ANALYS Idag lever minst sjuhundra tusen rohingyer i Bangladesh, och stora grupper lever också sedan decennier i Pakistan och Saudi-Arabien. Inget land vill ge dem medborgaskap. Utsattheten bäddar för en radikalisering som idag utnyttjas av radikala islamistiska krafter i Saudi-Arabien och Pakistan. Rohingyerna framstår alltmer som Sydostasiens palestinier.
År 2017 drev Myanmars armé sjuhundra tusen rohingyer, muslimer från den västra Rakhinestaten, över gränsen till Bangladesh. Myanmars makthavare understödd av en bred opinion på hemmaplan hävdar att de flesta av dem är illegala migranter från Bangladesh och vill inte ha dem tillbaka. Bangladeshs myndigheter menar att de är från Myanmar och måste få återvända hem. Någon repatriering ter sig inaktuell. Bangladesh har föreslagit att en del skall flyttas till Bhasan Char, en nästan obebodd ö utanför kusten i ett cyklonutsatt område med minimala försörjningsmöjligheter.
Ett stort antal rohingyer har lyckats fly i båtar från Bangladesh till Malaysia där de lever utan skydd och säkerhet. Speciellt svårt är det för barnen, som inte kan gå i malaysiska skolor eftersom de saknar identitetshandlingar. Att ta sig till Malaysia är också förknippat med stora faror. Nyligen sköt den bangladeshiska polisen ihjäl två människosmugglare som organiserat båtlaster med rohingyer som skulle till Malaysia. Drygt hundra flyktingar fanns på båtarna och fördes tillbaka till lägren i Bangladesh.
Rohingyer flydde redan på 1950-talet till Pakistan
Redan på 1950-talet tog sig tusentals rohingyer till fattiga delar av Karachi i Pakistan. De är fortfarande statslösa. Även deras barn och barnbarn nekas medborgarskap och ID-handlingar trots att de är födda i Pakistan. I februari i år uppmanade Saudi-Arabiens regering Bangladesh att ta emot 42,000 likaledes statslösa rohingyer som bosatt sig i slumområden kring den heliga staden Mecka. Saudierna insåg att Myanmar inte vill ha dem, och förväntade sig att Bangladesh skulle ta dem eftersom rohingyerna talar samma lokala bengaliska dialekt som folket i Chittagong-området på andra sidan gränsen.
Men det blev nej från det tätbefolkade Bangladesh som vägrat ta emot rohingyer i exil i Pakistan, Saudi-Arabien och Malaysia.
Rohingyerna i Bangladesh hugger ner skog och tär på miljön
Lokalbefolkningen i området nära gränsen till Myanmar där lägren finns klagar på att flyktingarna orsakar obotlig skada på miljön. De hugger ner det lilla som finns kvar av den kringliggande skogen för att få byggnadsmaterial och bränsle. Avfall och kloaker förorenar vattnet. Kriminella gäng härjar i flyktinglägren vilket också påverkar lokalbefolkningen.
Folket ingen vill ha
Rohingyerna är folket som ingen, inte ens deras trosfränder i de muslimska länderna, vill ha. Flyktinglägren i Bangladesh börjar nu likna permanenta samhällen med kliniker, affärer — och islamiska skolor som drivs av radikala lärare, både rohingyer och från andra länder. Många unga, ofta desperata rohingyer har visat sig mottagliga för deras extrema budskap, vilket kan leda till att en del av dem griper till vapen.
Rohingyer omnämns redan 1799
Upprorsrörelser är i och för sig inget nytt bland rohingyerna. Under åren efter Myanmars självständighet från Storbritannien 1948 var rebeller aktiva i gränsområdet mellan Myanmar och den östra delen av Pakistan som 1971 blev Bangladesh. De kallade sig mujaheed och inte rohingya, ett namn som muslimerna i norra Rakhinestaten antog först senare. Rebellerna stred först för anslutning till Pakistan och senare, då pakistanska myndigheter avvisat det kravet, för autonomi inom ramen för Myanmar, eller Burma som det hette då.
Det upproret ebbade ut på femtiotalet samtidigt som en mer fredlig rörelse växte fram. Först då började de identifiera sig som rohingyer; under den brittiska kolonialtiden hette de chittagonier. Det var vid en tid då de muslimerna i Rakhine ville finna en ny identitet i det nyss självständiga Burma. Just frågan om identitet ligger till grunden för konflikten. Myanmar ser dem fortfarande som ”bengaler” och inte en inhemsk, etnisk minoritet.
Rohingya-grupper och även västerländsk press hänvisar ofta till en rapport från det brittiska sändebudet John Buchanan Hamilton 1799, där han nämner en muslimsk grupp som han kallar ”roinga”. Men Buchanan Hamilton träffade dem i det dåvarande burmesiska kungarikets huvudstad Amarapura nära Mandalay i dagens Myanmar. Han besökte aldrig det som nu är Rakhinestaten så vi vet inte vilka de muslimerna var.
Samtal om autonomi – men Ne Wins diktatur 1962 krossade drömmen
Oavsett ursprung och språk var det möjligt att upprätta ett autonomt område för rohingyerna så länge Myanmar var demokratiskt, och sådana förslag diskuterades på femtiotalet. Men allt ändrades när militären ledd av general Ne Win grep makten 1962, införde en stenhård diktatur och avskaffade den gamla federala konstitutionen. En ny väpnad grupp uppstod bland rohingyerna, the Rohingyan Patriotic Front, eller RPF. Gruppen leddes av Muahmmad Jafar Habib, student i den dåvarande huvudstaden Yangon innan han gick under jorden. Men RPF hade nästan ingen närvaro inne i Myanmar. Gruppen hade ett litet arméläger i sydöstra Bangladesh och Muhammad Jafar Habib och andra ledare var stationerade i Chittagong där de tryckte och distribuerade pamfletter och broschyrer.
RPF:s försök att få stöd från den muslimska världen var inte speciellt framgångsrika. Det kom först efter att RPF splittrats i början av åttiotalet och en ny, mer militant grupp, the Rohingya Solidarity Organization (RSO) bildades. RSO upprättade nära förbindelser med Bangladesh Jamaat-e-Islami och andra extrema grupper i Pakistan och Mellersta Östern. RSO byggde också upp välbeväpnade arméenheter, men det rörde sig fortfarande om aktiviteter i Bangladesh, inte i Myanmar. Radikala islamiska grupper i Chittagong-området använde sig av RSO:s läger för sin egen vapenträning och exercis.
Nya stora flyktingvågar på 1970- och 1990-talen
Rohingya-frågan hade vid det laget också fått internationell uppmärksamhet. 1978 flydde omkring 200 000 rohingyer till Bangladesh efter att Myanmars armé inlett en första offensiv mot ”illegala immigranter” i området. De flesta, men inte alla, fick återvända efter att FN ingripit. I början av nittiotalet ägde en ny kampanj rum och med samma resultat. Ungefär samma antal rohingyer flydde till Bangladesh, FN ingrep och de flesta repatrierades.
Den tredje och största flyktingvågen kom i augusti 2017 efter att en helt ny grupp, the Arakan Rohingya Salvation Army (ARSA), attackerat ett trettiotal polisstationer och militära utposter i norra Rakhinestaten. Svaret från Myanmars armés sida blev en massiv motoffensiv som mest tycks ha drabbat civilbefolkningen. Uppskattningsvis 6 000 människor dödades, byar sattes i brand och det förekom flera rapporter om våldtäkter. Och sedan flykten till Bangladesh.
Dagens rebeller understöds av radikala krafter i Saudi-Arabien
ARSA är den tredje generationen rebeller bland rohingyerna, betydligt militantare än föregångarna RPF och RSO. Gruppen leds dessutom av radikala exilrohingyer från Pakistan. ARSA:s ledare, Ataullah abu Ammar Junini, föddes i Karachi och utbildades på religiösa skolor i Saudi-Arabien. ARSA bildades 2013, men kallades då – och kallas fortfarande inne i Rakhinestaten — Harakah al-Yaqin, eller ”trosrörelsen”, vilket ger gruppen en helt annan image än det mer acceptabla namnet på engelska. Pengar flödade in från rika finansiärer i länder som Saudi-Arabien och Pakistan.
Det är oklart var Ataullah befinner sig idag, hur många som ingår i ARSA:s stridande förband och vilka vapen de har. Men att ARSA är aktivt i flyktinglägren i Bangladesh är höjt över alla tvivel. Där, som i Karachis fattigkvarter, finns en bördig grogrund för extrema varianter av islam. ARSA har också flitigt använt sig av sociala medier för att föra ut sitt budskap.
Idag är antalet flyktingar betydligt större, framtidsutsikterna mörkare och missnöjet bland flyktingarna växer som aldrig förr. Frågan om att eventuellt folkmord ägt rum har nu dragits inför den internationella domstolen i Haag men det kommer knappast att ändra på situationen. Ett beslut i frågan kommer att blockeras av Ryssland och Kina som jämte andra permanenta medlemmar i säkerhetsrådet sitter i domstolen och kan utnyttja sin vetorätt.
Utländska påtryckningar kommer med all säkerhet också att vara verkningslösa. Det är valår i Myanmar 2020 och ingen politiker som vill bli vald skulle föreslå att rohingyerna repatrieras — eller, som flyktingarna själva kräver, erkänns som inhemsk, nationell minoritet med fullständiga medborgerliga rättigheter.
För flyktingarna är det en hopplös situation och med radikalisering av unga rohingyer, försök att ta sig till tredje land och framväxten av vad som tycks bli en permanent flyktingnärvaro är det uppenbart att en ny Palestina-liknande situation växer fram i sydöstra Bangladesh. Det kan få återverkningar på hela regionen, speciellt om radikaliseringen fortsätter och desperata flyktingar börjar röra på sig, bli mer militanta och utnyttjar de internationella kontakter de har med likasinnade i Bangladesh, Pakistan och Mellersta Östern.
Bertil Lintner
Korrespondent för Asia Times, skrivit för Far Eastern Economic Review, författare till 20-talet böcker om Asien, bl a ”Burmas historia”. Bor i Thailand.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar