REFLEKTION Idag styrs alltfler länder av machomän, som leder populistiska och våldsbenägna nationalistiska rörelser. Mångfald och tolerans ifrågasätts och istället lyfts etnisk homogenitet, murar och gränser. Gemensamt för auktoritära ledare och rörelser är angrepp på jämställdhet och kvinnors rättigheter liksom fokus på ekonomisk tillväxt till varje pris och förnekande av mänsklig påverkan på klimatet. Hur kom vi dit? Och vad kan göras för att förhindra dessa hot mot mänsklig säkerhet?
Våldsbejakande nationalism som hot mot kvinnors säkerhet
Det är svårt att i en värld med 70 år av relativ fred, ökat välstånd och samverkan över gränser förstå varför världen idag präglas av så starka militanta nationalistiska och populistiska krafter. Och att många kommit till makten i allmänna val. I flera länder ser vi nu auktoritära ledare som Trump, Putin, Xi, Erdogan, Sisi, Orban, Kaczynski, Modi, Duterte, Bolsonaro, Muhammad Bin Salam, Irans mullor och IS:s ledare.
Flera av dessa ledares syn på kvinnor, nationen och familjen har gemensamma drag: nationens intressen är allt överordnande, lojalitet krävs, kvinnor ska primärt vara mödrar och föda söner för att göra nationen stark. De ser ofta invandrare, media och feminister som sina och nationens största fiender.
Det är ingen tillfällighet att svenska SD är ett parti som drar till sig manliga väljare, men att ytterst få kvinnor attraheras av partiets visioner och förslag, som bl a omfattar begränsad aborträtt och sambeskattning – vilket skulle göra kvinnor mer beroende av makens inkomst.
Många av de nya ledarna legitimerar sitt politiska agerande med religiösa urkunder, och framhåller det egna folkets och nationens storhet. Religioner världen över (som alla har minst ett tusental år på nacken) används också för att pränta in föreställningar om ”traditionella” könsroller och kvinnors underordning visavi män. Koncepten lockar män men också många religiösa kvinnor som livet igenom redan intalats att de är mindre värda än män. Rörelserna attraherar kanske också kvinnor som är rädda att inte ”få” en man eller inte kunna göra karriär bland män om de öppet kritiserar patriarkala strukturer.
Både Sverige och andra länder har försökt hitta svar på varför stödet för populistiska, nationalistiska krafter ökat så kraftigt. Invandringsfientlighet har anförts som den dominerande orsaken till högerpopulismens framväxt, liksom växande ekonomiska klyftor. Men tänk om just fientligheten mot jämställdhet är ett av de starkaste skälen till att macho-populismens framväxt?
Konflikten kring jämställdhet som en grundorsak till växande populism?
Tänk om det inte primärt är förekomsten av xx xxxx somaliska kvinnor i Sverige som är problemet för populisterna – utan det faktum att män, särskilt ekonomiskt och socialt utsatta män, tappat mark till kvinnorna? Vilket bl a illustreras av det faktum att 4 av 10 män med lägre inkomster i Sverige inte ”blir” gifta.
Som Emma Leijense framhåller i boken ”Fördel Kvinna” (2017) har kvinnor på bara drygt en generation tagit plats på i stort sett alla arenor i det svenska samhället, skakat om maktförhållandena och gett upphov till en ny meritokrati och elit. Den mest kännbara förlusten för många män är kanske i hemmet, där de inte – som sina pappor på 50-talet – kan komma hem till ett dukat bord efter jobbet, få sängarna bäddade, tvätten ren, maten inhandlad, ha sex när de vill och få sista ordet visavi fru och barn. Som i en förgången värld, där varje kvinna oavsett intressen och ambitioner sågs som en självskriven hemmafru med rollen att serva man och barn.
De senaste 50 åren har ju inneburit enorma framsteg i fråga om kvinnors rättigheter och möjligheter, genom envist agerande av enskilda kvinnor och grupper, vilket frontkämpen Birgitta Dahl berättade om i P1:s söndagsintervju 30 september. Hennes berättelse om enveten kamp för reformer i fråga om dagis, föräldraförsäkring, preventivmedel, aborträtt, särbeskattning osv är berättelsen om det nya Sverige.
