Flera parallella krishärdar i östra Medelhavet

ANALYS Östra Medelhavet har flera parallella krishärdar: Cypern, Syrien, Libanon och Libyen. Mycket hänger ihop – och Turkiet är en aktör på flera fronter. I denna region går Turkiet på kollisionskurs med tre andra europeiska Natoländer – liksom med Förenade Arabemiraten, Turkiets nya rival i Mellanöstern. Men med Joe Bidens makttillträde i USA kan president Erdoğan tvingas till nya, taktiska kursändringar kring östra Medelhavet, skriver Turkiet- och Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren, som är knuten till Utrikespolitiska institutet.

Råolja och gas är de råvaror som det handlas mest av i världen. Kampen i östra Medelhavet handlar i mycket om fossila bränslen och energikorridorer. När det gäller EU:s import av fossila bränslen dominerar Ryssland. Därför är det givet att Europa intresserar sig för östra Medelhavet, sedan enorma gasfält har upptäckts på vatten som tillhör Israel, Egypten, Cypern – och sannolikt den palestinska myndigheten. Det talas om fynd på ofattbara 3,5 biljoner kubikmeter (3,500 000 000 000).

Konflikten eskalerar kring Cypern

Turkiet, som inte har några gaskällor i Medelhavet, erkänner inte EU:s medlemsland Cypern med dess internationellt erkända grekcypriotiska regering på den södra sidan av den delade ön. Turkiet har istället eskalerat konflikten kring Cypern och skickat örlogsfartyg, som backat upp ett turkiskt forskningsfartyg, vilket sökt efter naturgas i vatten som tillhör Cypern, enligt EU:s ministerråd. Turkiet har också hotat med militära medel om de anser att deras intressen är hotade. Den militära eskorten av forskningsfartyget Oruç Reis ledde till en mindre kollision mellan grekiska och turkiska krigsfartyg i augusti. Det visar hur nära dessa två Natoländer har varit en öppen konflikt.

Denna upptrappning fick i sin tur Frankrike att skicka hangarfartyget Charles de Gaulle och Rafale-plan för att backa upp Grekland och Cypern, medan Förenade Arabemiraten skickade stridsflygplan till Kreta. EU:s ministerråd kallar Turkiets upptrappning illegal, men har än så länge infört sanktioner mot två turkiska medborgare som en följd av borrningarna utanför Cypern. Men EU:s ordförandeland Tyskland, som brukar gå i bräschen för dialog med kandidatlandet Turkiet, har skärpt tonen och varnat för utvidgade sanktioner. Vad det härsknande tonläget mellan Turkiet och EU kan leda till kommer att visa sig, om inte förr, vid nästa EU-toppmöte den 10 december.

Dagens turkiska utrikespolitik kallas ibland neo-osmansk, syftande på arvet från det Osmanska riket. Men det förklarar inte hela bilden. Ett återkommande drag hos president Recep Tayyip Erdoğan är hans tvära kast i utrikespolitiken. Han ger sig in i säkerhetspolitiska äventyr för att söka minska skadan av tidigare. Han har gjort många fotombyten genom åren – till exempel gällande Cypern, Ryssland, Syrien och kurdfrågan.

Han är en islamist, med sympatier för Muslimska brödraskapets förgreningar i arabvärlden. På senare tid har han dock gjort gemensam sak med sekulära turkiska ultranationalister vilka en gång var hans svurna fiender. Hans tidigare samarbetspartner, de turkislamiska gülenisterna, har däremot ställts vid skampålen och är terroriststämplade. Utrensade är också en stor del de väst- och Natovänliga krafterna i Turkiets säkerhetspolitiska etablissemang, det som kallas djupa staten.

Konkurrerande anspråk på territorialvatten

Turkiet har som en av få stater i världen inte skrivit på FN:s havsrättskonvention. Under det skärpta läget i östra Medelhavet har Erdoğan ställt sig bakom en doktrin kallad Blå hemlandet, Mavi Vatan. Den lanserades för snart 15 år sen av en ultranationalistisk amiral. Utifrån denna doktrin gör Turkiet anspråk på territorialvatten som motsvarar halva republikens landyta – inklusive vattnen kring Greklands östliga övärld. Regeringen i Aten hävdar å sin sida att Grekland har rätt till vatten runt sina öar, inklusive det lilla Kastellorizo, som ligger bara 2 kilometer från det turkiska fastlandet men 570 kilometer från det grekiska.

Grannländernas gasfynd har fått Erdoğan att spela på ett turkiskt missnöje över landets havsvattengränser. De går tillbaka till Lausannefreden 1923, när Republiken Turkiet bildades på ruinerna av Osmanska riket. Trots att Turkiet har östra Medelhavets längst sammanhängande kust fick Grekland med sin övärld mycket större vatten. Det turkiska missnöjet råkar sammanfalla med att Erdoğan har behov av att förminska minnet av republikens grundare Atatürk, inför nationens 100-årsjubileum 2023.

