ANALYS Den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, kan åtala och döma individer för bl.a. folkmord och har formell men begränsad rätt att döma statsledares ”aggressionshandlingar” mot andra stater. Om nu också enskilda länder inför aggressionsbrottet och tar primärt ansvar för lagföringen skapas en mekanism som möjliggör agerande som potentiellt är oberoende av vetostaterna i FN:s säkerhetsråd. Det skapar en normativ grund som markerar att krig är olagligt.
ICC – en viktig aktör mot internationella brott
Den internationella brottsmålsdomstolen ICC (International Criminal Court) i Haag kan åtala och döma individer för vissa grova brott, t.ex. folkmord. Domstolen har nu också fått behörighet att döma för aggressionsbrott, dvs. när statsledare begår ”aggressionshandlingar” mot andra stater.
Med sina drygt 120 medlemsländer är ICC en viktig aktör. Aggressionsbrottet kan därför få stor betydelse, men det finns några hakar.
En statlig utredning har fastslagit att Sverige år 2020 ska tillträda aggressionsbrottet i Romstadgan och att Sverige ska införa aggressionsbrottet i den svenska rättsordningen. Men även här finns dock hakar.
Krigsförbud och aggressionsbrottet i internationell straffrätt
För hundra år sedan var krig tillåtet. Vissa menade att frågan om att inleda krig låg utanför folkrätten, medan andra ansåg att krig var explicit tillåtet, t.ex. som medel för att hävda sina intressen.
Under 1900-talet kom dock detta att utmanas. Genom Nationernas förbund (NF) och dess efterträdare, FN, har det våldsförbud som nu gäller mellan länder blivit något av en grundsten i den internationella ordningen.
Långt ifrån alla länder följer våldsförbudet i FN-stadgan. Men nästan alla länder anser åtminstone att ett sådant förbud finns (att ett visst antal länder åberopar undantag från förbudet och bryter mot det är en annan fråga).
Parallellt med våldsförbudet har även aggressionsbrottet blivit en del av folkrätten. Dess historiska bakgrund förtjänar här en kort redogörelse (se här för en utförlig beskrivning).
Efter Versaillesfreden förpliktades Tyskland att ställa de ansvariga ledarna för krigsutbrottet 1914 inför rätta. Den dåvarande tyske kejsaren skulle enligt Versaillesfördraget åtalas. Processen blev dock ett fiasko eftersom kejsaren fick asyl i Nederländerna och utlämnades aldrig.
Genom Versaillesfördraget skapades också NF, vars stadga kraftigt begränsade rätten att inleda krig. År 1928 togs ett steg mot ett totalt förbud genom den s.k. Kellogg-Briand-pakten. Medlemmarna (däribland samtliga stormakter) förband sig att inte använda krig som ett medel för nationell politik. Som alla vet hindrade inte förbudet det som senare skulle ske.
När de fyra allierade stormakterna efter Andra världskriget skapade stadgan för Nürnbergdomstolen införde de, vid sidan av brotten krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, även ”brott mot freden” (som kan sägas motsvara aggressionsbrottet). De tyska ledarna dömdes. Samma gällde för de japanska ledarna i Tokyotribunalen.
När FN tillkom 1945 angav dess stadga att alla länder ska avhålla sig ”från hot om eller bruk av våld” mot någon annan stat.
När FN-tribunalerna för forna Jugoslavien och Rwanda skapades drygt 50 år senare fanns ”brott med freden” inte med i tribunalernas brottskataloger, sannolikt eftersom det ansågs vara det mest politiskt laddade brottet.
Något definierat aggressionsbrott fanns heller inte med när Romstadgan för ICC förhandlades fram år 1998. Det var för kontroversiellt. Man enades dock 2010 om en definition av brottet och år 2018 ”aktiverades” domstolens behörighet att döma över aggressionsbrott sedan ett tillräckligt antal medlemsstater i ICC ställt sig bakom tillägget i Romstadgan.
Romstadgan definierar en aggressionshandling som ”en stats användning av väpnat våld mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på något annat sätt som är oförenligt med FN:s stadga”. Det måste också vara ”en uppenbar överträdelse” av FN-stadgan.
Aggressionsbrottet utmanar ytterligare idén att krig är tillåtet. Men innebär det att alla staters ledare nu går osäkra om de beordrar aggressionshandlingar?
Svaret är nej. ICC:s jurisdiktion över brottet begränsades så att bara personer från länder som tillträtt ändringen i Romstadgan kan dömas (några snåriga kriterier måste också vara uppfyllda).
Få om några länder som begått aggressionshandlingar har för övrigt accepterat ändringen i Romstadgan.
USA, Kina, Ryssland, Indien, Pakistan, Jemen, Saudiarabien, Iran, Turkiet m.fl. är inte ens parter till Romstadgan och ICC har således ingen behörighet att döma någon från dessa länder för något brott överhuvudtaget.
Aggressionsbrottet i den svenska rättsordningen
I en statlig utredning (SOU 2018:87) föreslås att Sverige ska tillträda aggressionsbrottet i Romstadgan och att aggressionsbrottet ska kriminaliseras i svensk rätt.
Om Sverige inför aggressionsbrottet som ett fjärde internationellt brott, utöver folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, kan alltså det svenska rättsväsendet åtala och döma personer som begår aggressionshandlingar.
Enligt den s.k. komplementaritetsprincipen innebär också en kriminalisering att svenska instanser får företräde framför ICC att döma för aggressionsbrott.
Eftersom aggressionsbrottet är speciellt är det flera svåra frågor som utredningen diskuterar och tar ställning till, bl.a. om en svensk åklagare ska kunna väcka åtal. Nej, anser utredningen. Det ska krävas godkännande från regeringen (s.k. åtalsförordnande), dvs prövningen flyttas från en rättslig instans till en politisk.
En annan fråga är omfattningen av svensk jurisdiktion. Potentiella aggressionsbrott faller inte under ICC:s jurisdiktion om det rör sig om ett land som inte ratificerat eller på annat sätt accepterat ändringarna om aggressionsbrottet eller om brottet är begånget på en sådan stats territorium (t.ex. om Ryssland begår en aggressionshandling mot Ukraina eftersom inget av länderna är medlem/part i ICC). Här föreslår utredningen att svenska domstolar ska få samma begränsade jurisdiktion som ICC.
Till skillnad från brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser ska svensk domstol inte kunna utöva domsrätt över aggressionsbrottet oavsett brottets anknytning till Sverige, utan bara i förhållande till stater som ratificerat ändringen i Romstadgan.
Utredningens bedömning i jurisdiktionsfrågan förvånar inte. En utvidgad jurisdiktion skulle innebära att Sverige ges rätt att ställa andra länders ledare inför rätta för brott som enligt ICC kräver de anklagade ländernas aktiva medgivande. Detta skulle gå emot en folkrättslig praxis som bygger på en intrikat balans mellan det internationella samfundets intressen och länders nationella intressen, med oönskade konsekvenser för Sverige.
Bollen ligger nu hos regeringen att skicka lagförslaget som proposition till riksdagen för omröstning.
Korta tankar om betydelsen av aggressionsbrottet
Vad innebär då allt detta för mänsklig säkerhet?
Det vore naivt att tro att kriminaliseringen kan leda till färre konflikter i världen. Men ett aggressionsbrott på såväl internationell som nationell nivå inger ändå hopp.
Om aktörer i enskilda länder som infört aggressionsbrottet får det primära ansvaret för lagföringen skapas en mekanism som för första gången sedan FN:s grundande möjliggör agerande, potentiellt oberoende av vetostaterna i FN:s säkerhetsråd. Det skapar en normativ grund som markerar att krig är olagligt.
Här kan Turkiets senaste militära intervention i Syrien fungera som exempel på kruxet med folkrätten. I samband med attacken skickade Turkiet ett brev till FN:s säkerhetsråd där man yrkade på självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan (dvs begärde undantag från våldsförbudet). Som folkrättsforskaren Claus Kreß har hävdat utgör dock anfallet sannolikt en uppenbar kränkning av FN-stadgan, eftersom självförsvars-argumentet inte håller.
Ett enigt Säkerhetsråd skulle kunna hänvisa denna situation till ICC, med hänvisning till bestämmelser i Romstadgan, närmre bestämt artiklarna 13 b) och 15 ter. På så vis går det att öppna upp för en utredning. Säkerhetsrådets inblandning krävs eftersom Turkiet inte är medlem i ICC. Vi lever dock i en värld där staters nationella intressen väger tungt. Att säkerhetsrådet skulle göra en sådan manöver är helt enkelt inte realistiskt.
Men att länder börjar kriminalisera aggressionshandlingar kan – med betoning på kan – öka trycket på världens ledare. Att kunna säga att aggressionsbrottet finns och att det finns en teoretisk möjlighet att åtalas och dömas kan få effekt.
Ett konkret exempel innan aggressionsbrottet ens var definierat var när Tony Blairs rådgivare Lord Goldsmith uppmanade Blair att tänka över interventionen i Irak, pga. risken för straffrättsligt ansvar inför ICC. Aggressionsbrottet kan alltså få en normativ funktion och statsledare kan påverkas av vetskapen om att deras beslut kan få juridiskt kännbara konsekvenser.
En kriminalisering på flera fronter kan bidra till att världsledare tänker sig för en extra gång.
Petter Danckwardt
Petter Danckwardt arbetar som lärare på juristprogrammet, Uppsala universitet, och undervisar i bland annat folkrätt och konstitutionell rätt. Petter har tidigare arbetat på Utrikesdepartementet och i domstol. Han skriver även på en masteruppsats i politisk filosofi.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar