Jordbävningen i Armenien 1988 – en vändpunkt i humanitärt hjälparbete

ANALYS Det är nu trettio år sedan jordbävningen i Armenien i dåvarande Sovjetunionen ägde rum. Denna katastrof resulterade i minst 25 000 döda, 20 000 skadade och 500 000  hemlösa. Jordbävningen fick stor uppmärksamhet i media. Det var den värsta katastrof som drabbat Sovjetunionen sedan andra världskriget och en oväntad begäran om akut hjälp skickades ut till omvärlden.

(Denna artikel är den första av två delar om jordbävningen i Armenien. Del två publiceras tisdag, 8 januari.)

Den stora hjälpinsatsen som sattes in blev en vändpunkt inom humanitärt hjälparbete och har senare fått ikonisk betydelse. Den blev även viktig i en tid då kalla kriget gick mot sitt slut. Sett ur ett svenskt perspektiv har den uppmärksammats som Sveriges allra första internationella hjälpinsats. I dag, när vi fortfarande står inför stora humanitära utmaningar, ger denna händelse en möjlighet till reflektion och lärdom.

Det var klockan 11.45 den 7 december 1988 som sovjetrepubliken Armenien drabbades av en jordbävning, uppmätt till 6.9 på Richterskalan. Jordbävningen förstörde städer och byar i nordvästra delen av landet. Ledningen i Moskva kallade för första gången sedan den stora svälten på 1920-talet på internationell hjälp. Specialisträddningsteam från bland annat Frankrike, Storbritannien, Schweiz och till och med ”ärkefienden” USA sändes till området. Även Sverige deltog. Den humanitära operationen fick stor uppmärksamhet i västlig media och följdes av välgörenhetsinitiativ från kändisar. Rock Aid Armenia sjöng in en cover-version av ”Smoke on the Water” och den nyligen bortgångne Charles Aznavour, en av många exilarmenier vars föräldrar flytt undan det Armeniska folkmordet 1915, samlade den franska popeliten i inspelningen av sången ”Pour toi Arménie”. Dessa initiativ fick dock inte lika stor framgång som Band Aid fem år tidigare och jordbävningen försvann snart från tidningarnas förstasidor.

Sveriges första internationella hjälpinsats

Svenska staten saknade helt beredskap för internationella hjälpinsatser vid denna tidpunkt. På kort tid sattes dock samman en styrka med personal, räddningshundar och materiel som flögs till Armenien med hjälp av två Herculesplan från Försvarsmakten. Detta skriver Stig Dahlén som 1988 var redaktör för Räddningsverkets tidning Sirenenoch ingick i den första styrkan som skickades till Armenien. Räddningsverket (SRV) hade bildats endast två år tidigare och var en statlig myndighet för bland annat räddningstjänsten och civilförsvaret. Här fanns nära kontakter med kommunala räddningstjänster och Svenska Brukshundklubben. Totalt 50 personer ingick i de svenska insatsstyrkorna som sändes ut genom Räddningsverket. Det skedde i tre etapper. Första styrkan på 37 personer och 16 räddningshundar sändes ut den 10 december, den andra styrkan på elva personer reste ut den 12 december och den tredje bestående av två personer avreste den 14 december. Den första styrkan hade som huvuduppgift att rädda människor som fortfarande var vid liv under ruinerna, medan de andra två styrkorna framför allt levererade materiel till hemlösa och andra i nöd, exempelvis förläggningstält, kokkärl, bestick och annat, totalt åtta ton.

Det är svårt att avgöra hur många liv den svenska styrkan räddade, men med hänsyn till de minimala förberedelserna menar många att det var en ”smått mirakulös insats”, skriver Dahlén. Även om vissa saker fungerade mindre bra, anser många att lärdomar från insatsen i Armenien lade grunden till att Sverige i dag är en eftertraktad aktör när FN, EU och andra ber om akuta räddningsinsatser. Vid hemkomsten fick den svenska styrkan stor uppmärksamhet i media och de deltagande mottogs nästan som OS-medaljörer. Förutom denna statliga insats deltog även ideella organisationer som Svenska Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare Utan Gränser och flera kyrkliga organ.

Inom humanitär forskning ses jordbävningen i Armenien som en vändpunkt av sådan betydelse att den endast överträffas av attacken mot World Trade Center 2001. De franska samhällsvetarna Didier Fassin och Richard Rechtman skriver i The Empire of Trauma (2009) att inom humanitär-medicinsk forskning återkommer specialister ofta till händelsen. Historiker menar att jordbävningen har haft stor betydelse för utvecklingen av praktiskt hjälparbete efter storskaliga katastrofer och att viktiga lärdomar dragits. Den brittiska historikern Jo Laycock har granskat hur Sovjetunionen och väst bemötte krisen mot bakgrund i kalla kriget och pekar på hur Sovjetunionens roll ofta negligerats i den humanitära litteraturen.

Kalla krigets retorik

I västs mediebevakning av jordbävningen i Armenien betonades behoven av humanitär hjälp bakom järnridån. Jo Laycock visar till exempel hur brittiska tidningar skrev om de personliga banden mellan Sovjetunionens president Michail Gorbatjov och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher och om den brittiska drottningens engagemang i frågan. Samtidigt fanns kallakrigsretoriken kvar. Här betonades att livet i Sovjetrepubliken var primitivt och efterblivet medan räddningsteamen från väst beskrevs som tekniskt avancerade. Att ge hjälp till Sovjetunionen blev också en källa till internationell stolthet. På förstasidorna publicerades listor över hjälp som sänts från olika länder. Laycock påpekar att denna rapportering stod i skarp kontrast till 1920-talets hjälpaktioner. Då var det mycket känsligt att sända hjälp till armeniska flyktingar i Sovjetunionen och man försökte undvika att informera potentiella givare om att Armenien låg i Sovjetunionen. Den nya sovjetrepubliken var en kommunistisk diktatur som många i väst såg på med stor oro och skepsis.

Den humanitära hjälpen till Armenien har en lång historia. Redan i slutet av 1800-talet började humanitära hjälporganisationer och missionssällskap från olika länder att engagera sig för nödlidande armenier. Kvinnliga Missionsarbetare sände ut svenskan Alma Johansson. Armenierna var en kristen minoritetsgrupp i det osmanska riket som utsatts för förföljelser och massakrer. Våldet stegrades och ledde 1915 till ett folkmord. Hjälpinsatsen bland armenierna har kallats den första humanitära interventionen i modern tid. I boken Bread from Stones. The Middle East and the Making of Modern Humanitarianism (2015) argumenterar historikern Keith David Watenpaugh för att just denna insats lade grunden för senare tiders bistånds- och utvecklingsarbete. Insamlingar som involverade kändisar och modeller för hjälp till självhjälp ute på fältet utvecklades här. Watenpaugh diskuterar också detta fenomen som ett slags organiserad medkänsla. Han visar på hur hjälporganisationer skapar en humanitär bildeller medvetande (imagination) om ett humanitärt akutläge som kräver respons. Här konstrueras även bilder av främmande humanitära objekt som förtjänar hjälpen på grund av exempelvis klass, social eller religiös tillhörighet. I den organiserade medkänslan ingår även aktörer i diasporan som för en grupps talan. För att nå ut till allmänheten och få människor att skänka pengar är det viktigt att den akuta krisen formuleras som ett problem för mänskligheten eftersom den är ett mänskligt problem. Den armeniska frågan engagerade många i väst då de kristna i bibelns länder stod för ett gemensamt religiöst och kulturellt arv.

Maria Småberg

Maria Småberg är historiker vid Lunds universitet. Hon är biträdande studierektor för  Nationella forskarskolan i historiska studier, lektor i freds- och konfliktvetenskap och affilierad forskare vid Centrum för Mellanösternstudier. Hennes forskning handlar om vittnesberättelser och humanitärt hjälparbete i samband med det Armeniska folkmordet 1915 samt fredsutbildning i mångkulturella skolor i Jerusalem 1920-1948.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f. chefredaktör