REFLEKTION Vad händer när en flerårig militärdiktatur överlämnar makten till politiska partier? Blir allt frid och fröjd? Nya politiska ledare i Latinamerika lyckades i en del avseenden men långt ifrån alla. Korruption och maktmissbruk har ökat. Lars Gunnar Erlandson som var Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent på 1980-talet ger en bakgrund och reflekterar över händelseutvecklingen.
I januari 1981 när jag kom till Rio de Janeiro för att under några år vara Sveriges Radios första fast baserade Latinamerikakorrespondent var det militärer som styrde i flera länder. I Brasilien hade militären gripit makten 1964, i Argentina 1976, i Uruguay 1973, i Chile också 1973. I Peru skakades en vald regering av en aggressiv marxistiskt influerad gerilla – Sendero Luminoso. De nämnda länderna kom att bli min ”journalistiska närmiljö”. Omfattande resor tog mig också till i stort sett alla övriga länder på kontinenten.
Brasiliens väg mot demokrati
Den brasilianska militärregimen hade 1979 stakat ut vägen mot demokratisering genom att upphäva undantagslagar och att lätta på sträng presscensur, genomföra amnesti för politiska fångar och tillåta landsförvisade regimkritiker att återvända. Flera av dem hade sökt sin tillflykt till Sverige och nu kunnat ta sig tillbaka. I långsam takt skulle val genomföras. Ett elektorskollegium skulle välja president. Stora folkmassor mobiliserades under det tidiga 1980-talet, de aktiva krävde snabbare återgång till demokrati än vad regimen tänkt sig. Slagordet var ”diretas já” – direktval nu. Samban ackompanjerade de jättelika demonstrationerna. Folket vann, så att säga. Direktval till presidentposten genomfördes 1985.
När jag kom till Buenos Aires på min första reportageresa våren 1981 var stämningen i Argentina dyster. Människors rädsla präglade vardagen. Det smutsiga kriget hade varit mera våldsamt än på många andra håll i världen. Militärens jakt på motståndare eller misstänkta motståndare urartade till en förfärande mänsklig tragedi. 9 000 människor eliminerades, försvann och 300 000 medborgare lämnade landet, många av dem kom till Sverige.
Demokratin återvanns i Argentina
Arkitekter för den brutala attacken mot vänsterpolitiker och annan opposition var generaler, först Jorge Videla och sedan hans efterträdare Roberto Viola. En tredje general Leopoldo Galtieri hade tillträtt 1982 när argentinsk militär gjorde det fatala misstaget att angripa Falklandsöarna, (Las Malvinas i Argentina) brittisk koloni sedan 1833. Ögruppen ligger 60 mil från Argentinas sydligaste udde. Margaret Thatcher som styrde i London sände The Royal Navy till Sydatlanten. Det blev ett två månader långt krig som Argentina förlorade. Resultat i Argentina: militären fick respass. Demokratin återvanns.
Kampen mot gerillan körde Uruguays ekonomi i botten
I Uruguay hade den vänsterinriktade stadsgerillan Tupamaros utmanat de politiska ledarna. Gerillan anklagade politikerna för maktmissbruk, korruption och vanstyre. Gerillan genomförde bankrån, kidnappningar och bestialiska politiska mord. Det ledde till att militärmakten ingrep och stängde parlamentet och bekämpade gerillan. Det ledde också till att ett land med hög levnadsstandard och god ekonomi kördes i botten. Från Uruguay i likhet med från Argentina och Brasilien följde massflykt. Parlamentariker greps och utvisades. Fängelserna fylldes med politiska fångar. Svallvågorna från Falklandskrigets argentinska fiasko nådde grannlandet Uruguay. Efter massiva folkliga protester och strejker gav militären efter och utlyste val 1984.
Försiktiga protester mot diktaturen i Chile
Det som präglade Chile under de första åren av 1980-talet var försiktiga fredliga protestaktioner mot den diktatur som Augusto Pinochet införde 1973. I likhet med fallet i Argentina bedrev militären en exempellöst hård jakt på motståndare. Regimen fängslade, torterade, mördade och landsförvisade tusentals, varav en stor andel av de som tvingades i exil kom till Sverige. De politiska partierna var förbjudna att verka. Civilsamhället hade varit nedtystat utan att se möjligheter till protester, men efter hand började motståndet ta form. Jag följde fackliga ledare, präster, politiker från vänster, center och höger som ordnade fredsmarscher. Pinochet slog tillbaka med vattenkanoner, tårgas och dödsskott. 1988 utlyste han val och trodde sig kunna legitimera diktaturen. Det gick inte som han ville, han förlorade och 1989 kunde en vald president installeras. Parlamentet öppnades åter.
Rekordmånga presidenter avsatta i Peru
De politiska ledarna i Peru förde i mer än 20 år – från 1970-talet och framåt – en kamp mot den välorganiserade och hårdföra vänstergerillan Sendero Luminoso. Målet för gerillans våldsamma aktioner var att åstadkomma bättre villkor för ett utfattigt bondeproletariat. När ledaren Abimael Guzmán greps 1992 och dömdes till livstids fängelse blev det dödsstöten mot rörelsen. Peru har skaffat vad som kan vara världsrekord eller i varje fall Latinamerikarekord när det gäller avsatta presidenter på kort tid. Alberto Fujimori, Alejandro Toledo och Pedro Paulo Kucynski – alla tre har de under 2000-talets första årtionden tvingats bort på grund av korruption och maktmissbruk. Kucynski ersattes av vicepresidenten Martin Vizcarra. Även Vizcarra anklagades för mutbrott. Han ställdes inför riksrätt i september 2020, men klarade sig från att bli avsatt. När peruansk polis 2019 skulle gripa en annan mutmisstänkt tidigare president – Alan García, president 1985-1990 och 2006-2011 – satte han en pistol mot sitt huvud, sköt och dog en ögonblicklig död.
Lugn i Brasilien under Lula da Silva
På 1980-talet kunde jag träffa den mest artikulerade brasilianske fackföreningsledaren: Inácio Lula da Silva och höra honom agitera mot det borgerliga och militära styret. Han ledde strejker i São Paulo. Han startade det vänsterradikala politiska partiet Partido dos Trabalhadores (Arbetarpartiet) vid denna tid. Trodde jag då att han skulle bli president i Brasilien? Nej, verkligen inte. Men tiderna ändrades. 1986 valdes Lula in i parlamentet. Han ställde upp i flera presidentval och 2002 vann han. Och återvaldes fyra år senare. Hans presidentperiod 2003-2011 innebar ett relativt lugn i Brasilien och en framgångsrik satsning på att minska fattigdomen.
Lulas tid vid makten kantades också av omfattande korruptionsanklagelser, som främst riktades mot några av hans nära medarbetare som tvingades avgå. Själv dömdes Lula till ett långt fängelsestraff bl.a. för penningtvätt sedan han avslutat sin andra presidentperiod. Han satt fängslad i ett och ett halvt år 2017-2019 innan han frigavs. Arbetarpartiet har under senare år fått stämpeln som totalt genomkorrumperat. Lulas efterträdare på presidentposten, partikamraten Dilma Rouseff avsattes p.g.a. korruptionsanklagelser 2016 då hon var inne i sin andra presidentperiod.
Raúl Alfonsin från det republikanska partiet (Unión Cívica Radical) valdes 1983 till Argentinas förste folkvalde president efter återgången till demokrati. Han satt vid makten fram till 1989. Ett par år före valet hade jag träffat honom i hemlighet i Buenos Aires i ett oansenligt advokatkontor. Då vågade han bara uttala sig anonymt om militärregimens bestialitet, min bandspelare fick vila.
Viktiga förändringar efter diktaturernas fall
I Brasilien, Argentina, Uruguay och Chile betydde diktaturernas fall stora och viktiga förändringar. Yttrandefrihet, församlingsfrihet och social trygghet stärktes. Medborgarnas delaktighet i beslut på lokal, regional och statlig nivå stärktes. Allmänna val som diktaturen hade undanhållit väljarna har hållits. Men något viktigt fattades. Ekonomin förbättrades inte för den enskilde. Förhoppningar om förbättrade villkor i demokratins kölvatten grusades. Det har orsakat misstroenden, upplopp och allvarliga kravaller.
Korruption och maktmissbruk är universella fenomen. Västerländska regeringar är ingalunda felfria, men anklagelser och avslöjanden duggar inte lika tätt som i länder där demokratin har ett mera osäkert fäste. Där ledare uppbackade av svaga och diffust sammansatta politiska partier erövrar makten ökar riskerna för allehanda maktmissbruk. Presidenter med stora maktbefogenheter har i alltför många fall hellre sett till att berika sig själva och en inre krets än att stärka de ekonomiska villkoren för flertalen.
Mutor och korruption hör till vardagen
I Transparency Internationals korruptionsindex från 2019 finns Brasilien på plats 106, Peru på plats 101, Argentina på plats 66 av 180 länder. För Uruguay och Chile ser det bättre ut i detta avseende, länderna befinner sig på plats 21 respektive 26. Maktcentra utanför de valda politikernas sfärer tenderar att sätta dagordningen. Stora multinationella koncerner är ofta samvetslösa. Mutor hör till vardagen i de högsta kretsarna. I Europa upplever vi i några länder en allmän försvagning av traditionella demokratiska ideal, de socialdemoratiska, liberala, centerinriktade och konservativa politiska partierna attraherar inte längre väljarna på samma sätt som tidigare. I flera av länderna i Latinamerika är de politiska partierna inte särskilt renodlat ideologiska, väljarna blir en trolös skara. Detta förstärks genom att personer utan ideologisk förankring dyker upp i presidentval och på olika sätt lyckas de förföra väljare.
År 2020 uppträdde en ny fiende. Vi vet i dag ännu inte slutresultatet av de politiska och ekonomiska följder som komma skall till följd av covid-19. I Latinamerika är kulmen på pandemin långt ifrån nådd.
Lars Gunnar Erlandson
Lars Gunnar Erlandson var under 39 år medarbetare vid Sveriges Radio. Han var huvudsakligen utrikesreporter och utrikeskorrespondent i flera delar av världen. Han var Mellanösternkorrespondent 1975-1977 och åter 1997-2002. Han är sedan 2007 styrelseledamot i Reportrar utan gränser och har skrivit flera böcker. Den senaste ”Utrikeskorrespondenterna – Från runsten till Twitter” (2017) handlar om utrikesrapportering i svenska medier.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar