står i skarp kontrast mot dagens europeiska flyktingpolitik, som Anna Roxvall berättade om i tisdags.
Att komma som flykting till Sverige 1978 var som att komma till paradiset. Man kunde fråga en polis om en adress, och polisen inte bara svarade utan följde en ibland till adressen. Det tog ett tag innan det blev naturligt för mig att se poliserna som en tillgång och inte som ett hot.
Jag kom från fängelset i Uruguay och från en flyktingförläggning i Buenos Aires. Där vågade vi oss inte utanför portarna eftersom folk dödades och försvann under 1978.
I Sverige verkade det råda en ovanlig social frid. Vi lärde oss allt om Saltsjöbadsavtalet som tecknades 1938 och som hade varit ett verktyg för social rättvisa och fördelning. Men våra svenska lärare berättade också om skotten i Ådalen, och om alla strider som det avtalet hade kostat.
Ett betydelsefullt möte i Kiruna
I Kiruna hände mig något som kom att prägla mitt liv i Sverige. Jag var inbjuden att föreläsa på min nybörjarsvenska om latinamerikansk litteratur, om trenderna och vilka nya författare som var värda att översätta. Jag åkte tåg dit, en lång resa genom ett oändligt vitt landskap.
Jag skulle övernatta i staden och återvända till Stockholm dagen därpå. När föreläsningen var över närmade sig en äldre man och hälsade. Hans stora händer fick mina händer att se mycket små ut.
Han sade ”ni uruguayare är alltid välkomna hit. Om du någon gång vill flytta från Stockholm hit är du mycket välkommen. Vi kan hjälpa dig med jobb och bostad.”
Jag blev mycket rörd och tackade, men frågade nyfiket varför det var något särskilt med oss från Uruguay. Då tog han fram sin plånbok och ur den en liten lapp med en stämpel och på spanska stod det ”Från CNT, Uruguays centrala arbetarnätverk, till Ådalens strejkkassa, 100000 pesos.”
Han sade: ”Jag var den unga kassören som fick ta hand om dessa pengar, det var en stor summa, på den tiden stod den uruguayska valutan mycket högt i kurs. Vi växlade pengarna och våra medlemmar kunde äta flera månader genom detta bidrag. Vi kom överens om att om någon gång en uruguayare hamnar här och behöver stöd ska vi återgälda det stöd vi fick.”
Och här är du.”
Biståndsarbetare och medlare i konflikter
Jag blev tagen av hans berättelse. Senare träffade jag många svenskar som hade lärt sig spanska och som arbetade som biståndsarbetare i Bolivia, Peru och Nicaragua. På den tiden hade den svenska socialdemokratin en viktig roll som medlare i många konflikter. Det berättar Pierre Schori i sina memoarer: hur han och Olof Palme besökte Kuba och spelade en viktig roll i dialogen mellan Sovjet och USA under Kubakrisen.
Jag hade lärt mig svenska genom Karin Boyes ångestfyllda dikter, genom Stig Dagermans udda och unika röst, genom Ivar Lo kunde jag allt om statare, med Birgitta Stenberg åkte jag ut i Europa när gränserna öppnades 1945. Det var svenska författare som blev min ingång till språket och de blev mina ledsagare i den svenska samtida historien.
Jag blev senare god vän med många författare som solidariskt öppnade sina hem för mig. Sara Lidman berättade om nöden i sin barndoms Norrland, Artur Lundqvist om hur han och andra arbetarförfattare fick cykla många mil för att låna böcker.
Biblioteket var demokratins viktigaste rum
Vi lärde oss att älska biblioteket som demokratins viktigaste rum, där författarna och läsarna möttes för att tillsammans skapa nya världar.
När jag firade mina femtio år valde jag att bjuda in mina svenska lärare, de som hade givit verktyg för att kunna göra mig ett eget rum i Sverige och mina kolleger från Dagens Nyheters kulturredaktion, som från Arne Ruth till Sara Danius och Stefan Jonsson solidariskt hade tagit emot mig som vän och kollega och lärde mig allt de kunde.
De flesta av mina svenska bekanta och vänner var engagerade i olika kommittéer som stödde folken i Chile, Argentina, Uruguay och Nicaragua. Hemma hos Ritva Jacobsson, professor i latin, fick gerillan från Guatemala och svenska politiker träffas och diskutera fredsavtalet, där Sverige var en viktig sponsor. Det signalerade slutet på många års inbördeskrig.
I Ritvas kök kunde Miguel Angel Asturias son, Rodrigo, som i gerillan var känd som kommendanten Gaspar Ilom, en av huvudpersonerna i hans fars bok ”Majsens barn”, möta både landsmän och engagerade svenskar som ville bidra till freden i regionen.
Samma solidaritet som Sverige visade mot Latinamerika hade också visats mot förföljda i Grekland som under slutet av 60-talet hade kommit som flyktingar undan den grekiska juntan. Och spanska antifascister hade också hittat ett hem i Sverige.
Folkhemmets medalj
För många år sedan tilldelades Monica Zetterlund, jag och några andra ett fint pris från Stockholms stad, S:t Eriksmedaljen. Den kändes som folkhemmets medalj, vi var i Blå Hallen i Stadshuset, på samma plats där Nobelpriset delas ut i högtidliga former. Men här samlades nu lärare, parkeringsvakter, poliser, alla som hade tjänstgjort i staden trettio år. Samt några stockholmare som belönades för sina tjänster för staden.
Monica Z bad mig att gå upp för trappan i Stadshuset och tacka å alla mina med-medaljörers vägnar. Jag tyckte att hon borde göra det, men hon insisterade. Så jag tackade och kom ihåg alla viktiga flyktingar som hade hittat ett hem i Sverige: Nobelpristagaren Nelly Sachs, Willy Brandt, Andreas Papandreou, Harry Schein.
Nu var det vår tur att hitta ett hem i Sverige.
Flyktingar i flyktingars fotspår
När jag läser Anna Roxvalls artikel om EU:s och Sveriges flyktingpolitik tänker jag på min egen erfarenhet. Jag är barnbarn till fattiga européer från Italien och Spanien som utvandrade från det fattiga Europa i slutet på 1800-talet. De flydde krig och svält och ville ge sina barn en bättre framtid.
De byggde upp Nord- och Sydamerika tillsammans med irländare, polacker och tyskar. De var socialdemokrater och anarkister, bildade fackföreningar och kämpade för arbetarnas rättigheter.
Vi, deras barnbarn, blev utbildade och politisk medvetna. Sedan var det vår tur att utvandra och söka asyl. Vi blev politiska flyktingar, på samma sätt som judar och socialdemokrater som hade fått asyl i Sverige. Vi gick i Nelly Sachs, Kurt Tucholskys och Willy Brandts fotspår, vi träffade många afrikanska och palestinska frihetskämpar som blev föräldrar till ljushåriga svenska barn.
Världen har byggts upp genom migration och möten mellan olika folk och kulturer. Invandring ger alltid ett viktigt tillskott av nya tankar och visioner, utan migration skulle världen stå stilla och till slut dö av inavel.
Ana Valdes
Ana Valdes är journalist och författare, född i Montevideo. Efter fyra år som mycket ung politisk fånge kom hon 1978 till Sverige som flykting. Här arbetade hon bl a på Dagens Nyheters kulturredaktion. Efter mer än trettio år i exil återvände hon till Uruguay men har behållit svenskan, kanelbullarna och många vänner.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar