ANALYS Miljöproblem och klimatförändringar får liten uppmärksamhet i Mellanöstern. Trots ett varmare och torrare klimat och extrema väderhändelser har få länder ändrat sin utvecklingsväg. Miljöaktivister som ifrågasätter den förda politiken ses i vissa länder som ett hot mot den nationella säkerheten. Men miljön och klimatet kan inte längre hållas på avstånd i Mellanöstern.
Miljöproblemen är politiska
Miljö och klimat står inte högt på dagordningen i Mellanöstern, i alla fall inte vid första anblicken eller om man pejlar den allmänna opinionen. Ändå finns en rad politiska frågor som manifesterar sig som miljöproblem. Sopkrisen i Libanon handlade i grunden om en dysfunktionell förvaltning som inte förmådde hantera grundläggande samhällsservice. De pågående Hirak-protesterna i Algeriet har delvis sitt ursprung i motstånd mot olje- och gasutvinning genom fracking. Och den svårt miljöförstörande och hälsovådliga återvinningen av elektroniskt avfall på Västbanken är ett uttryck för de asymmetriska maktförhållandena mellan Palestina och Israel.
En förklaring till att miljö och klimat inte får mer uppmärksamhet i Mellanöstern är att dess djupa konflikter – mellan och inom stater – skapar en permanent krisatmosfär som lämnar lite utrymme för att uppmärksamma mer långsiktiga och inte omedelbart uppenbara problem. Den som är på flykt och försöker skydda sig och de sina mot hot och våld ser inte klimatförändringarna som det största problemet, även om flykten sker i en allt varmare och torrare trakt. Tidshorisonten är kort, här och nu tar över.
Inte heller inbjuder auktoritära regimer i Mellanöstern till debatt och analys av hur mark, vatten eller energitillgångar nyttjas eller vad som görs för att minska klimatpåverkan eller anpassa samhället till allt snabbare förändringar. En sådan analys leder nämligen oundvikligen till ett ifrågasättande av den styrande klassens utvecklingsväg och blir därmed politisk till sin karaktär. Det finns många exempel på hur nationella myndigheter i Mellanöstern stämplar miljöaktivister och –journalister som ett hot mot den nationella säkerheten.
Bakom dessa hinder döljer sig en mycket allvarlig situation. Årets rapport om läget för de sjutton hållbarhetsmålen (SDG) i Arabvärlden ger en mörk bild av en region som är på väg att hamna långt efter resten av världen ifråga om hållbar utveckling.
Avlägsna hållbarhetsmål
Överutnyttjandet av vattentillgångarna är sex gånger högre i Mellanöstern än det globala snittet. Större delen av livsviktiga floder och sinande grundvatten delas mellan grannländer eller med länder utanför Arabvärlden, som Turkiet och Etiopien, där stora dammbyggen hotar länderna nedströms. Trots det saknas i stort sett avtal om förvaltning och utnyttjande av gemensamma vattentillgångar mellan de berörda länderna. Många länder subventionerar fortfarande vatten för jordbruk och hushåll, trots vattenbristen. De rikaste oljeproducerande länderna sätter sitt hopp till avsaltat havsvatten som kan skapa nya miljöproblem om koncentrerade salter återförs till havet.
Klimatförändringarna slår hårt i Mellanöstern; vädret blir allt torrare och varmare, stormar och översvämningar drabbar oväntat. Stigande sommartemperaturer börjar bli direkt hälsovådliga och livshotande för de som arbetar utomhus i jordbruk och på byggen eller inte förmår kyla sina bostäder. Sommaren 2020 led Baghdad av vecka efter vecka med temperaturer över 50 grader C. De oljeproducerande ländernas anpassning till ett framtida fossilfritt samhälle går långsamt, omställningen är ännu marginell. Minskande oljeintäkter gör det svårt att fortsatt subventionera energi, vatten och livsmedel för hushållen. Dessa effekter vidarebefordras i regionen när stora finansiella transaktioner från Gulfstaterna till icke-oljeproducerande stater som Jordanien och Libanon i stort sett har upphört.
Markförstöring och torka leder till omfattande och plågsamma sandstormar, den biologiska mångfalden minskar, världens största döda havsområde finns i Omanbukten.
Det finns dock undantag från tendensen att hålla miljö- och klimatfrågorna på armlängds avstånd i regionen. I Tunisien är omsorgen om miljön och klimatet inskriven i den författning som antogs 2014 efter revolutionen tre år tidigare. Marocko är bland de högst rankade länderna i världen när det gäller att följa Parisavtalet från 2015 genom sin stora satsning på förnybar solenergi.
Klimatförändringarna leder till osäkerhet
Klimatpåfrestningarna bidrar till osäkerheten i Arabvärlden. När spänningarna kring kontrollen av mark och vatten redan är stora, t ex i områden med många internflyktingar som i Irak, Syrien och Jemen eller där den lokala förvaltningen är svag och korrupt och inte förmår lösa konflikter, kan ytterligare vattenbrist under en het sommar bli en tändande gnista.
Problematiken förvärras av Arabvärldens svaga regionala institutioner som är oförmögna att hantera de mellanstatliga konflikterna. Maktfullkomliga och auktoritära regimer är ovilliga att delegera besluts- och initiativrätt. Arabförbundet har ett särskilt råd för vattenfrågor med ansvariga ministrar men har inte lyckats komma överens om hur strategiskt viktiga gränsöverskridande floder eller grundvatten ska förvaltas. Det finns ett utkast till en regional konvention om förvaltning av gemensamma vattenresurser som diskuterats i flera år men aldrig har undertecknats. Det regionala FN-organet UNESCWA i Beirut har utfört en ytterst kvalificerad analys av framtida klimatscenarier som kan användas för planering av anpassningsinsatser den dag klimatfrågan blir en prioritet. De mest ambitiösa planerna för klimatanpassning i regionen finns i de relativt stabila länder som saknar energitillgångar, är beroende av oljeimport och redan drabbas av torka, sjunkande grundvatten och en vikande jordbruksproduktion.
Hållbarhet utan politiska reformer?
Erfarenheten från samhällen där miljöfrågorna och klimatförändringarna tagits på verkligt allvar som lett till politiskt genomgripande förändringar har gemensamma drag. Där spelar ett aktivt civilsamhälle, fria media och forskning framträdande roller för att driva på politiken. Där finns utrymme för offentlig debatt, ifrågasättande och ansvarsutkrävande, dvs karakteristika som knappast präglar något land i Arabvärlden eller Mellanöstern, möjligen med undantag för Tunisien som befinner sig i en så djup ekonomisk kris att miljön och klimatet får stå tillbaka av andra skäl.
Frågan är om miljö- och klimatfrågorna med deras sociala, ekonomiska och säkerhetsaspekter kan hanteras utan samtidiga politiska reformer på nationell nivå. Och kan det eftersträvansvärda säkerhetspolitiska ramverk som regionen så väl behöver för att hantera sina gemensamma angelägenheter komma till stånd utan att gränsöverskridande miljö- och klimatfrågor blir en integrerad del? Kan ett alltmer påfrestande klimat katalysera en politisk reformprocess? Ett är säkert – miljön och klimatet kan inte längre hållas på armlängds avstånd i Mellanöstern.
Johan Schaar
Johan Schaar tillhör Mänsklig Säkerhets redaktion och är medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys och associate senior fellow vid SIPRI.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar