ANALYS De senaste veckorna har vi sett stora manifestationer i Mellanöstern, dels sorgetåg för den dödade iranske generalen Soleimani, dels mot korrupta och inkompetenta regeringar som ibland möter kraven på mänskliga rättigheter och rättvisa med våld. De representerar två krafter som nu kämpar om den politiska kursen i regionen – en äldre, auktoritär, ledd av Iran med arabiska allierade, och en ung, pluralistisk, som vänder sig både mot enväldigt vanstyre och utländsk inblandning. Utgången kommer att bestämma utvecklingen i Mellanöstern för decennier framåt.
Sorgetågen avlöstes av manifestationer för frihet och rättvisa
Händelserna kring USAs mord på det iranska revolutionsgardets ledare generalmajoren Qasem Soleimani förde till ytan de två viktigaste ideologiska krafter som nu bekämpar varandra tvärs över Mellanöstern – Irans och dess arabiska allierades anti-imperialistiska ”motstånd”, och medborgarnas ”frihetsrevolution” i samma länder.
Den första återspeglades i de massiva begravningsprocessionerna i arabiska och iranska städer för Soleimani och hans kolleger, betydligt större än de sedvanliga statligt organiserade propagandaprotesterna. Sådana uttryck för sorg och vrede i Iran, Irak, Libanon och på andra platser representerar den centrala politiska dynamiken – ”motstånd” i deras ögon – som driver Iran och dess allierade och formar mycket av utvecklingen i regionen.
Efter en kort paus – på grund av chocken från morden, respekten för de döda, utbredd anti-amerikansk vrede, rädsla för att konflikten skulle spridas, mycket regn, och Teherans erkännande att man av misstag skjutit ner det civila ukrainska planet – så reste sig åter den andra dynamiska kraften: folkliga demonstrationer för frihet och demokratisk pluralism (Iran, Irak, Libanon) där stora folksamlingar sörjt över Soleimani och svurit att göra motstånd mot USA och dess allierade.
Dessa två krafter kämpar nu för att definiera Mellanösterns identitet och politik för årtionden framöver. ”Motstånd” (moqawama) är hur många araber och iranier trotsar och slår tillbaka mot USA, Israel och deras konservativa arabiska allierade, som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. ”Revolution” (thawra) för demokratiska friheter, social rättvisa, och pluralism, som exploderade i arabländer och Iran sedan upproren 2010-11, är hur beslutsamma vanliga medborgare försöker avsätta enväldiga, inkompetenta eller korrupta regeringar som de gör ansvariga för försämringen av deras liv och förnekandet av deras rättigheter.
De två krafterna samexisterade i skilda sfärer under många år, men drabbade nu öppet samman i Iran, Irak, Syrien och Libanon, när ”motståndets” trupper försökte nedkämpa ”revolutionära” protester med våld.
Irans ombud bekämpar och avskräcker gemensamma fiender
“Motståndet”, den äldsta av de två krafterna, har sedan 80-talet definierat politiken i Iran och bland dess strategiska arabiska partners, särskilt Hezbollah, Hamas, Syrien, houthis, Folkets Mobiliseringsstyrkor (PMF) Irak och Syrien, och andra mindre grupper. Icke-våldsgrupper i den muslimska huvudfåran som Muslimska Brödraskapet gör också ”motstånd” mot Västs och Israels politiska och kulturella hot mot arabisk-islamska samhällen, liksom nationalistiska och progressiva grupper över hela regionen, som delar detta stora tält.
Sedan strax efter den islamska revolutionen 1979 har Iran definierat och genomfört kärnan i motståndsstrategin genom att bygga politisk och teknisk militär förmåga bland sina arabiska allierade. Det gör det möjligt att utföra operationer över hela Mellanöstern via arabiska partners och allierade, som plågar, bekämpar eller avskräcker deras gemensamma fiender i grannländerna, innan kampen når själva Iran.
De använder alla Irans asymmetriska krigsredskap – som omfattar missiler, cyberförmåga, attackdrönare och kommunikations- och övervakningssystem – för att konfrontera Israel (Hamas och Hezbollah) eller konservativa arabländer som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (houthier). General Soleimanis huvudsakliga uppdrag var att utveckla detta nätverk av Irans arabiska allierade.
Anti-imperialistiska segrar eller naiv fantasi?
Men arabiska kritiker ser istället detta som Teherans hegemoniska export av sin islamska revolution för att väva ett nätverk av kapabla marionetter under sin kontroll. Soleimani kunde främja så många arabiska allierade för att många syrier, libaneser, irakier, jemeniter och palestinier hade lidit svårt under amerikansk, israelisk och konservativa arabstaters politik av krig och ockupation; de var så svaga och sårbara att de villigt anslöt sig till den iranskledda islamist-drivna rörelsen av ren självbevarelsedrift.
Den självutnämnda “motståndsaxelns” etos är att trotsa hot från andra länder och vägra böja sig för amerikanska och israeliska krav, också till priset av krig eller försvagande sanktioner. Ändå visar Irans kärnavtal med USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Kina och Ryssland, samt Hezbollahs indirekta överenskommelser om eldupphör med Israel, på motståndsaktörernas beredvillighet att engagera sina fiender politiskt, men bara på grundval av ömsesidig respekt för alla sidors rättigheter.
Historiker kommer att avgöra om ”motståndet” har varit en heroisk anti-imperialistisk framgång eller en naiv fantasi. Dess förespråkare hävdar att det drev ut Israel från södra Libanon och Gaza, uppnådde strategisk avskräckning mellan Hezbollah och Israel, tvingade USA och dess partners att komma överens om kärnavtalet 2015, lät Iran överleva svåra sanktioner, räddade Assad-regimen i Syrien, slog tillbaka hotet från IS och nu kanske nu driver USA ut ur Irak.
De unga bär bördan av ekonomiskt och politiskt vanstyre
Kritiker säger att araber och iranier har betalat ett högt pris för dessa vinster och lämnat hela länder i ekonomisk och miljökollaps, i envälden med en tung överbyggnad som inskränker friheter och mänskliga rättigheter och misshandlar dem som protesterar fredligt. Några fruktar också att motståndskulturen inte utlovar annat än en framtid av ständiga krig och ekonomisk nöd.
De “revolutionära” protester som nu pågår har skakat regionen det gångna årtiondet. De har letts av en ung generation som har burit bördan av ekonomisk vanskötsel och alltmer auktoritärt styre, utövat av vad de ser som en korrupt politisk elit, mer angelägen att berika sig själv än om folket välfärd. Denna generation har beslutat göra uppror mot regimer de ser som illegitima och stödda av krafter utifrån. Genom sin inkompetens är de oförmögna att sörja för medborgarnas mest grundläggande behov.
Miljontals har gett sig ut på gatorna, trots att demonstrationer mötts med våld, och krävt reformer eller en total förändring av samhällsstyret. Arabiska och iranska demonstranter vill ha inflytande över regeringspolitiken för att skydda civila rättigheter och uppnå social rättvisa och göra slut på den vänskapskapitalism som har förött medelklassen och gett upphov till omfattande fattigdom och marginalisering.
”Vi avvisar både inhemsk despotism och imperialistisk arrogans”
I den kampen har en del av proteströrelserna kommit att konfrontera regimer understödda av USA, Israel och dess konservativa arabiska allierade, eller andra regimer som backas upp av Iran och dess ombud. I det förra fallet har de beskyllts för att vara islamister och extremister; i det senare för att vara kollaboratörer med USA och Israel.
Men många revolutionära demonstranter har varit tydliga i sin opposition inte bara mot inkompetent och orättvist styre i hemlandet, men också mot utländsk inblandning från både USA och Iran. Denna stämning uttrycktes den 11 januari i ett uttalande från protesterande iranska studenter vid Amir Kabir-universitetet i Teheran: ”Den enda vägen bort från vår nuvarande belägenhet är det samtidiga avvisandet av både inhemsk despotism och imperialistisk arrogans. Vi behöver en politik som inte bara kräver säkerhet, frihet och jämlikhet för en utvald grupp eller klass, men som förstår dessa rättigheter som omistliga och för alla.”
Ett historiskt ögonblick för Mellanöstern
När nu hela detta universum av ”motstånd” rullas upp i ett historiskt ögonblick över hela Mellanöstern, den banderoll som islamister och arabiska nationalister har gjort anspråk på uteslutande för sin egen kamp mot amerikanska, israeliska och konservativt arabiska hot, så har det förenats med ett hemodlat ”motstånd” från arabiska och iranska medborgare som konfronterar sina egna regeringar och kräver frihet, jämlikhet och värdighet.
Arabiska och iranska styrande eliter och deras egna medborgare kämpar nu öppet och gör motstånd mot varandra, och försöker definiera sina länders identitet och politik. Detta är troligen den mest avgörande ideologiska kampen i Mellanöstern sedan dess system av stater skapades för hundra år sedan.
Rami G. Khouri
Rami G. Khouri, av jordansk-palestinsk härkomst, är senior policy fellow vid Issam Fares Institute for Public Policy and International Affairs vid American University i Beirut och senior fellow vid Harvard Kennedy School. Han har länge arbetat länge som journalist i Mellanöstern och kommenterar regelbundet händelser i regionen för BBC, CNN och Al Jazeera. Artikeln publicerades på engelska av Al Jazeera den 15 januari 2020.
Ansvarig redaktör och översättare: Johan Schaar
[Den här texten uppdaterades 22-01-2020 med en ny bild.]
Lämna ett svar