För en månad sedan nåddes världen av en oväntad nyhet: Israel hade slutit avtal om normalisering av sina relationer med Förenade Arabemiraten och Bahrein. Men häpnaden över detta historiska steg hamnade snabbt i skuggan av nya dramatiska händelser och den amerikanska presidentvalskampen med alla sina drastiska utspel.

Palestinierna var inte inblandade i den nya ”fredsuppgörelsen”, och deras uppfattning om saken hann knappt komma till uttryck innan nyhetsintresset riktats åt annat håll. Mänsklig Säkerhet ger därför idag plats för två palestinska röster, som representerar två generationer och två perspektiv på Palestinas historia och framtid.

Den ene är författaren och juristen Raja Shehadeh från Ramallah, som skriver om ockupationens kvävande grepp. Den andre är den unge debattören Muhammad Shehada från Gaza, som kritiskt granskar de palestinska ledarnas brister och felsatsningar.

---

Israelisk fred med arabvärlden men inte med Palestina

ANALYS Ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza är inte längre en internationell belastning för Israel. Därför kan man normalisera relationerna med Förenade Arabemiraten och Bahrein utan att först sluta fred med den palestinska grannen. Istället testar Israel nya vapen och övervakningssystem mot den ockuperade befolkningen och bosättarnas våld mot palestinska civila intensifieras. Men ockupationen skapar en allt djupare röta i det israeliska samhället, skriver Raja Shehadeh.

Mer än ett kvartssekel efter att Yitzhak Rabin och Yasser Arafat skakade hand på Vita Husets gräsmatta har Israel lyckats vända ockupationen av det Palestinska området från en börda till en tillgång. Vad som under så lång tid var en belastning – det flagranta brottet mot internationell rätt – har nu blivit en högt värderad handelsvara. Denna utveckling är nyckeln till att förstå varför israeler sluter fred med två avlägsna Gulfstater men inte med sina närmaste grannar, palestinierna, utan vilka det inte kan bli en riktig fred.

Israel har på senare år lärt sig hur ockupationen kan förvaltas i evighet till minimal kostnad. Men från ockupationens allra första början i juni 1967 har Israel varit ovilligt att erkänna den palestinska nationen eller ge upp kontrollen över det ockuperade palestinska territoriet för att uppnå fred.

Beviset för detta påstående hittar man lätt i Israels egna arkiv. Två dagar efter att ockupationen inletts utfärdade Israel militärordern 543, som hänvisade till Fjärde Genèvekonventionen avseende skyddet av civila under krig – och gav militärdomstolarna mandat att tillämpa konventionens bestämmelser i sina rättegångar. Fyra månader senare togs denna del av ordern bort.

I september 1967 fick den juridiske rådgivaren till Israels utrikesminister, Theodor Meron, av premiärministern Levi Eshkol frågan om byggandet av nya bosättningar på det ockuperade området skulle utgöra ett brott mot Genèvekonventionen, som förbjuder ockupationsmakten att flytta den egna civilbefolkning till det territorium som erövrats i krig. Meron bekräftade att så skulle vara fallet. Men hans råd förkastades och regeringen började upprätta olagliga judiska bosättningar på det ockuperade Palestinska området.

Under de följande månaderna påbörjade Israel en process som skulle fortsätta i många år: att ändra lagar som reglerade palestinsk mark – från när det Osmanska riket, det Brittiska mandatet och Jordanien kontrollerade området – för att konstruera en falsk ”laglig” grund för förvärvet av mark och andra naturresurser för att bygga judiska bosättningar.

Jag har använt mycket av mitt arbetsliv, från 1979 till 1993, till att utreda och stå emot Israels lagbrott på det ockuperade området och varna för konsekvenserna av att bygga olagliga bosättningar – till ingen nytta.

Ändå var det inte lagändringarna som på egen hand gjorde att bosättningarna kunde byggas och frodas. Den militante sionistiske tänkaren Vladimir Jabotinsky skrev på 1920-talet att ”bosättningar kan utvecklas i skydd av en styrka som inte är beroende av lokalbefolkningen bakom en järnmur som de inte kommer ha makt att riva ner”. Och så blev det.

Det fanns ytterligare en komponent i förvandlingen av lagar som möjliggjorde bosättningsprojektet – det rena våld som utövades av bosättarna: medborgargardens handlingar som tycktes stå i strid med den lagstiftning Israel upprättat och förbundit sig att följa. Under det tidiga 80-talet arbetade Al-Haq, den organisation för mänskliga rättigheter på Västbanken som jag då ledde, hårt med att dokumentera incidenter med bosättarvåld.

Då trodde vi naivt att om israeler bara fick veta vad som pågick och hur rättsväsendet misslyckades med att stoppa det, så skulle de agera för att förhindra vad som skedde. Vi var omedvetna om att allt var del av den israeliska kampen för området. Företrädarna för den ordnade staten kan förbli inom de reviderade lagarnas gränser medan de ostyriga bosättarna hotade och begick våldshandlingar för att uppnå det önskade målet. Allt är del av samma plan.

Sedan coronapandemin började har bosättarvåldet på Västbanken blivit en närmast daglig företeelse. Allt sker öppet och myndigheter och domstolar verkar tillsammans till stöd för bosättarna för att uppnå målet om Storisrael.

När judiskt bosättarvåld härjar mot palestinierna – och hindrar palestinier från att bruka sin jord eller använda den som sin egen, utan något verkligt försök från den israeliska militären eller polisen att förhindra det – deklarerar Israel att alla former av palestinskt motstånd mot ockupationen är terrorism.

När palestinierna började organisera icke-våldsmotstånd mot ockupationen omdefinierade Israel arméns attacker mot obeväpnade protesterande under kategorin ”stridsoperationer”. Nyligen genomförde byborna i Kafr Qaddum demonstrationer varje vecka mot att en väg blockerats, vilket hindrade tillträde till deras by, då det hävdades att vägen passerade genom en nybyggd del av bosättningen Kedumim. Armén placerade sprängmedel på vägar som användes av byborna – men de soldater som fattade det beslutet skulle vara immuna mot åtal för de skador som drabbade byborna.

Med alla dessa israeliska “segrar” har landet nu beslutat att det kan förvalta ockupationen snarare än avsluta den. Ockupationen börjar t o m ses som en tillgång. Israel har förvandlat det ockuperade området till ett laboratorium för att testa vapen och övervakningssystem. Israel marknadsför nu sina vapen för att kontrollera folkmassor och system för intern säkerhet i USA på grundval av tester på det ockuperade området. Ändå leder alla dessa finansiella investeringar i ockupationen – och allt skruvande med nationell lagstiftning för att skydda det olagliga bosättningsprojektet, alla politiska manövrer för att odla auktoritära allierade, från Trump till Orbán till Bolsonaro – till att Israel ruttnar inifrån och förvandlas till en apartheidstat som härskar över miljoner palestinier utan rättigheter.

I Arundhati Roys roman Den yttersta lyckans ministerium säger en av hennes romanfigurer, Musa, att även om invånarna i Kashmir har misslyckats med att uppnå självständighet från Indien, så har de åtminstone i sin kamp avslöjat det indiska systemets korruption. Musa säger till romanens berättare, som är indier: ”Ni förstör inte oss. Det är er själva ni förstör”. Idag kan palestinierna säga detsamma om sin kamp med Israel.

Raja Shehadeh
Raja Shehadeh är en palestinsk författare och jurist som bor i Ramallah på Västbanken. Han var 1979 en av grundarna av människorättsorganisationen Al-Haq (”Sanningen”). Till hans produktion hör bl a Going Home (2019), Where the Line is Drawn (2017) och Palestinian Walks (2007). Artikeln ovan publicerades i The Guardian den 17 september.

Bearbetning och översättning: Johan Schaar

 

 

---

Palestinska ledare på efterkälken när arabiska envåldshärskare kommer överens med Israel

DEBATT Den 15 september slöts ett avtal om normalisering mellan Israel och Förenade Arabemiraten och Bahrain som därmed övergav det Arabiska fredsinitiativet från 2002. Det stipulerade att normalisering krävde israeliskt ja till en palestinsk stat. De palestinska ledarna togs med överraskning. Nu behövs demokratiska val och en ny generation som representerar palestiniernas verkliga intressen måste leda Palestina, hävdar Muhammad Shehada.

Palestina frånvarande på Vita Husets gräsmatta

När Israel, Förenade Arabemiraten (UAE) och Bahrain under amerikansk medling signerade ”Abrahamavtalet” i Vita Husets trädgård den 15 september hamnade den svaga och splittrade palestinska ledningen på efterkälken, oförmögen att utveckla en konkret strategi efter sitt  försvinnande från vad som hyllats som en era av fredsskapande utan motstycke.

Inte för att någon palestinsk ledare skulle ha kunnat hejda yran av normalisering mellan Gulfländerna och Israel. Men de nuvarande palestinska ledarnas kraftlöshet, cynism och splittring har på ett avgörande sätt underminerat varje möjlighet att förhindra, engagera sig i eller meningsfullt svara på UAEs och Bahrains banbrytande krälandeför Israel, och för Donald Trump.

Problemet med monarkerna i Gulfen – ökända för att brutalt undertrycka det egna folket – har aldrig varit deras brist på medvetenhet om palestiniernas prövningar. Deras ödesdigra brist är avsaknaden av samvete och moralisk kompass och prioriteringen av egna intressen: att hålla sig kvar på tronen och flytta fram sin regionala hegemoni.

De senaste fyra åren har det varit kristallklart att arabregimerna varit på väg mot normalisering av relationen till Israel. Medan den Palestinska myndigheten (PA) gjort stora ansträngningar för att fördjupa relationerna med europeiska regeringar såhar den gjort  mycket mindre för att stärka förbindelserna med arabländerna i det egna grannskapet – och ännu mindre för att mota kapplöpningen mot normalisering.

Istället försäkrade PAs företrädare om och om igenatt dess anseende i regionen var utmärkt, att ingen arabstat någonsin skulle våga bryta sig ur den långvariga enigheten kring det arabiska fredsinitiativet, som innebär att inget ensidigt erkännande av Israel skulle ske utan framsteg ifråga om en palestinsk stat.

Arabiska löften var skrivna i sand, inte huggna i sten

(Upprepade gånger har den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat oklokt utmanat den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu att nämna ett enda arabland med vilket Israel hade förbättrat sina relationer.)

Den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat förklarade nyligenatt Bahrain ”hade förbundit sig fullständigt” till det arabiska fredsinitiativet. Sex dagar senare annonserades överenskommelsen mellan Bahrain och Israel. Var Erekat naiv, utnyttjad eller blind inför vad han inte ville se?

Under de senaste fyra åren har palestinska ledare avsiktligt presenterat Gulfregimernas meningslösa officiella uttalanden som löften huggna i sten. Det bidrog till att lugna den palestinska allmänheten genom att (felaktigt) försäkra att dess intressen och rättigheter skyddades.

Denna strategi föddes ur överspelade, för att inte säga självbedrägliga, antaganden om storadelar avarabvärlden. En grundmurad arabisk lojalitet med den palestinska saken togs för given av PA. Detrodde att den fortfarande hade samma symboliska kraft som tidigare, inte minst för de arabiska härskare som traditionellt utnyttjat den för att mobilisera, pacificera och distrahera den egna befolkningen.

Men Mellanöstern är indragen i andra konflikter, kriser och distraktioner.

PA led också av den felaktiga föreställningen att det rättvisa i vår sak fortfarande räckteför att skapa sympati och stöd från de arabiska härskarna. ”Det som binder oss samman med arabvärlden är inte bara relationer eller intressen, det är blod och blod kommer aldrig att bli vatten” sade en gång en palestinsk myndighetsperson till mig.

Den palestinska ledningens tro på mirakel har skadat den palestinska saken

PAs strategi, eller brist på sådan, vilade på tron att rättvisa alltid övervinner orättvisa, lögn och förtryck. Allt som behövdes var orubblighet och tålamod tills omständigheterna mognat till palestiniernas fördel.

Men denna förväntan om ett framtida mirakel skadar den palestinska kampen för frihet och värdighet. Ju mer PA hållit fast vid status quo, desto mer har förlorats. Som det arabiska ordspråket säger: “en rättighet går aldrig förlorad så länge någon kräver den”. Dagens palestinska ledare har misslyckatstotalt i sin strävan att kräva palestiniernas rättigheter.

Till att börja med skulle palestinsk enighet varit deras överordnade prioritet, så att det internationella samfundet hade tagit oss på allvar och ingen av de palestinska fraktionerna kunnat underminera de andra.

För att hålla kampen vid liv, och skapa rubriker snarare än att alltid reagera på dem, borde palestinska ledare delta i folkligt icke-våldsmotstånd, istället för i ändlösa toppmöten i eleganta konferenssalar. Att mobilisera mer aktiv sympati och stödi arabvärlden skulle få det att kosta för arabiska härskare att avlägsna sig från den palestinska saken.

PA skulle ha ökat sin betydelse för härskarna i Gulfen, genom att ansluta sig till koalitionen mot IS, eller främja en positiv bild av palestinierna, t ex genom kulturellt utbyte och handel.

Var finns de palestinska förslagen?

Och dessa ledare skulle ha hållit kampen diplomatiskt aktiv genom att erbjuda ett alternativ till det arroganta narrativet om ”normalisering utan eftergifter”: genom att lägga fram sina egna fredsförslag. Salam Fayyad, den tidigare palestinske premiärministern, uppmanade nyligen PLO att modifiera sitt program till att omfatta både en enstats- och en tvåstatslösning. President Mahmoud Abbas har en gång, i förbigående, nämnt att han skulle stödja en israelisk-palestinsk konfederation, men inget officiellt sådant förslag har någonsin presenterats.

Israel nådde sin nya era av relationer med arabregimer genom årtionden av lobbyarbete, samarbete, oräkneliga möten, mutor, blidkande, manipulering, förtroendeskapande och annan taktik, tills det rätta ögonblicket infann sig genom Trumps egennyttiga försök att vinna presidentvalet, medan PA förlorade genom årtionden av oförmåga och tilltro till en obsolet taktik.

Nu, när vi verkligen har nått en punkt utan återvändo, har de palestinska ledarna till slut vaknat upp och agerat. De sjösatte en nationalkommitté för folkligt motstånd som uppmanar palestinierna till icke-våldsaktioner: att hissa den palestinska flaggan dagen för undertecknandet av Abrahamavtalet och tåga mot Västbankens vägspärrar eller gränsmurar en vecka senare.

Även om detta är ett välkommet erkännande av den enorma skada den palestinska splittringen har åstadkommit, så är det ändå långt ifrån tillräckligt föratt möta den kritiska utmaning palestinierna nu står inför.

Nyheten om kommitténs tillkomst och dess första uttalande skapade knappt rubriker i lokala media. Den fann ingen resonans hos ett folk som ser den som ytterligare ansvarslös form av maktdelning mellan alltmer irrelevanta palestinska ledare som inte tillsatts genom val.

Det nuvarande palestinska ledarskapet har tappat i energi och motivation efter årtionden vid makten. De har förbrukat sitt politiska kapital nationellt, regionalt och internationellt, och följaktligen kommer inget av deras förslag att inspirera och ännu mindre engagera ens en begränsad krets av palestinier.

”Behandla ert folk som väljare, inte som undersåtar”

En nödvändig förändringbörjar med att palestinska ledare av alla kulörer vänder sig till sitt folk snarare än till varandra, och behandlar sitt folk som väljare snarare än undersåtar, och låter dem bestämma vem som är mest lämpad att leda den palestinska saken och i vilken riktning. Nu måste nationella val hållas som ger folket ny energi och något att säga till om vad gäller deras eget öde och åter synliggör dem inför ledarna.

Det är dags att gjuta nytt blod i PA och PLO, från en ung generation som är lyhörd för palestiniernas prioriteter och akuta behov och inte så inriktad på att driva egna lösningar.

Den palestinska allmänheten bör genom val besluta om den önskar ett ledarskap som engagerar sig i eller motsätter sig Mellanösterns nya verklighet. Bara nya, mer transparenta och ansvariga ledare kan nå ett verkligt genombrott för Palestinas framtid.

Muhammad Shehada
Muhammad Shehada är palestinier från Gaza som bl a skriver för den israeliska dagstidningen Haaretz, den amerikansk-judiska tidskriften Forward och The New Arab. Han studerar vid Lunds universitet. En längre engelsk version av artikeln har tidigare varit publicerad i Haaretz.

Bearbetning och översättning: Johan Schaar

Ansvariga redaktörer: Johan Schaar och Lotta Schüllerqvist

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.