Vad vill Putin – och varför?

ANALYS Gerd Jonsson Latham, redaktör på Mänsklig Säkerhet, skriver om hur Putins aggressiva agerande och höga spel bl a bottnar i en rädsla att förlora makt, både internationellt och på hemmaplan.

I sin artikel i januari-numret 2018 av tidskriften ”The Atlantic” skriver den unga amerikanska men ryskfödda journalisten Julia Ioffre om Putin och hans politik. Huvudtesen är att Putin spelar högt snarare än strategiskt långsiktigt och att han är lyckosam, ibland mer av tur än skicklighet.

De ryska hackarna som anses ha brutit sig in på amerikanska servar har setts som bevis för Putins makt och skicklighet att manipulera västerländska val. Men Ioffre pekar på att manipuleringen av både vid valen i Ukraina och Frankrike misslyckades. De ryska hackarna är inga superkrigare. Bilden av skickliga hackare ses istället av Ioffre som en projektion av rädsla i USA, riktad mot ett i grunden svagt och dåligt fungerande Ryssland, vars svaghet Putin döljer med sitt aggressiva beteende.

Trots allt förefaller Kreml enligt Ioffre ha lyckats med att ”pull off one of the greatest acts of political sabotage in modern history, turning American democracy against itself”.

Hennes artikel ger en intressant bakgrund till de ryska hackarna och Kremls aggressiva agerande.

Under 1990-talet (efter murens fall och med ett Europa som inom ESK strävade efter nya partnerskap för fred) sökte Ryssland en ny roll inom den förändrade säkerhetsordningen. Putin, som då var aktiv i kriget mot islamistiska terrorister i Tjetjenien, var först med att ringa George W Bush efter attacken 11 september och uttrycka stöd i en ”gemensam kamp mot terrorism”.

Men redan 2003 ignorerade Bush Ryssland och invändningarna mot invasionen i Irak. Kreml upprördes och såg USA:s agerande som ett tecken på att det kalla krigets politik var tillbaka, med våldsanvändning i syfte att avlägsna oönskade ledare i andra länder – i namn av att stödja mänskliga rättigheter och demokrati.

I ett tal i Munchen 2007 markerade Putin starkt avstånd från en ny ”unipolar world”, dominerad av USA. En sådan värld var enligt Putin oförenlig med demokrati. Kaoset och våldet i Irak var beviset för nödvändigheten av att agera och ”rethink the entire architecture of global security”.

Året därpå – 2008 – angrep Ryssland Georgien. USA:s stöd till revolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan togs i Kreml som tecken på att USA ville skapa kaos och byta regimer i namn av demokrati. Kreml – och ryssar i gemen – ansåg sig ha egna erfarenheter av detta med amerikanska konsulter som utnyttjat tillfället att berika sig själva strax efter Sovjetunionens sammanbrott, under 1990-talets marknadsreformer, då många gamla och egendomslösa blev utfattiga.

Den arabiska våren och händelserna i Egypten och Libyen visade enligt Kreml att USA inte primärt vägleddes av längtan efter demokrati och mänskliga rättigheter utan av realpolitik och maktanspråk. Putin ska då ha blivit övertygad om att amerikanarnas mål i slutändan var att förödmjuka och avsätta även honom, precis som de gjort med Ghadaffi.

När Janukovitj i februari 2014 flydde från Kiev var måttet rågat för Putin, som ansåg att USA hade kuppat bort hans närmast allierade, i Ukraina, ett land som ryssar setts som en förlängning – eller del av – Ryssland. Putin valde då att gå in i Krim och förstärkte Rysslands militära och politiska stöd till al-Assad i Syrien. Syftet var att globalt visa att även Ryssland kunde vara en tung maktspelare när det gäller ”regime change”.

Internt i Ryssland var 2017 ett år när hundraårsdagen av den ryska revolutionen firades – utan omnämnande av att imperiet hade kollapsat 1991. Enligt Julia Ioffre lever Putin och hans män nu i skuggan av ett hot om att även deras tid kan vara utmätt. Effekten av det blir att ytterst få långsiktiga satsningar görs på landets ekonomiska och sociala utveckling. I stället tar eliten för sig medan tid är, och korruptionen grasserar, samtidigt som vanliga människors löner sjunker, avgifterna för el ökar, vägnätet förblir uselt och var fjärde man i landet dör innan han fyller 55.

Kreml manipulerar konsekvent valen och manövrerar aktivt bort den opposition som hotar makten. Samtidigt anses Putin vara angelägen om att få folkets stöd, och han strävar efter den legitimitet goda opinionssiffror ger bland landets 144 miljoner väljare. Strax efter annekteringen av Krim 2014 steg stödet för Putin kraftigt – trots att majoriteten av de ryska väljarna årtiondet tidigare sagt att de hellre ville ha god levnadsstandard än leva i en stormakt. Redan år 2017 hade dock stödet för både stormaktsambitionerna och Putin svalnat. Ioffre menar att Kremls syfte nu är ”70/70”. Det innebär att med agerande bakom kulisserna se till att siffrorna visar att 70% av väljarna deltar i valet och att 70% röstar på Putin.

Alexej Navalnyj anses utgöra det enda verkliga hotet i presidentvalet 2018, och oskadliggörs genom beskyllningar för lagbrott för att diskvalificera hans kandidatur. Navalnyj har bl a i TV exponerat elitens utbredda korruption och därigenom fått många supportrar, inte minst bland unga människor. Ioffre skriver om hur hans offentliga möten störs av piskförsedda kosacker och unga män med rakade huvuden. Hon citerar en rektor som säger till en elev att Navalnyj politiska åsikter är felaktiga och inte bör stödjas, och belyser hur TV ger bilden av att Navalnyj skulle vara en amerikansk agent.

Utrikespolitiskt har Putin stärkt landets ställning väsentligt sedan presidentvalet i USA, särskilt i Mellanöstern. Putin har också sökt avvärja interna hot genom att ”exportera” islamistiska krigare från Kaukasus till Syrien och därmed tillfälligt skapat lugn i bl a Dagestan. Forna Sovjetmedborgare utgör f ö den största enskilda gruppen utländska krigare i IS. Julia Ioffre pekar på att ”exporten” kan vara en kortsiktig lösning eftersom dessa krigare kan bli ett växande hot mot Ryssland när de framöver återvänder hem.

Den ryska inblandningen i valen i USA har försatt både Ryssland och den ryska säkerhetstjänsten FSB i kylan i USA och en enig amerikansk kongress har beslutat om fortsatta sanktioner mot Ryssland.

Ioffre skapar en sammanhängande analys av vilka skäl som legat bakom Putins agerande hittills men varnar för att enbart fokusera på undersökning om vad som förevarit. Nu krävs fokus på hur Putin och Kreml kan komma att agera framöver. Det gäller inte minst i val under 2018, i en västvärld där vi fram till nu trott oss leva i stabila demokratier. Manövrerandet i USA 2017 visar hur lättpåverkade både media och väljare är och hur sköra demokratier kan vara.

Putin har idag starkt stöd bland de växande högerextrema krafter i Europa som han länge odlat för att försvaga EU-samarbetet vilket, liksom ett starkt USA, står i vägen för Rysslands maktanspråk. Ryssland kan nu gynnas av Österrikes nya regering, som i juli axlar ordförandeskapet i EU, och där både försvars- och inrikesministern tillhör ett högerextremt parti med rötter i nazismen.

I sin bok ”Vi och dom, om Ryssland som ide” citerar Bengt Jangfeldt den ryske nationalisten Alexander Dugin. Denne för fram gamla föreställningar som frodats ända sedan Peter den Store på 1600-talet om det ryska moderlandet som motvikt till en dekadent västvärld. Målen för Dugin är att bl a med stöd av den ortodoxa kyrkan motverka västs sexuella omoral och marknadsliberalism. Istället ska nationalism främjas liksom ”andlig djärvhet, social och nationell rättvisa” samt ”traditionella värderingar” (som bl a förminskar kvinnors och hbtq-personers rättigheter). Tankegångarna känns igen från 1930-talet och återfinns igen bland högerextrema grupper i väst.

Dugins råd är att Ryssland bör destabilisera fienden genom att ”så geopolitiskt kaos i den amerikanska utrikespolitiken, uppmuntra alla former av separatism och etniska, sociala och rasmässiga konflikter, aktivt stödja alla dissidentrörelser, extremistiska, rasistiska och sekteristiska grupper”.

Det verkar onekligen som pragmatikern och spelaren Putin använder just Dugins destabiliserande kort i detta skede. Och som att han hittar en rad aktiva medspelare.

Gerd Johnson-Latham

Gerd Johnsson-Latham, tidigare kansliråd på UD som har arbetat med kvinnors levnadsvillkor och rättigheter i ett globalt perspektiv under flera decennier.