REFLEKTION Turkiet ställde sig snabbt på Azerbajdzjans sida när striderna om Nagorno-Karabach utbröt i slutet av september. Samtidigt har tonen mot Turkiets armeniska minoritet hårdnat i regeringskontrollerade medier, och armenier i Istanbul lever idag i rädsla, skriver den turkiska journalisten Yeter Aydin (Alias, namn ändrat /red.).
Hon är en av deltagarna i svenska Reportrar utan gränsers projekt Kollega till kollega, vars syfte är att ge inflyttade journalister möjlighet att fortsätta sitt yrke i ett nytt hemland. Mänsklig Säkerhet kommer att publicera fler artiklar av projektdeltagarna.
Omedelbart stöd till Azerbajdzjan
När striderna om regionen Nagorno–Karabach bröt ut söndagen den 27e september ställde Turkiet sig direkt på Azerbajdzjans sida. Det var inte oväntat. Turkiet och Armenien har haft konflikter med varandra sedan 1800-talet och Turkiets stöd till Azerbajdzjan har sina rötter långt tillbaka i tiden. En stor del av Azerbajdzjans muslimska befolkning har turkiskt ursprung, medan Armeniens befolkning till huvuddelen är kristna.
Redan den första dagen av attackerna i området Nagorno–Karabach kallade den turkiska regeringen Armenien för en ockuperande stat och det största säkerhetshotet i regionen. Turkiets utrikesminister Hami Aksoy uttalade att armeniska anfall som orsakar civila dödsfall i regionen är ett tydligt brott mot internationell lag. Han betonade Azerbajdzjans rätt till självförsvar och deklarerade att Turkiet är orubbligt solidariskt med Azerbajdzjan.
President Recep Tayyip Erdogan betecknade i sitt öppningstal det turkiska parlamentets nya lagstiftningsår Armenien som en ockupationsmakt och signalerade att Ankara är redo att backa upp Nagorno–Karabach med militära insatser. Erdogans tal och hans synpunkt påverkade uppenbarligen språket i de massmedier som är under regeringens kontroll. Armenier framställdes där som fiender eller kriminella. I sociala medier har vissa nationalistiska grupper antagit en mycket offensiv ton. Turkiska tillverkare av den högteknologiska stridsdrönaren Bayraktar har publicerat videofilmer av bombattacker mot armeniska mål på Twitter.
Motstridiga besked om Turkiets roll
Turkiet deltar i konflikten både politiskt och militärt fast det inte är officiellt deklarerat av den turkiska regeringen. Armeniens president Nikol Pashinyan förklarade under ett tal i nationell TV att 150 högt rankade turkiska militärtjänstemän leder Azerbajdzjans militära operation. Men å andra sidan har Azerbajdzjans president Ilham Aliyev sagt att Turkiet är ett allierat land, men deltar inte i konflikten. Både The Guardian och Reuters har rapporterat att Turkiet har skickat syriska legosoldater in i Azerbajdzjan. Den turkiska regeringen har förnekat dessa påståenden. Dock avslöjas varje dag nya dokument om Turkiets hållning i området i utländska tidningar.
Patrak Estukyan, redaktör för tidningen Agos, pekade på de artiklar som har publicerats i den ryska tidningen Kommersant den 16 oktober. Där uppges att det egentligen var Ankara som hade planerat kriget. Enligt Kommersant lämnade Turkiet 600 soldater och utrustning kvar efter sina militära övningar i Azerbajdzjan i juli. 6 flygplan, 8 helikoptrar, 20 stridsdrönare, 18 stridsfordon, 10 militärfordon och ett raketsystem lämnades också kvar.
Tioårigt politiskt och ekonomiskt samarbete
Turkiet och Azerbajdzjan har haft politiskt och ekonomiskt samarbete under 10 år. Den 16 Augusti 2010 undertecknades ett strategiskt partnerskap och avtal om ömsesidigt bistånd mellan de två länderna i Baku. I detta sammanhang utvecklades ett militärt partnerskap. Stockholms internationella fredsforskningsinstituts rapporter visar att Azerbajdzjan har köpt militära fordon och förnödenheter och avancerade vapen för 6 miljoner dollar 2018 från Turkiet.
Turkiet betonar sitt stöd till Azerbajdzjan tydligt och det är bara en tidsfråga innan Turkiet börjar kriga sida vid sida med Azerbajdzjan. De här stärkta relationerna påverkar livet särskilt för landets minoriteter. Idag finns det ungefär 70 000 armenier som bor i Turkiet. De har bott här i flera generationer tillsammans med turkarna. Hatspråket som nu dominerar turkiska medier påverkar deras liv på ett dramatiskt sätt. Det här är tydligt när man tänker på Turkiets historia och de icke muslimska grupper som har varit bosatta i landet under lång tid. Minoriteter har upprepade gånger dödats på grund av hatkampanjer och provokationer. Ett exempel är Istanbulpogromen 1955 då 16 greker dödades och 32 greker skadades allvarligt.
Turkiska medier förstärker motsättningarna
Patrak Estukyan och Yetvard Danzikyan är journalister. Båda är oroliga för de senaste händelserna. Estukyan säger att några armenier har blivit avskedade från sina jobb i Turkiet på grund av sin etniska bakgrund. Yetvard Danzikyan är chefredaktör för Agos, vars huvudkontor ligger i Istanbul. Veckotidskriften är känd för sina artiklar om det armeniska folkmordet 1915, och ges ut i Turkiet både på turkiska och armeniska sedan 1996. År 2007 sköts tidningens dåvarande chefredaktör Hrant Dink till döds i Istanbul.
Idag sitter Danzikyan på sitt kontor och följer de senaste händelserna och uppdaterar tidningen med aktuella nyheter. Det händer mycket nuförtiden. Han är trött och arg. Han pratar om de subjektiva och provokativa nyheterna som förstärker motsättningarna.
Danzikyan:
– Den armeniska gemenskapens vardagsliv har blivit fyllt av rädsla. Massmedierna följer inte yrkesetiken. Det finns ingen journalist i Turkiet som frågar efter vad som egentligen är Armeniens position i konflikten. Alla ser bilden från Azerbajdzjans sida. Journalisterna skriver att armenier dödar civila, men båda länderna har civila dödsfall. Enligt turkiska medier är det glasklart att det var Armenien som startade attackerna. Men det kan faktiskt inte vara rätt om man tanker logiskt, för Armenien är ett land som försöker att skydda sitt territorium.
Hetspropaganda mot armenier
Den pågående krigspropagandan hetsar folket. Danzikyan berättar om de turkiska nationalisterna som viftade med Azerbajdzjan flagga och körde sina tutande bilar genom Kumkapiområdet i Istanbul, framför det armeniska patriarkatet och genom området där många armeniska familjer bor.
– Det har blivit mycket intensivt nationalistspråk i Turkiet de senaste fem åren och alla som inte har turkiskt ursprung i landet är oroliga för det. Det finns inte någon form av diskriminering på officiell nivå, men det kan känns att toleransen har minskat. Det syns i vardagslivet i staden. Den märkligaste förändringen är att Hagia Sophia förvandlats från museum till moské, säger Danzikyan.
Parlamentariker arresterade
Den minskade etniska toleransen visar sig i hög grad på politisk nivå, gentemot HDP:s (Folkens Demokratiska Parti) medlemmar. Många parlamentariker från det partiet och Aydan Bilgen, den valda borgmästaren i Kars, vid gränsen till Armenien, har arresterats på grund av anklagelser om terrorismsamarbete.
Mitt i den pågående konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien publicerades en helsidesannons i tidningen Sabah, riktad mot HDP:s politiker, och särskilt partiets armeniska parlamentsledamot Garo Paylan. Han har anklagats för landsförräderi. Annonsen publicerades av ASAM (Centrum för Eurasiatiska Strategiska Studier) och var undertecknad av tidigare och nuvarande ledamöter av det turkiska parlamentet från AKP. Sabah är en tidning som har länkar med Erdogans familj.
Det gick inte att få kontakt med Garo Paylan, men en nära bekant till honom accepterade att svara på mina frågor. Hon förmedlade sin oro och berättade att det är svårt för henne att gå ut för att folk frågar henne om hon är armenier. Hon får panik då och blir rädd för att det skulle vara någon som ska följa efter henne hem och göra något illa.
– Jag tittar inte på TV. Jag har mina barn hemma och jag vill inte att de ska höra alla de hatfulla orden som används mot oss. Vi tror att det egentligen inte är Azerbajdzjans krig mot Armenien, utan Turkiets. Landet själv deltar i kriget med sina officiella och icke officiella militära resurser. Denna strategi är i linje med Erdoganregeringens beslut att öka landets militära fotavtryck utomlands.
Regeringen och massmedia fortsätter med sin hotfulla ton. Många minoriteter håller sig tysta och vill inte prata om den nuvarande situationen. De har familj och sina liv i det här landet. De har bott i Turkiet i flera generationer.
Yeter Aydin (Alias, namn ändrat /red.)
Skribenten har en PhD i journalistik och har jobbat som journalist i 15 år. Hon har haft ett eget radioprogram under sex år och har skrivit tre böcker som publicerats i Turkiet. Hon har också översatt flera böcker från engelska till turkiska. Hon är bosatt i Sverige sedan 2013.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar