ANALYS Den 28 november 2017 svors Uhuru Kenyatta in för en andra presidentperiod i Kenya. En uppslitande, omtvistad och utdragen valprocess fick därmed sin slutpunkt. Men den senaste tidens institutionella och politiska utveckling ger fog för oro inför Kenyas framtid, skriver forskarna Emma Elfversson, Kristine Höglund och Anders Sjögren.
Den utdragna valprocessen, där oppositionen överklagade augustivalets utfall och ett nytt presidentval fick genomföras, lämnade Kenya i ett politiskt vakuum. Många kenyaner drog därför en lättnadens suck då Kenyatta slutligen installerades till president för en ny femårsperiod. Men splittringen i landet är djupgående. Samtidigt som installationsceremonin pågick samlades i en annan del av Nairobi oppositionsanhängare för att protestera och sörja de som dödats av polis. Demonstrationen skingrades av polisen med våld, vilket följer ett mönster som uppvisats i Kenya under valprocessen och dokumenterats av människorättsorganisationer. Oppositionsanhängare har återkommande trakasserats och bemötts med våld av säkerhetsstyrkor som i allt högre grad framstår som regeringens förlängda arm. Polisens övervåld och brist på oberoende är bara en av de tendenser som ytterligare förstärkts under valperioden och som skapar oro inför framtiden.
Ökat auktoritärt styre
Trots att Kenya 2010 antog en konstitution som avsåg att sprida och begränsa statsmakten, har denna i praktiken åter centraliserats. Under Kenyattas första mandatperiod har regeringen tagit ett allt stadigare grepp om statsapparaten och centrala statliga institutioner har politiserats. Särskilt oroande är att också de institutioner som på papperet är oberoende – parlamentet, rättsväsendet och en rad kommissioner såsom valkommissionen (IEBC), och antikorruptionsmyndigheten (EACC) – är utsatta för starka politiska påtryckningar. Rättsväsendets oberoende hyllades av det internationella samfundet i samband med högsta domstolens dom den 1 september. I domen hörsammades oppositionens framställan och valet ogiltigförklarades med hänvisning till en rad oegentligheter och olagligheter som bedömdes ha väsentligen inverkat på valprocessen. Bara några veckor senare stod det dock klart att rättsväsendets oberoende återigen stukats. Högsta domstolen kunde då inte behandla en begäran från människorättsorganisationer om att skjuta fram valet då för få domare var i tjänst, sannolikt efter politisk påverkan; bland annat hade en av domarnas livvakter skottskadats. Samtidigt lämnade en valkommissionär landet med hänvisning till anonyma hot och politiska påtryckningar.
Trots att oppositionen fick till stånd ett nyval, bojkottade man valet på grund av fortsatta oegentligheter. Därtill kunde valet inte genomföras i flera oppositionsområden av säkerhetsskäl. Valdeltagandet blev lågt – runt 38 procent – och nuvarande valresultat saknar demokratisk legitimitet. Mycket tyder nu på att regeringen kommer att fortsätta bedriva en jakt på de oberoende undantag som ännu finns i och utanför staten: delar av rättsväsendet, riksrevisionen, media och civilsamhälle. Mot bakgrund av regeringens agerande ter sig oppositionens demokratiska handlingsutrymme alltmer kringskuret. Oppositionen har utlovat en motståndskampanj. Förutom de lokala församlingar som man styr, och i viss utsträckning rättsväsendet, har oppositionen dock bara ”gatan” kvar som politisk arena. Det är troligt att man kommer att försöka använda sig av massmöten, vilket tidigare har bemötts av polisbrutalitet. Ju mer framgångsrikt oppositionen driver sin motståndskampanj, desto mer troligt är det att regeringen svarar med repression.
Djup polarisering nationellt och lokalt
Trots en progressiv konstitution karaktäriseras Kenya lika starkt som någonsin av genomgripande korruption och etnisk chauvinism. I kombination med marginalisering av och repression mot oppositionella element skapar detta allt djupare klyftor i landet. Den starka polariseringen riskerar blossa upp till våldsam konflikt såväl nationellt som lokalt. I samband med valkonflikten har uttalanden om separatism förekommit. Även om dessa främst bör ses som taktiska utspel, bygger de på ett starkt underliggande missnöje med rådande resursfördelning, och det faktum att de har politisk vikt bygger på att de resonerar mot detta missnöje. Det har också förekommit oroande tecken på att lokala och nationella politiker blundar för eller uppmuntrar etniskt våld som syftar till att kontrollera lokala resurser och fördriva grupper från strategiska landområden.
En central fråga med starka implikationer för Kenyas framtid handlar om hur länge den strategiska regeringsalliansen kommer att hålla. Genom att gå samman inför valet 2013 kunde Uhuru Kenyatta och William Ruto, som representerar etniska grupper som traditionellt varit bittra fiender, vinna valet och på längre sikt slingra sig ur ICC-anklagelserna mot dem efter valvåldet 2007/08. Alliansen anses ha förhindrat förnyat etniskt våld i Rift Valley, men är endast att betrakta som en vapenvila. Det diskuteras alltmer öppet att Kenyattas anhängare inte kommer att rösta på Ruto i presidentvalet 2022, i strid mot det ursprungliga avtalet. Hur detta tas emot av Ruto och hans anhängare kommer att ha en avgörande inverkan på risken för en ny storskalig konflikt.
Det internationella samfundets roll
Uttalanden från valövervakare och diplomater har visserligen kritiserat både regeringens och oppositionens agerande, men har i allt väsentligt prioriterat stabilitet framför fördömanden som på allvar står upp för mänskliga rättigheter och demokrati. I samband med högsta domstolens annullering av presidentvalet i september anklagades det internationella samfundet för att ha nöjt sig med ’good enough elections’, trots att Kenyas befolkning både krävde och förtjänade mer.
I dagsläget tycks stora delar av det internationella samfundet inrikta sina krafter på en dialog-orienterad lösning, där oppositionen skulle kunna erbjudas att få del av regeringsmakten i en elitpakt. Men en sådan pakt är i dagens Kenya ingen lösning, utan skjuter endast upp de problem som måste hanteras.
Utgångspunkten måste i stället tas i den omfattande reformagenda som utvecklades efter krisen 2007/08. Denna arbetades fram i konsensus för att stärka demokratin och förebygga olika former av konflikt och våld, och dess insikter är giltiga även idag. Kenyattas regering har i stort motarbetat mycket av reformerna genom att undergräva myndigheters och rättsväsendets självständighet, brista i respekt för mänskliga rättigheter och omöjliggöra fria och rättvisa val. Det internationella samfundet behöver därför driva på genomförandet av dessa och liknande reformer, vilket kräver en principfasthet som i dagsläget saknas. Här kan och bör Sverige spela en tydlig roll genom att konsekvent stå upp för mänskliga rättigheter och demokratiska principer, något som dessutom är den säkraste vägen till långsiktig stabilitet.
Emma Elfversson, Uppsala universitet
Kristine Höglund, Uppsala universitet
Anders Sjögren, Nordiska Afrikainstitutet (NAI).
Lämna ett svar