ANALYS Brist på demokrati, mutanklagelser och tusentals döda arbetare sedan Qatar tilldelades VM 2022 är några av anledningarna till att turneringen blir ett av de mest politiskt omdiskuterade idrottsevenemangen någonsin. I större utsträckning än på länge kommer frågor om mänskliga rättigheter, gästarbetares villkor och förhållandet mellan politik och fotboll att vara på analytikers, människorättsaktivisters och fotbollssupportrars läppar.
Fotbolls-VM i en absolut monarki där all politisk opposition är förbjuden
Bakgrunden till diskussionerna Qatars värdskap för VM i fotboll 2022 är välkänd men behöver upprepas för att ge en samlad bild av situationen i landet.
Plats 129 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex imponerar föga. Landet är en absolut monarki där makten är koncentrerad till emiren och hans familj, Al Thani.
I ett land utan demokrati talar allt för att små förändringar, så som det planerade nationella valet till den rådgivande församlingen i höst, inte kommer att leda till en djupgående förbättring ifråga om stärkta fri- och rättigheter i landet.
Grundläggande medborgerliga rättigheter är med andra ord en bristvara. Homosexualitet är straffbart. Kvinnor diskrimineras systematiskt. Ogifta kvinnor under 25 år behöver en förmyndares samtycke för att lämna Qatar. För att en kvinna ska få gifta sig krävs också godkännande från en manlig förmyndare.
Gästarbetarna särskilt utsatta
Gästarbetarna utgör 90 procent av befolkningen och många av dem lever under svåra och utsatta förhållanden.
Regelbundna rapporter om hur kvinnliga hushållsarbetare, ofta migranter, utsätts för sexuella övergrepp har länge upprört omvärlden.
Just frågan om migrantarbetare är den mest omdiskuterade frågan inför VM, inte minst då The Guardian nyligen rapporterade att mer än 6 500 migrantarbetare från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka har mist livet i Qatar sedan landet tilldelades VM. Qatar menar att antalet inte är oproportionerligt (sett till att landet har runt två miljoner migrantarbetare). Men mörkertalet är med all sannolikhet oerhört stort. Hur noggrant dödsfallen utreds är också ett stort frågetecken och många dödsfall är direkt kopplade till infrastrukturprojekt kring VM.
Det utskällda så kallade kafala-systemet på arbetsmarknaden, i praktiken en modern form av slaveri där arbetsgivare haft en närmast oinskränkt makt över migranternas liv, har genomgått välkomna förändringar, vilket Qatar noggrant framhåller. Men efterlevnaden och omfattningen av reformerna lämnar en hel del övrigt att önska enligt Amnesty International, som nyligen också varnade för att det finns signaler om en potentiell U-sväng.
Många människor har redan utnyttjats och dött till följd av infrastruktursatsningar sedan Qatar tilldelades VM.
Marginella förändringar i arbetsmarknadspolitiken gör inte att situationen för migrantarbetare, som saknar fackliga rättigheter, idag är i närheten av att vara acceptabel. Positiva förändringar kan fastna i minnet och förmedla en bild av ett välgörande VM-arrangemang som dock lämnar strukturella problem orörda – och således låter ett ”förbättrat” Qatar fortsätta en ekonomisk expansion på migrantarbetarnas bekostnad.
Sportswashing som försvar
Med sportswashing hoppas den qatariska regimen kunna släta över uppenbara problem ifråga om demokrati, jämställdhet och en dräglig tillvaro för arbetare, genom att vara värdar för ett arrangemang där världens ledare samlas och de mest firade stjärnorna trivs, ler och underhåller. Människorättsaktivister kämpar nu för att föra in en kritisk röst på denna scen.
Idrotten kan vara ett av många verktyg för Qatar att manövrera i en komplicerad politisk miljö. Den regionala konkurrensen om makt och resurser är som bekant påtaglig. Det har inte minst visat sig med de stundtals havererade relationerna till länder i närområdet, som bland annat Saudiarabien, Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, vilka inledde en isolationsprocess och bröt de diplomatiska förbindelserna med Qatar 2017.
Relationerna har förbättrats på senare tid, men i en turbulent region är alla verktyg för att stärka sitt varumärke användbara. Förhoppningen är att VM ska kunna flytta fram Qatars positioner ifråga om mjuk makt. Turneringen är ett sätt att utan tvång, krig eller ekonomisk press öka Qatars attraktionskraft. I närregionen konkurrerar man bland annat med andra diktaturer där situationen för till exempel migrantarbetare också är fruktansvärd, men positionerna kan också flyttas fram globalt, hoppas makthavarna.
I mindre skala har idrottsoffensiven skett via exempelvis Qatar Airways sponsring av sommarens herr-EM i fotboll och ägarskapet av Paris Saint-Germain (genom den statliga investeringsfonden Qatar Sports Investment). Kronjuvelen i satsningen blir VM, där målet bland annat är ett uppsving ifråga om PR, turism och utländska investeringar.
Historia av politik
Att använda fotbollen som en politisk scen för att förbättra en regims image är inget unikt. VM-historien är full av värdnationer och vinnare där makthavare har velat synas nära idoler och vara uttolkare och firare av nationella triumfer.
Den italienske fascistledaren Benito Mussolini visste vad det innebar att få arrangera VM-turneringen 1934 och såg till att dra igång ett propagandamaskineri för att låta framgångarna imponera på omvärlden och entusiasmera italienarna. Bilden som förmedlades var att landslaget som vann VM både 1934 och 1938 var symboler som förkroppsligade nationens framskridande, anförda av landets duce.
Samma typ av fotbollspolitiska redskap användes av den argentinska militärjuntan, känd för tortyr och mord på oliktänkande. Under hemma-VM 1978 gjordes allt för att förknippas med en folklig glädje. En putsad yta skulle dölja regimens övergrepp.
VM:et förklarades vara en nationell angelägenhet och tio procent av statsbudgeten användes till infrastruktursatsningar med kopplingar till turneringen. Slöseriet i jakt på politiskt bedövande jippon stärkte knappast juntans makt på sikt. Kampanjer för mänskliga rättigheter och demokrati från enskilda spelare och civilsamhällesorganisationer hade också betydelse.
Men viljan att försöka tysta interna kritiker och uppvisa en lycklig fasad har alltid lockat diktaturer.
Även demokratiska ledare kan se fördelar med att arrangera ett VM. På senare år har auktoritära regimers utnyttjande av turneringen dock varit i fokus. Ett arrangemang, dit miljarder blickar riktas under en dryg månad vart fjärde år, har gjort turneringen till en attraktiv arena för makthavare. Tittarsiffrorna 2018 gladde antagligen Vladimir Putin som både kunde visa att han kan hålla ordning i sitt land med järnhand och vara värd för en fest som lockade tusentals supportrar och en rad politiska högdjur till Ryssland.
Det på grund av korruptionsanklagelser skandaltyngda världsorganet FIFA är en politisk spelare. 2018 blev en ny milstolpe i FIFA:s historia när organisationens ledare Gianni Infantino deltog vid G20-toppmötet i Buenos Aires som särskilt inbjuden talare. Närvaron blottlade det faktum att världens mäktigaste politiker värnar om goda relationer med FIFA.
Kamp om bilden igång
Fotbollen har alltid varit politisk och fortsätter att vara så. Hittills har frågorna inför Qatar-VM framförallt handlat om demokrati, migrantarbetare och korruptionsanklagelser.
Nu pågår en kamp också vid sidan av planen. Ska VM främst bli ett sätt för en autoritär regim att tvätta sitt rykte eller skapas möjligheter att påvisa uppenbara brister ifråga om till exempel arbetsförhållanden?
Kraven på ställningstaganden och bojkotter tycks lyftas i allt större utsträckning ju närmare vi kommer avspark. I Norge har etablerade klubbar som Brann, Tromsö och Rosenborg nyligen uppmanat sitt nationella förbund att bojkotta turneringen. Tromsös officiella uttalande är tydligt: ”Det att korruption, modernt slaveri och höga dödssiffror är grunden för VM (…) är över huvud taget inte acceptabelt”.
Frågan om bojkott lever även i Danmark, och numera också i Sverige då Gais nyligen tog ett beslut om att driva en bojkottlinje.
Fotboll som politik och miljardaffär
Det är ett intressant steg i opinionsbildningsarbetet, inte minst då det i det norska exemplet är betydande delar av supporterrörelsen som har varit drivande i frågan. Det gör att reaktionen kan sägas komma från gräsrötter som tröttnat på att fotbollen blivit en storpolitisk mångmiljardindustri. Det bryter mark i en fotbollsvärld där politiker både historiskt och i nutid velat – och ofta tillåtits– utnyttja folkfesten för sina egen vinnings skull.
FIFA är en tillräckligt stor ekonomisk och politisk maktfaktor för att kunna manövrera bort kritiken ett tag till, men klart är att missnöjet är stort inför 2000-talets kanske mest politiserade idrottsmästerskap. Det som står på spel är egentligen inte VM-turneringen i sig utan hur markeringar och protester kan se ut i framtiden för att göra kostnaden högre för att ge auktoritära regimer politiskt utrymme på fotbollens största scener.
Även om det än så länge är väldigt lite som talar för en betydande internationell bojkott av turneringen kan det åtminstone väcka en förhoppning om att evenemanget tvingar mäktiga idrottsaktörer att åtminstone riskminimera inför kommande val av arrangörsländer och spelplatser så att reaktionerna inte riskerar att störa matcherna. Eller affärerna.
Ekim Caglar
Författare till Propagandafotboll (Leopard förlag, 2017) och Fotboll i krig och fred (Fri Tanke förlag, 2020).
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar