REFLEKTION I Sverige är det närmast självklart att säga nej till kärnvapen. Svensk diplomatis stoltaste insatser i mer än 50 år har varit att bidra till folkrättsliga förbud mot och begränsningar av massförstörelsevapen. Om Sverige skulle säga nej till ett nytt initiativ mot kärnvapen vore det sensationellt och skulle kräva mycket starka särskilda skäl.
Bara några timmar efter det att Stefan Löfven på nytt valts till statsminister fredagen den 18 januari överlämnade den särskilde utredaren Lars-Erik Lundin sin länge förväntade rapport om konventionen och konsekvenserna av en svensk ratificering. Den är kritisk i sin värdering av konventionen och råder regering och riksdag att inte underteckna och ratificera.
Riksdagsmajoritet för nej
Ett svenskt nej till ett kärnvapenförbud skulle vara anmärkningsvärt och uppseendeväckande. Det oavsett om det verkligen skulle uttrycka en dramatisk förändring av svensk säkerhetspolitik eller mest beror på att avtalet anses vara dåligt tänkt, genomarbetat och utformat och därmed väsensskilt från de folkrättsliga överenskommelser som Sverige tidigare självklart anslutit sig till.
Bara i det senare fallet torde regering och riksdag ha en möjlighet att någorlunda trovärdigt bemöta de protester mot ett nej som är att vänta från den rad av ideella organisationer och kyrkor som pläderar för att Sverige ska ratificera och den allmänna opinion som enligt opinionsmätningar visar på brett folkligt stöd för kärnvapenförbudet.
Samtidigt har alla de forna allianspartierna sedan tidigare uttalat sig avvisande mot konventionen, varför det hursomhelst inte finns någon majoritet i riksdagen för ratificering. Utrikespolitiken ingår visserligen inte i partiöverenskommelsen för den nya regeringen, men regeringen vill knappast få en tvist om kärnvapenförbudet med de nya samarbetspartierna. Särskilt inte som de kategoriska formuleringarna om alliansfrihet och mot NATO i den nya regeringsförklaringen redan torde vara ett irritationsmoment för både centern och liberalerna.
Utredarens uppdrag var också i mycket tänkt att bidra till att lösa en konflikt mellan de socialdemokratiska utrikes- och försvarsministrarna, som för övrigt båda blir kvar i Stefan Löfvens nya regering. Av dem har Margot Wallström varit mest positiv och Peter Hultqvist negativ till konventionen. Genom Lundins utredning får nu försvarsministern argument för sitt nej, och det av en aktad tidigare UD-diplomat, inte av en expert från försvarsdepartementet.
Brister i utformningen
Ofullkomligheterna är det som Lundin lyfter fram som skäl till att Sverige inte bör tillträda konventionen. Han hävdar att konventionen avviker från och till och med kanske kan undergräva tidigare kärnvapenavtal och nedrustningsarbetet i stort.
FN-konventionen med förbud mot kärnvapen antogs efter fyra veckors förhandlingar i FN:s generalförsamling sommaren 2017 och drevs på av en internationell opinionskampanj, ICAN (för övrigt med svensk talesperson), som senare samma år belönades med Nobels fredspris. 122 stater röstade för konventionen, däribland Sverige. 70 stater har sedan också undertecknat konventionen och 19 ratificerat. För att den ska träda ikraft krävs 50 ratificeringar.
Syftet med konventionen är att tydliggöra att alla kärnvapen och allt kärnvapenbruk är orättfärdiga och illegitima. Den vill stärka opinionstrycket mot kärnvapen, betonar den humanitära katastrof som kärnvapenkrig innebär och inbegriper civilsamhället, dess organisationer och deras engagemang i kampen för att avskaffa kärnvapen. Den ska ses som ett uttryck för en besvikelse, oro och vrede över att kärnvapennedrustningen stannat av efter åren på 1990-talet då stormakternas kärnvapeninnehav reducerades betydligt till följd av kalla krigets slut. Nu nämns återigen, oftare och alltmer naturligt kärnvapen som möjliga inslag i krigföring och existerande vapensystem planeras bytas ut och moderniseras för väldiga kostnader.
Icke-spridning utan förbud
Frågan om att förhindra spridning av kärnvapen till nya stater eller terrorgrupper har stått i centrum för det senaste kvartsseklets hotbildsscenarier och säkerhetsstrategier. När Indien och Pakistan tillkom som kärnvapenstater i slutet på 1990-talet kom de anmärkningsvärt nog undan utan att pestsmittas i det internationella umgänget, medan Nordkoreas snabba utveckling av både bomber och missiler liksom Irans strävanden nu står i centrum för världspolitiken.
Lars-Erik Lundins huvudanmärkning är att konventionen om kärnvapenförbud inte tillräckligt anknyter till icke-spridningsavtalet (NPT), dess tilläggsprotokoll, provstoppsförbudet och existerande internationella överenskommelser om verifikation av efterföljden. Här finns nog också den erfarne diplomatens skepsis över att konventionen inte arbetats fram under år av detaljerade expertförhandlingar utan under en månad av opinionstryck.
Problemet med NPT för förbudsanhängarna är förstås att NPT inte kräver totalförbud utan förutsätter att fem ursprungliga kärnvapenmakter, vilka också är de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, har rätt att inneha kärnvapen men samtidigt förbinder sig att tydligt minska sina innehav, vilket inte skett sedan 1990-talet.
Men invändningen om bristen på koppling till NPT är av vikt. Den har i stor utsträckning redan uttryckts i den röstförklaring som Sverige avgav efter omröstningen i generalförsamlingen i juli 2017. Det borde rimligen vara så att den som tillträder kärnvapenförbudskonventionen också måste ha tillträtt NPT och besläktade fördrag.
Inget kärnvapenparaply
Lundins andra huvudpoäng är att förbudskonventionen egentligen är mest utmanande för vissa icke-kärnvapenstater, som ingår i allianser eller samarbetar med kärnvapenstater, likt Nato-medlemmar eller Sverige och Finland. Om de skulle vilja tillträda konventionen, skulle de tvingas avsäga sig skydd och hjälp från stater som har ett ”kärnvapenparaply” i sin strategi. Här för Lundin ett resonemang som framstår som grundligt men samtidigt ofta är så hypotetiskt att det ändå inte blir riktigt klargörande.
Frågan om svenskt medlemskap i NATO ligger som en skugga över ställningstagandet till kärnvapenförbudet. Lundins resonemang här välkomnas förstås av NATO-förespråkarna. Men samtidigt är det nog så att många som börjat lockas av en anslutning till NATO inte därmed längtar efter att dras in under ett kärnvapenparaply utan utgår från att solidaritetsparagrafen om samlat stöd vid ett hot är oberoende av kärnvapen.
Baksidan av kärnvapenförbudskonventionens styrka som opinionsyttring och moraliskt dokument är att den inte vare sig i utarbetandet eller i förverkligandet omfattar innehavarna på samma sätt som tidigare avtal om massförstörelsevapen. Kärnvapenmakterna och deras allierade deltog med något undantag inte i arbetet under generalförsamlingen sommaren 2017. Undertecknarna kommer från Sydamerika, Afrika söder om Sahara, Sydostasien och Oceanien. Däremot lyser länder från de områden där konflikter kring kärnvapen är mest uppmärksammade, Nordamerika, Europa, Mellanöstern och Central- och Ostasien med sin frånvaro.
Nödvändigt med starkare kärnvapenmotstånd
Som föregångsland i nedrustningsarbete och, faktiskt, en röst med fortsatt genomslag i tredje världen, skulle Sverige genom att tillträda konventionen inifrån kunna påverka förbättringen och utvecklingen av dokumentet. Den roll som nu blir kvar är att vara observatör, vilket inte ger plats vid de bord där beslut om konventionen fattas.
Men viktigast är att den nya regeringen och riksdagen framöver ägnar ny och större kraft åt ett konkret, utvidgat svenskt engagemang mot kärnvapen i alla de sammanhang som bjuds, ännu mer så om statsmakterna åtminstone för tillfället väljer att inte tillträda konventionen om kärnvapenförbud.
Anders Mellbourn
Journalist och statsvetare. Tidigare chef för Utrikespolitiska institutet, högskoleprofessor och mångårig medarbetare, också chefredaktör, på Dagens Nyheter. Medlem av redaktionen och ordförande för föreningen för nätmagasinet Mänskliga rättigheter.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar