ANALYS Demokratin spider sig inte längre i världen. Utfallet av den arabiska våren, med dess rop för frihet och demokrati, blev inte vad många som protesterade på gator och torg hoppats på. Bör vi därför förkasta hoppet om att folkliga protester och civil olydnad både kan vinna och försvara demokrati? Det vore ett stort misstag, skriver Joel Martinsson som är doktorand i statsvetenskap och ny medlem i Mänsklig Säkerhets redaktion.
Mohamed Bouazizi arbetade som gatuhandlare i den Tunisiska provinsstaden Sidi Bouzid. Som
de flesta andra hade Mohamed Bouazizi inte något officiellt tillstånd för sin verksamhet. Att få
det kan ta flera år och kostar ofantliga summor för en arbetare som Bouazizi. Likt de andra
gatuhandlarna tvingades han betala mutor till den lokala polisen. Men slutet av 2011 krävde de
korrupta poliserna plötsligt mer pengar.
När Bouazizi enligt källor inte kunde betala de högre mutorna förödmjukades han av polisen,
som spottade honom i ansiktet och beslagtog hans vagn. I desperation begav sig Bouazizi till
stadens torg, hällde tändvätska över sig, och tände på. Hans protest talade till många
tunisier, som samlades på torg för att demonstrera mot Zine El Abidine Ben Alis 23-åriga
förtryck. Händelserna i Tunisien blev starten till en av de mest omfattande folkliga protesterna
mot korruption och för demokratiska värderingar i modern historia – den arabiska våren.
När våren blommat över – bakslag för den arabiska revolutionen
Den arabiska våren symboliserade hopp och framtidstro. Rop om ”Bröd, Frihet och Rättvisa!”
från Tahiri-torget ekade över kontinenten och klingade likt den frihetsrörelse som svepte över
forna Östeuropa och Sovjetunionen under 1980- och 90-talet. Många forskare och politiker
tvekade inte att hoppa på framgångsvågen och deklarera mission accomplished. Liknelser drogs till
den sjungande revolutionen i Baltikum, Pragvåren i Tjeckoslovakien och till solidaritetsrörelsen i
Polen: viskningar hördes om en ”fjärde våg” av demokratisering.
Idag, åtta år efter att den Tunisiska jasminrevolutionen startade, har den arabiska våren sedan
länge blommat över till en kylig höst.
Vart tog revolutionen vägen? I länder som Egypten, Turkiet och Palestina har demokratiska
institutioner både utmanats och förtvinat efter militära övertaganden och auktoritärt
maktutövande. Det mest katastrofala resultatet av de folkliga protesterna under arabiska våren är
dock inte bristen på demokrati utan uppkomsten av omfattande våld: krigen i både Syrien och
Yemen började i kölvattnet av storskaliga protester. Det enda land som efter den arabiska våren
har sett en stärkning av demokrati och demokratiska rättigheter är Mohamed Bouazizi ’s Tunisien.
Resultatet av den arabiska våren har gjort många besvikna. Röster har återigen höjts för att
politisk samhällsförändring primärt måste ske på elitens villkor, via så kallad ”top-down”
demokratisering. Lockelsen till sådana enkla förklaringar och förkastelsen av ickevåld som
demokratiseringsmetod är förståelig, men det innebär inte nödvändigtvis att den är korrekt. Att
förkasta ickevåldets potentiella demokratiseringskraft baserat enbart på den arabiska våren är,
menar jag, att kasta ut barnet med badvattnet.
Ickevåld i historien – har det fungerat?
För den arabiska våren till trots, banbrytande forskning har de senaste åren visat hur
ickevåldsmetoder med bred folklig förankring, genom exempelvis massdemonstrationer,
bojkotter, och nätkampanjer, är ett av de absolut mest effektivaste sätten att uppnå demokrati.
Harvardforskaren Erica Chenoweth ledde under flera år ett omfattande arbete med att samla in
information om ickevåldsuppror från 1900-talets början och framåt. Resultaten var slående:
ickevåldsuppror har uppnått sina mål dubbelt så ofta som våldsuppror. Chenoweths resultat
visade också att ickevåldsuppror betydligt oftare ledde till utökad demokrati jämfört med
våldsuppror. Mer intressant är att även ickevåldsuppror som misslyckas leder till mer demokrati
jämfört med våldsuppror.
Presenterade med dessa siffror slår många bakut. Ickevåld, säger man, fungerar inte när
pansarvagnar rullar in på gatorna. Argumentet att ickevåld enbart fungerar mot en mindre
repressiv regim har dock inte stöd i forskningen, som tvärtemot har visat att ickevåld fungerar
oavsett hur repressiv regimen är (se arbeten från exempelvis Kurt Schock, Erica Chenoweth, Maria Stephan och Jonathan Pinckney). Historiska exempel där ickevåld har lett till bestående samhällsförändringar är många: från välkända exempel som Mahatma Gandhis ickevåldskamp i Indien och Nelson Mandelas i Sydafrika, till mindre kända exempel som studentupproret i Indonesien 1998. Det som tenderar att glömmas bort är mot vilka regimer och under vilka förutsättningar dessa ickevåldsrörelser segrat.
Både Mahatma Gandhi och Nelson Mandela ledde ickevåldsuppror mot koloniala stormakter
som skydde få våldsmedel. Gandhi avfärdades i början helt av det brittiska kolonialstyret, och
Winston Churchill ska enligt källor kallat honom den ’halvnakne fakiren’. Gandhis ickevåldsrörelser negligerades dock inte av det indiska folket. Efter omfattande civil olydnad genom bland annat bojkotter och folkliga protester tvingades de brittiska kolonialherrarna till förhandlingsbordet. Den 15e augusti 1947 utropade Indien sin självständighet, och är idag världens till invånarantalet största demokrati.
Nelson Mandela ickevåldskamp mot apartheid är välkänd. Det inte lika många känner till är hur
Mandelas icke-våldsprincip också la grunden till den demokratiska och fredliga utvecklingen efter
de första fria valet 1994. För trots att Mandela och hans parti African National Congress (ANC)
vann en jordskredsseger i det första fria valet så formerade Mandela en koalitionsregering med
den tidigare presidenten Frederik Wiliam De Clerks parti, allt för att skapa nationell enighet och
undvika våld i form av hämndaktioner. Detta kan anses typiskt för ickevåldsrörelser: viljan till
öppen dialog, samverkan och förkastandet av den starkes ohämmade rätt. Sydafrika har sedan 1994 varit relativt befriat från väpnade konflikter och är idag en stabil demokrati.
Indonesien är ett mindre känt men lika talande exempel på hur ickevåldsrörelser har haft
långtgående positiva effekter. Efter en tid av dalande ekonomi utbröt 1998 ett studentuppror mot
den sittande diktatorn Suharto, som vid tiden för upproret styrt Indonesien med järnhand i över
30 års tid. Det studentledda upproret växte explosionsartat och stöddes tidigt av
religiösa grupper, kvinnoorganisationer och fackföreningar. När militären slutligen
ställde sig på det folkliga upprorets sida tvingades Suharto att avgå. Från att ha varit en av
världens mest förtryckande regimer är Indonesien idag världens till invånarantalet tredje största
demokrati.
Från Pragvåren till arabiska våren – och tillbaks igen?
För att vara tydlig: ickevåldsuppror är i sig inte en garant för demokrati och frihet på varken kort
eller lång sikt. Den arabiska våren blev en besvikelse, och demokratiska värderingar hotas i
dagens Polen. Vägarna både till och från demokrati är, och kommer med största säkerhet även att
förbli, många. Men i en värld där i stort sett samtliga internationellt erkända demokratiindex visar en
nedåtgående trend menar jag att vi inte bör tvivla på kraften som ickevåldsaktioner med ett
utbrett stöd har att ändra samhället till det bättre. Historiskt så har demokratin både vunnits och
försvarats med fredliga medel på gator och torg.
Det vi ser idag, med gatuprotester mot orättvisor från USA till Rumänien, bör därför ses lika
mycket i ljuset av de många lyckade folkliga protesterna som de som inte räckte hela vägen fram.
Även om den demokratiska utvecklingen stagnerat de senaste åren så är vetskapen att folkliga
protester både kan skapa och konsolidera demokrati en viktig insikt.
Joel Martinsson 
Joel Martinsson är doktorand i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet och forskar
om demokratisering, ickevåldsöresler och korruption. Sedan hösten 2018 är han även medlem i redaktionen för Mänsklig Säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, t.f. chefredaktör samt redaktör för kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter, våldsbejakande nationalism och klimat.
Lämna ett svar