ANALYS Forskaren Gene Sharp är död. Han dog tidigare det här året 90 år gammal. Isak Svensson, professor i Uppsala, beskriver i denna artikel Sharp som den utan jämförelse mest kände forskaren om civilt motstånd. Hans insatser för att dokumentera, systematisera, synliggöra och sprida kunskap om ickevåldet som en systematisk metod för att utöva makt utan våld, kan inte överskattas. Och det finns mycket vi kan läsa oss av hans gärning.
Den tidiga forskningen kring ickevåldsmotstånd var i hög grad influerad av de praktiska erfarenheterna från de massiva ickevåldskampanjerna som leddes av Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr. Ickevåld sågs genom ett prisma av teologi, filosofi och etik. Det representerade ett grundläggande förhållningssätt till andra människor, grundat på en övertygelse om en gemenskap som bröt igenom all fiendskap och rädsla. Målet var att förändra inställningen hos motståndaren, att få den andra sidan att komma till insikt och förstå att det mönster av förtryck och våld som båda parter satt fast i skadade alla sidor. Gene Sharp stod för en ny våg i ickevåldsforskningen. Han skapade ett paradigmskifte i studiet av ickevåld, genom att försöka bryta loss ickevåldet från den normativa och religiösa kontexten, till att analysera det som en metod (eller snarare, en hel serie av metoder). Från etik till strategi, från moral till politik, från ett ickevåld inbäddat i religiös mysticism till ett ickevåld som en rationalistisk instrumentalism. Målet kunde visserligen uppnås genom att motståndaren kom till insikt och ändrade sig, men detta var enligt Sharp inte nödvändigt: förändring kunde också komma tillstånd genom att motståndaren tvingades fram till förändring eller helt enkelt tvingades bort från makten. Med Sharps fokus på metod och strategi hamnade en serie olika frågeställningar i förgrunden: planering, alliansbyggande, att identifiera de viktigaste stöttepelarna som bär upp makten samt valet av de mest effektiva metoderna beroende på situationen och motståndaren.
Grundanalysen i Sharps tankevärld är den klassiska liberala kontraktstanken: makt är i grund och botten en (ofta implicit) överenskommelse mellan de makthavande och de underlydande. Makten vilar därför alltid på de senares samarbete. Och detta öppnar för att överenskommelsen kan ifrågasättas och avbrytas. Maktens ursprung och förutsättning kommer alltså bortanför makthavarna själva och från många olika källor, den upprätthålls genom ett antal stöttepelare som till syvende och sist vilar på individers beslut. Beslutet att stödja makten beror i sin tur på en serie olika motivationsgrunder: gammal vana, en känsla av identifikation eller på grund av en rädsla för straff eller hopp om belöning. Det är genom att få dessa källor att undandra sitt stöd, som maktens pelarrad faller samman. Medan våldets verkan är direkt, är ickevåldets indirekt.
Men det som slår läsaren av Gene Sharps verk är inte främst det teoretiska bygget, utan mängden empiri. Hans tegelstenstjocka böcker är resultaten av ett idogt katalogiserande av historiska erfarenheter av gruppers användande av social, ekonomisk och politisk makt. Det blev hans vetenskapliga livsprojekt att samla in, och likt en nutida Carl von Linné, skapa ett konceptuellt universum för att kunna beskriva ickevåldet i dess många former. Varje form av situation där våld tycks ha varit nödvändigt och motiverat – motstånd mot ockupationsmakter, försvar vid kupper, valstöld, störtandet av diktatorer, monarker och familjedynastier och så vidare – kunde Sharp visa att det funnits historiska exempel där samma funktion genomförts av individer som organiserat sig utan användning av våld. Ett av Sharps viktigaste bidrag blev därför att peka på mångfalden. Civilt motstånd genom ickevåld är inte bara en metod, utan många. Mycket spridd blev hans lista på 198 ickevåldsmetoder – som i dagarna sprids till och tolkas för svensk publik genom en ny bok från dramatikern Stina Oskarsson, Tro inte att du kan förändra världen utan att anstränga dig (Leopold Förlag).
Den vanligaste invändningen mot Sharps teorier vilar på en missuppfattning. Det finns en utbredd föreställning att repression omöjliggör användandet av ickevåldsmetoder. Många tror alltså att ickevåld bara kan fungera mot demokratiska eller icke-repressiva regimer. Men i själva verket är repression något som är inbyggt i själva teorin och strategin: det är ett grundläggande antagande att regimer som hotas kommer att slå tillbaka (visserligen med variation i styrka och sätt). Repression i sig kan alltså inte förklara om ickevåldsmotstånd kan fungera eller inte, utan snarare hur repressionen används för att skapa förutsättningar till en ökad grad av mobilisering. Sharp var inte den första som identifierade att repressiva medel kunde slå tillbaka på angriparen själv. Analyser av Gandhi hade tidigare visat hur Gandhi kunde använda sig av eget lidande som ett sätt att skapa en ’moralisk jui-jutsu’. Liksom asiatiska kampsportare använder motståndarens kraft för att bringa denne på fall, kan grupper som använder sig av ickevåld använda regimers våld för att få dem att falla. Men Sharp tolkade inte denna baktändning i moraliska termer, utan i politiska. En politisk ’jui-jutsu’ kunde komma till stånd genom att personer som tidigare stått vid sidan om och varit passiva åskådare, blir mobiliserade när de ser det illegitima våldet mot en ickevåldslig opposition. Denna förändring av hur repressionen tolkas – inte som repression i sig utan hur den kan hanteras och hur missnöjet kan kanaliseras – innebär ett nytt sätt att närma sig frågan om repression och förtryck.
Sharp såg sig aldrig som fredsforskare. Fredsforskarnas intresse för förhandlingslösningar, för dialog och förhandling, för maktdelning och säkerhetsgarantier var inte något som intresserade honom. Snarare kan hans forskningsinsatser ses som en form av strategiska studier, men med den avgörande skillnaden att strategin inte byggde på användningen av våld. I vissa sociala situationer finns det, enligt Sharp, en maktkamp som bara är ett nollsummespel. När det handlar om grundläggande värden – frihet, rättvisa, självbestämmande – kan dialog och överenskommelser bara spela den starke i fatet. Dessa konflikter kan inte lösas, bara vinnas. Det är ingen tillfällighet att ett av kapitlen i Sharps bokkapitel har titeln “The Danger of Negotiations”.
Fokus på ickevåld som en kamp som ska vinnas skapade ett tydligt fokus och skärpa. Genom att göra de ickevåldsliga metoderna så effektiva som möjligt, skulle våldet kunna fasas ut, oavsett vad olika grupper kämpade för. Medlen stod i centrum för analysen, när det gäller målen för vilka man kämpade var Sharps inställning agnostisk. Men däri låg också ett grundläggande problem. För den ena sidans frihet, rättvisa och självbestämmande kan komma att hota den andra sidans lika grundläggande behov. Social, politisk, ekonomisk, kulturell, psykologisk eller annan makt kan många gånger vara väl så hotande som fysisk vapenmakt. Och möjliga destruktiva effekterna av folkliga resningar har inte studerats eller diskuterats i alls samma mån som ickevåldsupprorens positiva möjligheter. Ickevåld som metod kan också brukas av de med auktoritära preferenser.
Folkliga revolter utan vapen är likväl fortsatt diktatorernas stora mardröm. Tydligast är detta i fallet regimen i Ryssland. Under två årtionden gled land efter land från regimens grepp – grannländer eller allierade makthavare förlorade kampen mot ickevåldsupproren: först i och med kalla krigets slut, då Estland, Lettland och Litauen bröt sig loss genom den ”sjungande revolutionen” samt genom de folkliga resningarna i Tjeckoslovakien och Östtyskland och andra delar av Central- och Östeuropa. Sedan i en andra våg av så kallade ”färgrevolutioner” i Rysslands närområde, inklusive den orangea revolutionen i Ukraina, tulpanrevolutionen i Kirgizistan och rosenrevolutionen i Georgien. Den ryska regimens svar blev till slut att byta spelplan: från demokratisering till militarisering. Genom att utnyttja och förstärka interna spänningar i länder och backa upp auktoritära ledare eller separatistiska grupper, kunde fokus skiftas från korruption och bristen på demokrati till frågor om identitet och säkerhet. Den demokratiska rosenrevolutionen i Georgien 2003 möttes med det ryskstödda kriget i Ossetien 2008; Maidan-revolutionen i Ukraina 2014 bemöttes med ockupationen av Krim och det illa dolda stödet till de rysktalande separatisterna i östra Ukraina; ickevåldsrevolten mot den rysslandsallierade Assad-regimen i Syrien 2011 möttes med väpnat stöd till regimen. Folkliga ickevåldsliga resningar bemöttes alltså med ett systematiskt försök att militarisera och utnyttja sociala spänningar genom inbördeskrig eller etablerandet av frusna konflikter och proto-stater. Västvärlden har gått med på att spela på den bollplan som den ryska regimen under Putin vill spela på. Även i svensk säkerhetspolitisk debatt är det förvånansvärt hur lite de folkliga ickevåldsupproren – som är de rörelser som faktiskt på allvar utmanat den auktoritära regimen i Ryssland – får uppmärksamhet.
Ickevåldsrevolter är högaktuella fenomen, vilket de senaste åren också börjat reflekteras i den ökande forskningen kring ickevåldets förutsättningar, dynamik och effekter. Den långsiktiga visionen som Sharps vetenskapliga projekt pekar mot är möjligheten att skapa fred, inte främst genom nedrustning och de-eskalering av konflikter (av vapen och våldsmakt), utan genom upprustning och upptrappning av konflikter (men genom ickevåldsliga kampformer). Genom att göra ickevåldet så effektivt som möjligt kan våldsmakten göras obsolet.
Professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet.
Lämna ett svar