Inrikespolitiskt är Erdoğan trängd av en dalande ekonomi och covidkrisen. President Erdoğan är numera lierad med det ultranationalistiska MHP. När han spelar på ett nationalistiskt missnöje kan han dessutom mobilisera bredare stöd. Han siktar enligt turkiska bedömare på att splittra ett sekulärt nationalistiskt parti, Iyi parti, inför nästa val.

Kamp om energikällor och transportvägar

Denna kamp om energikällor och energikorridorer, som har skärpt konflikterna i östra Medelhavet, gäller kontroll över djuphamnar, flottbaser, pipelines, luftrum och farleder – ofta längs oljans och gasens transportleder. Kina kontrollerar flera hamnar i Medelhavet. Ryssland har en flottbas i Syrien och är på väg att skaffa en andra vid Röda havet, i Sudan. Turkiet har byggt ut militärbaser i Qatar, Somalia och Libyen och har leasat en gammal hamnstad i Sudan på 99 år. Landets stora rival i Mellanöstern – Förenade Arabemiraten – anlägger ett pärlband av baser längs oljans och gasens transportleder upp till Libyen. Efter explosionen i Beiruts hamn i augusti konkurrerar nu Kina, Frankrike och Turkiet om att bygga upp Libanons största hamn, nära gasfälten.

Samtidigt har det bildats en anti-turkisk front i Medelhavet, med tre EU-stater –­ Cypern, Grekland och Frankrike – tillsammans med Förenade Arabemiraten, Egypten och Israel. I Turkiet har det skapat en inställning av att landet är inringat av fientligt sinnade stater, en form en ”belägringsmentalitet”. Till saken hör att Turkiet har förlorat vänner i rask takt på senare tid, i skarp kontrast till den stolta doktrin som utropades 2009, kallad ”Noll problem med grannländerna”.

Turkiet vill bli energikorridor till EU

Turkiet är rikt på mycket – men inte på energikällor. Man har visserligen hittat naturgas i Svarta havet – men dessa fynd är svåra att utvinna och kan långt ifrån matcha gaskällorna i Medelhavet, som ägs av Turkiets motståndare. Istället är Turkiet beroende av främst rysk gasimport. Turkiet har sedan länge siktat på att bli en energikorridor till EU från flera länder, som Azerbajdzjan, Iran, Turkmenistan. Det skulle öka Ankaras strategiska betydelse och minska landets eget beroende av rysk gas.

Mot Turkiets intentioner bildades för snart två år sen EastMed Gas Forum. Det har liknats vid ett Medelhavs-Opec för naturgas– och utesluter både Libanon och Turkiet. Samarbetet omfattar Grekland, Cypern, Israel, Egypten, Italien, Jordanien och den palestinska myndigheten. Frankrike vill också vara med i denna klubb, som vill dra en pipeline till Europas energimarknader. Det har väckt onda andar i Turkiet. Landets djupa inblandning i Libyen kan delvis ses som ett motdrag till detta gasforum i Medelhavet.

I Egeiska havet, mellan Grekland och Turkiet, finns 2,400 öar, de flesta grekiska, men också farleder som är viktiga för Turkiets ekonomi och säkerhet. Turkiet vägrar låta obebodda grekiska skär, som ligger nära det egna fastlandet, få betydelse för gränsen till havs. Grekland hävdar sin rätt att utsträcka sitt territorialvatten till tolv sjömil. Men från Erdoğan heter det att ”de kommer att förstå att Turkiet har den politiska, ekonomiska och militära styrkan att riva upp omoraliska kartor och dokument”.

Skulle Grekland utvidga sitt territorialvatten i Egeiska havet, hävdar Turkiets utrikesminister Çavuşoğluatt det vore ett casus belli, föranleda rätten att göra en krigsförklaring. Egeiska havet kan vara paradisiskt, men dessa vatten är fyllda med både säkerhetspolitiska spänningar – och flyktingar som färdats i enkla gummibåtar till Lesbos.

Bitte Hammargren
Bitte Hammargren är senior associerad medarbetare vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, vilket hon tidigare lett (2017–2018). Hon kommer närmast från en tjänst som Mellanösternanalytiker vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) (2018–2020).

Hon är bland annat författare av boken Gulfen: en framtida krutdurk (Leopard förlag, 2014, med en andra utgåva 2015). Åren 2001–2012 var hon Svenska Dagbladets Turkiet- och Mellanösternkorrespondent.

Hon har tilldelats Publicistklubbens stora pris 2008 samt Arguspriset för humaniora 2017.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.

Texten är en lätt uppdaterad version av ett anförande för Folk och försvar den 23 november 2020. Detta är del 1, fortsättningen kommer 3 december.

Hela seminariet om östra Medelhavet kan ses på SVT Play, Forum 25 november 13.30.