ANALYS Förändringar i klimatet slår olika i olika delar av världen, fattiga drabbas ofta hårdare än rika. Trots att begreppet ”klimaträttvisa” är en del av FN:s klimatkonvention så bistås marginaliserade grupper sällan av klimatinsatser. Det gäller särskilt de som migrerar inom ett lands gränser enligt en studie i två indiska städer, Bangalore och Surat, där migranter t.o.m. tvångsförflyttas för att ge plats för barriärer mot översvämningar.
Klimatförändringar slår olika men insatser måste överallt präglas av klimaträttvisa
Klimatförändringarna klär sig alltid i en lokal dräkt. Den ökande temperaturens effekter filtreras genom meteorologiska, fysiska, ekologiska, politiska, ekonomiska och sociala omständigheter och får den specifika platsens särdrag och egenheter. Samma höjning av gradantalet får helt olika utslag i Sverige och Mocambique. Det som kan utlösa en katastrof i den ena staden blir en bokstavlig krusning på ytan i den andra. Planeringen och infrastrukturen, försäkringarna och institutionerna avgör om staden och dess invånare skyddas eller lämnas att klara sig bäst de kan.
En växande forskningsvolym inom alla discipliner – naturvetenskap, ekonomi, samhälle, humaniora – leder till en alltmer detaljerad bild av hur klimatpåverkan redan sker och sannolikt kommer att utvecklas, även om komplexa och icke-linjära samband inom och mellan olika system innebär stor osäkerhet. Ökande medvetenhet och den påtagliga erfarenheten av nya risker har lett till att investeringar för klimatanpassning görs i alla världsdelar, genom anslag i statsbudgetar eller med hjälp av ny klimatfinansiering på internationell nivå. Begreppet ”klimaträttvisa (climate justice)” bygger på insikten om alla inte är lika skyldiga till de utsläpp som gjorts. De som drabbas värst är många gånger minst ansvariga för utsläpp och klimat- och miljöförändringar och måste ges särskilt stöd och hållas skadeslösa. På motsvarande sätt har andra grupper genom sina livsstilar och konsumtionsval stått för merparten av utsläppen, både i lokala och globala perspektiv.
FN har slagit fast principen att förorenaren ska betala
På global nivå har rättviseprincipen markerats i FN:s Klimatkonventions artikel 4, som anger staternas gemensamma men differentierade ansvar, och att de som har störst ansvar för klimatutsläppen ska betala mest och bistå de mest utsatta staterna.
Om man vill tillämpa detta normativa perspektiv på lokal nivå blir det tydligt att klimateffekterna får olika påverkan på olika grupper i samhället, beroende på maktförhållanden, graden av social stratifiering och ojämlikhet. Därför måste den lokala förvaltningen se till att alla samhällsgrupper är representerade och har möjlighet att påverka planering och beslut om klimatanpassning. Dessutom måste klimateffekterna och anpassningens resultat vara jämbördigt fördelade, så att de inte gynnar vissa och missgynnar andra. Men om man söker uppnå klimaträttvisa räcker inte dessarepresentativa och fördelningsmässiga aspekter.
I en ny studie i två stora indiska städer – Bangalore och Surat – visas att de stora grupperna migranter från andra indiska delstater är marginaliserade och exkluderade till osynlighetens gräns. Därför krävs ett tredje perspektiv på klimaträttvisa som är bekräftande och erkännande (recognitional). Migranterna är “giltiga” aktörer, som kan delta i utformningen av politik, som har en legitim förståelse av risker och vilkas intressen och prioriteter måste beaktas när klimatplaner genomförs. Men ett sådant erkännande kan inte ske utan en konfliktfylld konfrontation med djupt liggande och stereotypa föreställningar om migranternas sociala identitet, erfarenheter och kunskaper.
Klimatförändringarna spär på migranternas utsatthet
Det handlar om de stora grupper fattiga småbönder och lantarbetare som fått allt svårare att försörja sig på landsbygden där det statliga stödet dragits ned, jordlotterna blivit allt mindre och jordreformerna misslyckats.Desöker arbete i städerna, där den avreglerade ekonomin genererar stark tillväxt och ökande klyftor. Även om klimatförändringarna inte kan sägas leda till permanent migration är klimatrelaterade översvämningar eller torka ofta en utlösande faktor bakom beslutet att bryta upp. Migranterna hamnar i en ambulerande tillvaro som en exploaterad arbetskraftsreserv, utan rötter och säkerhet i oplanerade slumområden, ofta lågt liggande och utsatta för översvämningar.
I det starkt skiktade indiska samhället behäftas de med en sammansatt utsatthet. De tappar det sociala nätverk de varit del av på landsbygden. Oregistrerade av myndigheterna i en främmande delstat saknar de röst, tillgång till sociala tjänster och kan inte delta i lokala eller nationella val. Ofta lågkastiga eller tillhörande religiösa minoriteter – många är muslimer – dras de in i konfliktfyllda och våldsamma spänningsfält. De utsätts för stora risker i informella jobb och exponerade slumbostäder. Migranterna kommer dessutom ofta med redan diskriminerande sociala kategorier, särskilt kvinnor, som nu hamnar i en flerfaldig utsatthet då de måste finna informellt, betalt arbete och dessutom stå för familjens obetalda hushållsarbete.
Båda städerna investerar i klimatanpassning men de inriktas huvudsakligen på medelklassens och näringslivets behov. I Bangalore samlas regnvatten och sjöar återställs för att minska översvämningsrisker, men inget har gjorts för att minska katastrofrisker i lågt belägna slumområden. Surat deltar i ett asiatiskt klimatprogram för anpassning av städer där myndigheterna har genomfört ambitiösa insatser för att skydda mot översvämningar, förbättra avloppssystem och förebygga spridning av insektsburna sjukdomar. I byggandet av en modern och klimatanpassad stad togs dock ingen hänsyn till migranternas intressen och behov. Istället tvångsförflyttades många migranter för att ge plats åt barriärer mot översvämningar.
Städerna utgör knutpunkterna i Indiens snabba sociala, politiska och ekonomiska förändring. Migranterna bidrar med sin alltid tillgängliga arbetskraft till att föda förändringen men drar ingen nytta av den. Utan identitet, röst och rättigheter växer istället deras utsatthet. Klimatförändringarna ger ytterligare kraft åt en centrifugal dynamik.
Migranternas enda skydd är deras mänskliga rättigheter
De som saknar fotfäste i Indien sällar sig till världens osynliga internflyktingar och de hundratals miljoner som väljer eller tvingas att flytta inom det egna landets gränser. Ibland leder det till en säkrare försörjning men ofta fördjupas deras utsatthet genom att de fortsatt blir osynliggjorda.
För dessa människor finns inga andra instrument till deras skydd än våra gemensamma mänskliga rättigheter. För många är det en tunn och sliten dräkt.
Johan Schaar
Johan Schaar är medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys och associate senior fellow vid SIPRI.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar