DEBATT De konflikter vi nu ser i Chile, Brasilien, Ecuador, Haiti och Honduras är inga isolerade fenomen utan exempel på växande sociopolitiska spänningar i stora delar av Latinamerika. Den överklass som stod bakom 1970- och 1980-talens diktaturer och inbördeskrig har återtagit makten över regering, rättsväsende och väpnade styrkor i flera länder i regionen. De socioekonomiska klyftorna ökar och folkets missnöje växer. Idag är Chile i fokus – men problemen är utbredda.
Ojämlikhet och korruption bakom upproren
Chile anses ha den högsta medelinkomsten och vara den mest stabila ekonomin i regionen. Men den ekonomiska modellen som började tillämpas under Pinochets diktatur har inneburit att den mänskliga säkerheten har blivit kraftigt åsidosatt. Den bredda majoriteten kan idag inte tillgodose sina mest basala behov utan att tvingas skuldsätta sig för all framtid.
Vi ser nu omfattande säkerhets- och mänskliga rättighets brott i Chile sedan regeringen kommenderat ut väpnade styrkor att slå ner de utbredda folkliga och primärt fredliga protesterna. Chiles institut för mänskliga rättigheter, Amnesty international och Röda Korset har registrerat hundratals fall av personer utsatta för säkerhetsstyrkors övergrepp, bland annat sexuella övergrepp på kvinnor och flickor. Polisen och militären har urskillningslöst beskjutit, misshandlat och godtyckligt bortfört fredliga demonstranter, förbipasserande samt invånare i bostadsområden med lägre inkomst. De har också stängt ingången till större sjukhus och försökt skrämma de anställda till tystnad. De folkliga protesterna har fortsatt att växa trots polisens och militärernas gränslösa våld.
Fattigdomen existerar sida vid sida med lyxliv
Vi har inte längre något att förlora, säger tusentals ungdomar som är trötta på att leva i ekonomisk nöd och utan framtidsutsikter men tvingas beskåda den lyx som är endast tillgänglig för en liten grupp i samhället.
Det som händer i Chile har internationell relevans eftersom den ekonomiska modellen som tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1978 började praktiseras där och tillämpats senare i resten av världen, inklusive Sverige.
Efter tre veckors massiva folkliga protester har en del av demonstranternas krav tagits på allvar. Till exempel så har flera borgmästare lovat nu att stödja en folkomröstning om en ny lagstiftning som ersätter den som instiftades under Pinochets diktatur och som fortfarande gäller. Parlamentet har i en första omröstning godkänt att arbetstiden sänks till 40 timmar i veckan. Rättsväsendet ställer fjorton tortyranklagade poliser inför rätta. Regeringens egen säkerhetsråd har gått emot presidentens förslag att återigen införa undantagstillstånd i landet. Men det är mycket kvar att göra för att återställa invånarnas tilltro till politiska beslutsfattare och skydda demokratin.
Korruption och nedmontering av välfärden
Den chilenska ekonomiska modellen har nu nått sin kulmen och konsekvenserna är tydliga: alltfler i medelklassen störtas i fattigdomen medan överklassen blir allt rikare. Korruptionsskandaler skakar polisen, armén, höga företagsledare och politiker, inklusive förra presidents Bachelets familj och nuvarande president Piñera. Cirka 70 % av pensionärerna måste fortsätta jobba i vissa fall upp till nittioårsålder för att ha råd med mat, hyran och lägsta hälsovård. Cancersjuka har inte råd med behandling. Lyx- och högkvalificerad sjukvård finns i privat regi, men bara för den som kan betala.
Det som behövs är omfattande samhällsförändringar som minskar de avgrundslika socioekonomiska skillnaderna som ligger bakom människors missnöje. Resurser som idag läggs på vapen och militär bör omfördelas till naturskydd samt sjukvård, kollektivtrafik, värdiga pensioner och utbildning för alla. Vidare måste korruptionen stävjas. Endast genom att tillgodose samtliga invånares grundläggande behov kan fred och säkerhet skapas.
Växande klyftor och social oro inte bara i Chile utan i hela Latinamerika
Växande och utbredd fattigdom, politisk korruption, djupa sociala klyftor, vapenimport, statligt våld mot urfolk och militarisering av deras territorier och av gränsområden växer överallt på den sydamerikanska kontinenten. Det pågår en nedmontering av välfärden och av rättsstaten som ökar spelrummet för transnationella företags exploatering av människors basala behov såsom rent vatten, sjukvård och mediciner. Det pågår en brutal exploatering av vattenkällor, skog, olja, mineraler och jordbruksareal vilket ofta innebär en bortdrivning av lokalbefolkningen. Konsekvenserna är miljökatastrofer, massiv migration, kriminalitet och polarisering i urbana miljöer samt mord av gräsrotsledare och mänskliga rättigheters försvarare. Problemen stannar inte inom nationella gränser. Inte heller de vapen som lagras legalt och illegalt och lätt förs över gränser.
Motsättningarna exploateras av anti-demokratiska krafter
Den sociopolitiska spänningen och risken för större utbrott av väpnat våld mellan och inom länder ökar nu snabbt i Latinamerika. Det gäller bl a Chile, Paraguay, Brasilien, Ecuador, Colombia, Guatemala, Panama, Honduras och El Salvador.
I brist på demokratiskt politiskt ledarskap erbjuder olika kyrkor och fascistiskt inspirerade grupper en hemvist åt en växande skara frustrerade människor. Anhängare lockas med enkla förklaringar på komplexa vardagsproblem. De indoktrineras i en värdekonservativ samhällssyn, inte minst avseende kvinnors och minoriteters rättigheter, med demonisering av oliktänkande och vördnad av manliga ledare. Bruket av våld ses som legitimt för att tvinga andra till underkastelse.
Ett tydligt – men alltså inte isolerat – exempel på utvecklingen i Latinamerika är Brasilien, med sin konservative, kvinno- och minoritetsfientlige president Bolsonaro. Hans manliga anhängare har öppet demonstrerat sin våldsberedskap och stöder storgodsägares anspråk på mark som innebär våldsam förstörelse av Amazonas och av ursprungsbefolkningars levnads- och utkomstmöjligheter.
Våldet finns överallt; under 2015 dödades fler människor i Mexiko än i krigets Syrien
I många länder ser vi ett tydligt samband mellan ökning av militarisering- polarisering – tillgång till vapen och ökning av våld, bl a utbrett våld mot kvinnor, offentligt och privat. I dagens Brasilien mördas nu fyra kvinnor per dag i genomsnitt.
Bland offren finns kvinnor som krävt investering i skydd av naturen och av sina egna och barnens liv samt i rent vatten, giftfri miljö, sjukvård och utbildning för alla. Berta Caceres i Honduras, Macarena Valdés i Chile, Ifigenia Vasquez Astudillo i Colombia, Olivia Arévalo Lomas i Peru, Diana Isabel Hernandez i Guatemala och Dilma Ferreira Silva i Brasilien är endast exempel på alla som sedan 2013 dödats för sitt motstånd mot en oåterkallelig förstörelse av naturen.
Många andra – inte minst journalister – lever under mordhot.
I Ecuador har militärerna nyligen avrättat en helgrupp vuxna och barn från ursprungsfolk som deltog i en fredlig marsch med krav på att regeringen stoppar transnationella företags förstörelse av deras livsmiljöer. Regeringen beslutade att stänga av internetkommunikationen i ett försök att hindra att massakern blev känd. I Haiti har 38 personer dödats hittills inom ramen för de folkliga protesterna mot arbetslösheten och fattigdomen.
Honduras utmärker sig tillsammans med Brasilien, Colombia, Mexico och Guatemala som några av de farligaste länderna i världen för mänskliga rättighetsförsvarare och miljöaktivister.
Colombia – en fortsatt oroshärd
Bara i Colombia har över 400 fackliga ledare, journalister, representanter för småjordbrukare, kvinnoorganisationer, afro-colombianska- och urfolksamhällen samt mänskliga rättighets- och miljöaktivister mördats sedan fredsavtalet undertecknades 2016. Sveriges vapenförsäljningsavtal med Colombia i januari 2017 är djupt beklagligt. Risken för krig mellan Venezuela och Colombia och inom de två länderna är påtaglig , i ett olje- och mineralrikt område där det nu pågår en maktkamp mellan USA, Kina och Ryssland.
Risken finns att Brasilien som Sverige har ett militärindustriellt samarbete med och som är granne med Colombia, Ecuador och Venezuela också berörs av konflikterna i regionen.
Den svenska regeringen måste se till mer än egna ekonomiska intressen
Sveriges vapenaffärer med Latinamerika urholkar ländernas ekonomi och ökar risken för våld. Endast med dialog där också kvinnor och det civila samhället inkluderas och med respekt för befolkningens mänskliga och grundläggande rättigheter kan konflikterna i Latinamerika lösas och våldet upphöra, på både kort och lång sikt.
För att motverka fortsatt erodering av demokrati och välfärd måste Sverige – och EU – leva upp till de ambitioner som uttalas om respekt för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling, och också hörsamma kvinnors prioriteringar.
Självklart får inte Sveriges feministiska konfliktförebyggande politik innebära en beväpning av en region där demokratin brister, den politiska spänningen ökar och våldsamma konflikter lätt kan blåsa upp – eller redan pågår.
Maria-Pilar Reyes
Maria-Pilar Reyes är samhälls-och folkhälsovetare, ledamot i styrelsen för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar