Bild: Adam Jones
ANALYS Sovjetunionens begäran om internationell hjälp efter jordbävningen i Armenien 1988 innebar en historisk vändpunkt, ett första steg mot kalla krigets slut. Två år senare blev Armenien den första republiken att utropa sin självständighet. Men ännu 30 år senare lever många i de drabbade områdena i bristfälliga bostäder.
(Denna artikel är den andra av två delar om jordbävningen i Armenien. Del ett publicerades torsdag, 3 januari.)
Armenien var beläget bakom järnridån. Vid mitten av 1980-talet introducerade Sovjetunionens president Michail Gorbatjov en politik som tillät större åsikts- och yttrandefrihet samt privat företagande. Målet var att stärka Sovjetunionen, men politiken ledde istället till imperiets sönderfall. Faktumet att Sovjetunionen öppnade sig för omvärlden och erkände behoven av hjälp från väst var en vändpunkt och blev ett steg mot islossningen och kalla krigets slut.
Hjälpen till armenierna var politiskt strategisk med budskap om en öst-västlig harmoni. Den brittiska premiärministern Margaret Thatcher hävdade exempelvis att barriärerna faller när mänskligheten är i nöd och att det finns något djupare som förenar än det som separerar. Sveriges statsminister Ingvar Carlsson tackade alla i den svenska insatsgruppen med ett signerat brev där han betonade vikten av att se insatserna utifrån ett större perspektiv: ”Att med kort varsel bege sig hundratals mil hemifrån för att undsätta nödställda människor på platser vi inte tidigare känt till ser jag som ett uttryck för den internationella solidariteten och globala samhörigheten som vi sett spira under 1988”, skrev statsministern.
Nya lärdomar för internationellt hjälparbete
Det internationella svaret på katastrofen i Armenien medförde att Sovjetunionen blev en ny sfär för humanitära aktioner. Här mötte man nya sorters problem och andra typer av hjälppraktiker, som visade på tillkortakommanden i det internationella humanitära systemet. Även om de internationella hjälpinsatserna representerade avancerad räddningsteknologi, vilket media i väst förespråkade, var de till liten nytta utan en ordentlig planering och samordning. Många räddningsteam anlände för sent för att rädda liv och många av nödsändningarna visade sig vara obrukbara då de innehöll mediciner som var för gamla eller som inte gick att kombinera. De lärdomar man drog var vikten av att dela kunskap och expertis samt att koordinera bättre, men också ökad byråkratisering och standardiserade system har följt i spåren av denna process.
I väst framställdes Sovjetunionens misslyckande att tillhandahålla adekvat hjälp som ett tecken på ett fallerande politiskt system. Även i Armenien framfördes kritik och krav på ett slut för Sovjetstyret. I vissa fall skuldbelades sovjetregimen för jordbävningen. Historikern Klas-Göran Karlsson har i sin skrift Armenien. Från berget Ararat till det bergiga Karabach (1990) påtalat att naturkatastrofer i sovjetsamhället försågs med ”svart-vita nationella klädnader”. I stället för att fokusera på övriga sovjetfolks medkänsla och hjälp, sökte många armenier en nationell förklaring till katastrofen. Den usla kvaliteten på bostadshusen samt otillräckliga och dåligt koordinerade räddningsinsatser skapade stor bitterhet mot de sovjetiska makthavarna från armeniskt håll. Vetenskapliga undersökningar har sedan påvisat att klagomålen inte bara var projiceringar av upplevda historiska och nutida orättvisor utan högst berättigade. Studier kritiserar exempelvis centraliseringen och hur den höll tillbaka räddningsmanskapets initiativ. Bristfällig seismologisk fackkunskap och missförhållanden inom byggnadsbranschen och dess byråkratisering spelade också roll. Därtill visar Karlsson på att seismologiskt och byggnadstekniskt bevismaterial undanhållits eller undanröjts såväl på republik- som unionsnivå. Karlsson skriver också om hur jordbävningen användes i nationalistisk retorik i konflikten om Nagorno Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan, en segsliten konflikt som fortfarande är olöst. Jo Laycock menar dock att lokala och sovjetledda hjälpinsatser trots allt spelade en viktig roll som bör belysas mer. Under 1900-talet ställdes Sovjetunionen dessutom inför både naturliga och människoskapade kriser som till stor del är outforskade. Här finns alltså utrymme för mer förståelse och fler tolkningar av humanitära system, menar Laycock.
Armenien blev 1990 den första republiken att förklara sig självständig. Samhällsvetarna Johanna Schott och Talin Kalatas pekar i en artikel på att de första icke-statliga organisationerna (NGO’s) växte fram i samband med jordbävningen och lade grunden till civilt samhällsengagemang i den nya armeniska republiken. En av dessa organisationer var Meghvik som arbetat för att ta hand om barn som mist sina föräldrar under jordbävningen. Organisationen samarbetar med SOS Barnbyar och har även fått stöd av USAID, Rädda Barnen och UNICEF. En annan organisation värd att lyftas fram är Women for Developmentsom grundades av medlemmar ur Armenian Association of Women with University Education. Denna organisation erbjuder specialutbildningar för barn och kvinnor i ökad medvetenhet om jordbävningar, hälsa och fred. Den armeniska republiken har å sin sida skapat den prisbelönta Armenian National Survey for Seismic Protection och har utfärdat lagar och regleringar som rör jordbävningsskydd.
Historisk forskning ger viktig kunskap
Tankesmedjan Humanitarian Policy Group i London och The Humanitarian and Conflict Response Institute vid University of Manchester är två exempel på aktörer som diskuterar historiens roll och hur humanitära aktörer kan dra historiska lärdomar.
Historikern Eleanor Davey menar att en historisk medvetenhet om de humanitära systemens tillblivelse och utveckling kan vara en hjälp att också se bortom systemen och finna nya lösningar för framtiden. Ofta betraktas dock historiskt tillbakablickande som en lyx när man befinner sig mitt i en krissituation och fokus ligger på att lösa nuets alla utmaningar. Därtill kommer arbetsförhållanden i en osäker miljö. Hög personalomsättning och brist på arkivering gör att det institutionella minnet inte förvaltas inom organisationerna. Begränsad tillgång till litteratur och andra kunskapskällor är också ett problem som gör att hjälparbetare inte kan ta del av tidigare erfarenheter.
Trots detta pekar Davey och andra forskare på en ökad öppenhet för de historiska perspektiven i dag. Här handlar bruket av historien inte så mycket om att historiker ska ge klara rekommendationer, utan snarare om att historisk forskning kan vara en hjälp till reflektion och ökad förståelse för hur humanitära system är produkter av en specifik miljö snarare än en universell och generell aktör. Frågor väcks här om hur information samlas in och vilka röster som ges utrymme inom organisationerna. Behovet att lyssna på offer och se dem som aktörer framhävs liksom kontextens betydelse. Det finns även behov av ökad förståelse för regioners historia och att bygga vidare på lokala erfarenheter i stället för att komma in med färdiga modeller. Genom att utforska det förgångna ytterligare kan vi nå mer underbyggd och hållbar kunskap om och förståelse av de nutida humanitära utmaningarna.
Trettio år efter jordbävningen känns skalven fortfarande av i det nu självständiga Armenien. Områdena kring städerna Spitak och Gyumri (Leninakan) präglas av förlusten av anhöriga och av förstörda hem och arbetsplatser. Sovjetunionen lyckades inte lösa bostadsfrågan för de många hemlösa och ännu i dag lever många armenier i domiks, tillfälliga skjul byggda av containers. Under de senaste åren har försök gjorts för att förbättra situationen, men bostadsproblemen finns fortfarande kvar. Trots att det armeniska exemplet framhävts som en vändpunkt för de humanitära organisationernas arbetssätt, finns det fortfarande behov som inte är tillgodosedda lokalt. Detta borde också vara en lärdom.
Maria Småberg
Maria Småberg är historiker vid Lunds universitet. Hon är biträdande studierektor för Nationella forskarskolan i historiska studier, lektor i freds- och konfliktvetenskap och affilierad forskare vid Centrum för Mellanösternstudier. Hennes forskning handlar om vittnesberättelser och humanitärt hjälparbete i samband med det Armeniska folkmordet 1915 samt fredsutbildning i mångkulturella skolor i Jerusalem 1920-1948.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f. chefredaktör
Lämna ett svar