Det är inte konstigt att de senaste decenniernas maktförskjutningar gett upphov till protester och motreaktioner. Nationellt, och lika mycket i t ex FN där reaktionära krafter som Ryssland och Saudi Arabien med all kraft sedan många år blockerar framsteg som rör kvinnors rättigheter.
Som kvinnor kan vi tycka att framstegen går alldeles för långsamt och att det är avgrunder till jämställdhet. Hur mycket som återstår framgår av #metoo-rörelsen med alla dess avslöjanden världen över. Även debatten efter #metoo visar problemen, där de som anklagats för övergrepp nästan fått mer sympatier än offren.
I ett globalt perspektiv fortgår också sexuellt och annat våld mot kvinnor, som om män fortsatt hade rätt till kvinnors kroppar.
Medan kvinnorna i västvärlden primärt ser hur långt det är kvar tills jämställdhet uppnåtts så fokuserar många män på den makt de förlorat. I USA finns t ex grupper som vill dra tillbaka rösträtten för kvinnor och s k INCELS (ofrivilligt celibatära män) som anser att kvinnors kroppar ska vara till för män som vill ha sex. Trumps uttalanden om ”Grab them by the Pussy” kan självklart ses som en signal om att övergrepp är OK. Den extremt höga graden av straffrihet i fråga om våldtäkt och sexuella övergrepp kan också lätt tolkas som om förövarna står över lagen.
För moderna män är inte jämställdhet ett problem – tvärtom
Det ska dock betonas att mängder av män, särskilt många unga, inte alls tycks se jämställdhet som någon förlust utan tvärtom som en tillgång till ett privilegium många män missat; att vara en aktiv förälder, få närhet till sina barn och slippa pressen att vara ensamförsörjare i familjen. Och att på sikt kunna bryta den trend som WHO (Världshälsoorganisationen) visat: att mäns levnadsstilar med våld och risktagande i trafik mm kraftigt förkortar mäns liv i förhållande till kvinnors.
En oroande grupp av män är dock de allt fler ekonomiskt svaga ensamstående männen, som riskerar knuffas ut i gemenskapens utkanter och kan bli farliga – både för sig själva och andra – med liv i misär eller som lättledda offer för extremisters locktoner.
De maktförskjutningar och omvälvningar som nu äger rum är ändå genomgripande och kan kanske jämföras med den industriella revolutionen. Och med IT-revolutionen som just pågår – och som kanske i sig förstärker jämställdhetsrevolutionen eftersom IT premierar kunskap och tänkande mer än muskelkraft?
Patriarkatets sista strid?
Sociologen Manuel Castells förutspådde på 1990-talet att antingen kommer tendensen mot närmast total jämställdhet att fortsätta – eller så samlar patriarkatet männen för en sista strid, för att försvara sina privilegier. Är det kanske det vi ser nu?
Castells förutsägelse kom ungefär samtidigt som FN:s fjärde världskonferens om kvinnor i Peking 1995. Världssamfundet enades då om att kultur, traditioner och religiösa föreställningar aldrig får användas som argument för att urholka kvinnors rättigheter. Den i Peking antagna handlingsplanen innebar också kraftiga ålägganden om lagstiftning, utbildning och resurser för att motverka våld mot kvinnor, om kvinnors rätt till sin kropp, arvsrätt mm.
Efter 1995 är två parallella spår tydliga: ett som i regioner världen över fortsätter stärka kvinnors ställning, främst genom nationell lagstiftning, ekonomiska reformer, barnomsorg, ökad tillgång på preventivmedel, ökad aborträtt, mm.
Det andra spåret efter Peking 1995 går emellertid i motsatt riktning, med en växande och mycket resursstarka proteströrelser mot kvinnors rättigheter. Dessa växande rörelser utgör nu en farlig häxbrygd av våldsbejakande nationalism, faktaförnekande, murar och misstro mot samverkan över gränser. Allt detta gör vår värld till en farligare plats.
Gerd Johnsson-Latham
Gerd Johnsson-Latham är tillförordnad chefredaktör för Mänsklig Säkerhet. Hon har arbetat på UD i flera decennier med bl a kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter, och var tidigare ordförande i Kvinna till Kvinna, samt styrelsemedlem i föreningen Klimatriksdagen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, t.f chefredaktör, samt redaktör för Mellanöstern samt press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar