ANALYS Ny statistik visar att stormakternas vapenhandel har fortsatt hålla en rekordhög nivå under de senaste tio åren. Samtidigt visar en ny forskningsrapport att vapenhandeln inte stoppats eller begränsats till stater som härjas av krig. Detta trots FN:s fredsarbete och gällande internationell lagstiftning.
Det svenska fredsforskningsinstitutet Sipri visade i en rapport i december i fjol att de 25 största vapentillverkarna ökade försäljningen med över åtta procent under 2019. I mars i år visar en annan rapport från Sipri att den internationella försäljningen av stora vapensystem ligger kvar på en hög nivå efter flera års ökning.
Särskilt alarmerande i den senaste rapporten är att vapenimporten ökat kraftigt till Mellanöstern.
En ny forskningsrapport från World Peace Foundation som är knuten till Tuft University i Massachusetts, USA visar att vapensäljande stormakter sysslar med en sorts dubbel bokföring. Å ena sidan säger man att man inte ska förse stridande parter med vapen – å andra sidan är det precis vad man gör och har gjort under lång tid.
Rapporten har det talande namnet ”Business as Usual” med underrubriken ”How major weapons exporters arm the world’s conflicts”. Författare är Sam Perlo-Freeman som under tio år var chef för Sipris forskning om världens militärutgifter. Han baserar studien på Sipris data om vapenhandeln under tio år 2009-2018. Materialet har samkörts med Uppsala Universitets konfliktdatabas om pågående interna och internationella samhällskonflikter.
Största exportörerna granskade
Under den aktuella perioden pågick 30 väpnade konflikter, varav enbart två var krig mellan stater. De övriga var konflikter inom stater. De största vapenexporterande länderna har granskats: USA, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Kina, Storbritannien, Spanien, Israel, Italien, Nederländerna och Ukraina.
Rapporten utgår från tre forskningsfrågor:
1 Vilka konflikthärdar har fått/inte fått vapenleveranser och varför/varför inte?
2 När har de vapenexporterande länderna varit aktiva med att minska eller stoppa vapenflödet till en pågående väpnad konflikt?
3 Finns det exempel på motsatsen – att vapenexportörerna utnyttjat konfliktsituationen till att öka sin försäljning till en eller flera av de stridande parterna?
Trots krig – få visar återhållsamhet
Perlo-Freeman skriver att det finns mycket få bevis för att krig eller väpnad konflikt leder till återhållsamhet när det gäller vapenexporten. Under den aktuella tidsperioden kan man inte se några tydliga fall där någon av de största vapenexportörerna stoppat sin försäljning till en stat som drabbats av ett krigsutbrott. Det finns samtidigt få eller inga bevis för att deltagande i krig eller väpnad konflikt gjorde det mindre sannolikt att ett land får vapen från någon av de stora exportörerna.
Bedömningarna av konflikterna, den inramning (framing) de ges tycks ha central betydelse om vapenleveranserna blir av. Om konflikten beskrivs som en strid mellan regeringsmakten och en terroristgrupp kan detta motivera vapenförsäljning.
I vissa fall, som i krigsutbrotten mellan Etiopien och Eritrea samt mellan Indien och Pakistan har båda staternas militär fått leveranser. I Kongo (Kinshasa) har vissa länder sålt vapen till flera aktörer i inbördesstriderna.
Vapenexporten en del av utrikespolitiken
Rapporten visar att samtliga av de största vapenexportörerna med undantag för Nederländerna har agerat som säljare till många konfliktdrabbade stater. Indien har kunnat köpa vapen från alla viktiga exportörer med förståeligt undantag för Kina. Nigeria har köpt från nio stater utom från Spanien. Sak samma gäller Nigeria. Pakistan har köpt från samtliga utom Israel, Turkiet från alla utom Ukraina.
Och alla elva vapenexporterande stater har försett åtminstone en av de stridande parterna i Jemen med vapen.
Varför är så många av de vapenexporterande staterna inblandade i våldsamma konflikter? Perlo-Freeman konstaterar att staterna själva deltar med väpnade styrkor eller så kallade rådgivare: t ex USA i Afghanistan och Ryssland i Syrien. Vapenindustrin är dessutom en del av utrikespolitiken. Man vill behålla allierade och eller motverka rivaler i de områden där man är inblandad i en regional maktkamp.
Avtal om vapenhandel finns men efterlevs inte
Borde de vapensäljande staterna hindrat eller åtminstone minskat vapenhandeln med stater som förbereder eller hamnat i väpnad konflikt?
Efter år av förhandlingar inom FN och påtryckningar inte minst från civilsamhällets organisationer fick världen 2013 ett internationellt vapenhandelsavtal (International Arms Trade Treaty, ATT). Syftet med ATT-avtalet är att begränsa vapenhandeln, särskilt till krigshärjade områden. Ambitionen är att därmed kunna begränsa långvariga inbördeskrig som särskilt drabbar civilbefolkningen och skapar stora flyktingströmmar.
Tyvärr har inte avtalet fått den effekt som önskats. Även här kan man tala om ett dubbelspel. Avtalet har undertecknats men inte ratificerats (gjorts rättsligt bindande) av flera av de stora vapenexporterande staterna, däribland USA, Israel och Ukraina. En annan stor vapenexportör, Ryssland, har hittills visat sig avvisande. Man avstod från att rösta när frågan kom upp i FN och har inte heller undertecknat avtalet.
USA störst exportör till Mellanöstern
Sipris nya rapporter våren 2021 om vapenspridningen visar vilka de viktigaste exportörerna är och om försäljningen minskat eller ökat. USA är världens största vapenexportör och svarar för hela 37% av den totala exporten, en ökning med fem procentenheter under den senaste tioårsperioden. Närmare hälften av USA:s export av stora vapensystem har gått till Mellanöstern, där Saudiarabien varit dominerande och sammantaget köpt en fjärdedel av USA:s vapenexport. Det är därför av stort intresse att den nya administrationen i Washington signalerat en stramare hållning gentemot den saudiska regimen.
Ryssland är den näst största vapenexportören i världen, men landets export av stora vapensystem har minskat under perioden. En intressant detalj är att Ryssland exporterat vapen till båda sidor i konflikten mellan Armenien och Azerbaijan. Frankrike (+44%) och Tyskland (+5%) är tredje respektive fjärde största exportör. Den franska vapenexporten har främst gällt Indien, Egypten och Qatar, och den tyska Sydkorea, Algeriet och Egypten.
Stor ökning av vapenköpen
Bland de större köparna märks förutom Saudiarabien också Egypten och Qatar. Staternas inköp har ökat språngartat under de senaste åren. Den påtagliga ökningen återspeglar den tragiska utvecklingen av de pågående väpnande konflikterna i Syrien, Irak och Jemen men också de ökande spänningarna och hoten mellan flera arabstater i det regionen.
Världens totala militärutgifter uppgick 2019 till svindlande 1917 miljarder dollar. Då hade det skett en ökning på 3,6 procent från 2018, den största årliga utgiftsökningen sedan 2010. De fem länder som 2019 hade de högsta militärutgifterna var USA, Kina, Indien, Ryssland och Saudiarabien. De stod för 62 procent av världens totala militärutgifter. Sipri kommer att presentera siffror för 2020 senare i vår (håll dig uppdaterad via hemsidan www.sipri.org).
Covid kan ha bromsat försäljningen
Finns det inga tendenser till större återhållsamhet i den internationella vapenhandeln? Sipri noterade i en rapport i mars i år att det faktiskt skett en sammantagen minskning under 2020 med hela 16 procent. Om detta representerar ett trendbrott eller ej är för tidigt att säga. Sipri skriver i ett pressmeddelande att förändringen kan bero på covid-pandemin som minskat den planerade produktionen hos några vapenföretag men också skapat ekonomiska svårigheter i många stater.
Sipri-chefen Dan Smith och Sipris styrelseordförande Jan Eliasson (tidigare såväl andre generalsekreterare i FN som svensk utrikesminister) konstaterar behovet av snara åtgärder i ett debattinlägg som bland annat publicerades av nyhetsbyrån Inter Press Service i januari i år.
”Nya internationella överenskommelser är nödvändiga”, skriver Smith och Eliasson. ”När det gäller vapenkontroll, som på många andra områden, måste det internationella samfundet hitta nya sätt att arbeta för att säkra vårt gemensamma intresse.”
Världen står nu inför en rad stora säkerhetsproblem under de kommande decennierna, från klimatförändringar och andra miljökriser till den ekonomiska nedgången under covid-19-pandemin. Dessutom konstaterar Smith och Eliasson att ett annat osäkerhetsmoment är att den geopolitiska ordningen har förändrats när USA blivit mindre inflytelserikt.
Jöran Hök
Jöran Hök, fil dr i freds och utvecklingsforskning. Mångårig verksamhet som journalist, i tio år chefredaktör för tidningen OmVärlden. Tidigare lektor i journalistik vid Göteborgs Universitet, Stockholms Universitet och Södertörns högskola.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar