ANALYS Från kärnvapenhot till #MeToo via IS, Myanmar, separatister och nationalister. I en årskrönika över 2017 tecknar Isak Svensson de tio viktigaste trenderna under året som gått. Det är en krönika fylld av både gammalt och nytt och av både hopp och förtvivlan. Kampen går vidare…
1. Risken för kärnvapenkrig ökar
Under 2017 ökar risken för kärnvapenkrig. Framförallt är det relationen mellan USA och Nordkorea som kraftigt försämras. USA:s retoriska provokationer – Donald Trump hotar Nordkorea med ”fire and fury” och ger i sitt tal i FN:s generalförsamling Nordkoreas ledare Kim Jong-Un epitetet ”raketmannen” – och USA och Sydkoreas många militärövningar samt Nordkoreas faktiska utbyggnad av sitt kärnvapen- och missilprogram, ökar sammantaget risken för en väpnad konfrontation som snabbt kan leda till fullskaligt krig.
Samtidigt försämras succesivt relationen mellan Iran och USA under året. Avtalet om Irans användning av kärnteknik – en internationell förhandlingslösning för att hindra att Iran utvecklar ett kärnvapenprogram – håller alltjämt under året men spänningen mellan Iran och USA ökar successivt.
Spänningarna i Kashmir mellan Indien och Pakistan håller i sig under 2017. Länderna beskyller varandra för upprepade överträdelser av eldupphöravtalet från 2003 och i september sker en gränsöverskridande eldväxling i Kashmir med dödlig utgång. Indien och Pakistan är båda kärnvapenländer och har oförenliga anspråk på området.
En majoritet av FN:s medlemsstater röstar under sommaren för en konvention om ett kärnvapenförbud. Den internationella kampanjen för ett totalförbud mot kärnvapen (ICAN) får Nobels fredspris, i ljuset av ökade risker för användning om kärnvapen.
Men kriserna mellan kärnvapenländer kan också avvärjas, vilket också visar sig under året. Mellan India och Kina uppstår i augusti en kris i och med en territoriell dispyt i Himalaya. Bedömare pekar på en risk för militär konfrontation mellan två av världens kärnvapenmakter och de två asiatiska stormakterna. Dock lyckas denna dispyt lösas utan användning av våld och vidare upptrappning.
2. Nationalisterna går framåt…
Anti-liberal nationalismen är numera statsbärande i en rad ledande länder runt om i världen. Flera av de globala och regionala stormakterna är idag samtliga ledda av partier och ledare vars övergripande ideologi är nationalismen: USA under Donald Trump, Kina under Xi Jinping, Indien under Narendra Modi, Japan under Shinzo Abe, Ryssland under Vladimir Putin och Turkiet under Recep Tayyip Erdogan. Det samma gäller en rad mindre stater, så som Filippinerna under Rodrigo Duterte och Israel under Benjamin Natanyahu.
Putins Ryssland fortsätter sitt stöd till i separatisterna i östra Ukraina, där kriget fortsätter under året, och han konsoliderar sin makt under året, inte minst genom militära framgångar i Syrien-konflikten.
I Kina samlar Xi Jinping alltmer makt i sina händer under året. Det kulminerar under den 19:e partikongressen i november. Det blir alltmer tydligt att det är den kinesiska nationalismen som ersatt kommunismen som bärande ideologi i landet. Jinping genomför en radial omorganisering av Kinas militär, och upprutningen av den militära kapaciteten fortsätter.
Med knapp marginal vinner ja-sidan i vårens folkomröstning i Turkiet om förändringar i landets grundlag och Erdogan, med basis i en blandning av värdekonservativ islamism och turkisk nationalism, förstärker sin maktställning ytterligare.
Lägg därtill till att den största integrativa mellanstatliga säkerhetsgemenskapen i världen, EU, under året dras isär av högernationalismen på både dess västra och östra sida: genom den pågående Brexit-processen i väst, och av de nationalistiska och alltmer auktoritära regeringarna i Polen och Ungern som underminerar den fortsatta integrationen och värdegemenskapen.
2017 är det första året med Donald Trump som USA:s president. Även om maktdelningen i USA innebär begränsade möjligheter för att få igenom sina mål, genomför Trump en radikal förändring av den amerikanska politiken. Detta blir inte minst tydligt i utrikespolitiken. Det finns en relativt stark samsyn inom forskningen om att fred mellan länder uppbärs genom den ”liberala freden”. Denna fred är byggd på tre delar: 1) ömsesidiga demokratier med respekt för institutioner och demokratiska normer, 2) internationella organisationer och 3) internationell handel. Utvecklingen av demokrati, internationella organisationer och världshandel kan därmed sägas bidra till att skapa en mer säker värld. Trump verkar dock med sin populistiska nationalism systematiskt för att nedmontera eller i alla fall försvaga alla dessa tre hörnstenar i den liberala fredens bygge: genom att undergräva tilltron till demokratiska institutioner och normer i USA och ovillkorligt stöda flera auktoritära stater runt om i världen, genom att ifrågasätta och förminska FN:s roll (exempelvis genom kraftigt minskat amerikanskt stöd till FN:s fredsbevarande arbete), samt genom att hota handelskrig och dra sig ur handelsöverenskommelser i Stillahavsområdet. Tydligast blir Trumps försök att nedmontera det internationella samarbetet när han tar USA ur Parisavtalet om klimatet – det enda gemensamma försöket mellan alla världens länder att möta det alltmer accelererade klimathotet.
3. …men separatisterna går tillbaka
Samtidigt är 2017 ett dystert år för de folk som aspirerar att skapa nya stater. Även om separatisterna på flera håll ökat sina försök, har de inte rönt några större framgångar under året.
I irakiska Kurdistan utlyser det regionala självstyrets ledare Barzani en folkomröstning, som blir kritiserad eftersom den också genomförs i omtvistade områden, framförallt det mångetniska Kirkuk. Genom en Iranstödd (och möjligen Iranorkestrerad) irakisk regeringsoffensiv strax efter folkomröstningen förlorar den kurdiska regionen kontrollen över oljestaden – och därmed möjligheterna till en ekonomisk bärkraftig stat. Drömmen om en egen kurdisk stat går därför under 2017 från hopp till besvikelse. Konflikten på andra sidan gränsen i Turkiet, mellan PKK som strävar efter självständighet för kurderna i Turkiet å ena sidan, och Erdogan-regeringen å den andra, fortsätter samtidigt med oförminskad styrka under året och det ser inte hoppfullt ut om en förhandlad lösning.
I Katalonien faller kampanjen för självständighet mer eller mindre samman. Och planerna på att utlösa en folklig ickevåldsrevolution för att driva Spanien till att ge Katalonien självständighet uteblir efter ett vacklande mellan konfrontatoriska och kompromissvilliga separatister.
I Palestina lyckas visserligen de rivaliserande grupperna Hamas i Gaza och Fatah på Västbanken nå ett avtal om enighet, under visst inflytande från Egypten. Men det amerikanska beslutet att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem blir ett allvarligt backslag för idén om en tvåstatslösning, med ett delat Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina, överenskommet genom ömsesidiga förhandlingar.
Marginaliseringen av minoriteter i Xingjang (östra Kina), Väst Papau (Indonesien) och Marocco (Västra Sahara) fortsätter under året.
Sammantaget kan man alltså säga att det är ett år av framgång för majoriteternas nationalism, men ett förlorat år för minoriteternas nationalism.
4. Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien sprider sig
Den inom-muslimska identitetskonflikten mellan shia- och sunnimuslimer fördjupas, som en konsekvens av den regionala maktrivaliteten mellan Saudiarabien och Iran. Genom krigen i Syrien, Irak och Jemen har denna identitetskonflikt förstärkts och politiserats.
Den humanitära situationen i Jemen blir allt mer akut. I centrum för konflikten står de shiamuslimska Houthi-rebellerna på ena sidan (i allians med den tidigare presidenten Salah fram till slutet av året, då alliansen bryter ihop och Salah dödas i ett attentat), och den med våld avsatte presidenten Hadi med den sunnimuslimska stormakten Saudiarabien i ryggen.
I Libanon blir det politiska läget mer instabilt, med en premiärminister som avgår när han är i (ofrivillig) exil i Saudiarabien, med hänvisning till iranskt inflytande och Hezbollahs ökade maktposition. Hezbollah i Libanon har delvis stärkts genom sin framgångsrika militära kampanj för Assadregimen i Syrien.
I Afghanistan fortsätter de interna motsättningarna mellan regeringschefen Abdullah och presidenten Ghani. Båda anklagas för att favorisera sina respektive etniska grupper, tadzjiker respektive pashtuner, alltmedan andra etniska grupper, i synnerhet de i huvudsak shiamuslimska hazarerna, är exkluderade från makten. Oenigheten i centralmakten är en av förklaringarna till varför talibanerna lyckas göra framsteg på stridsfältet. Parallellt strider IS och de shiamuslimska hazarerna är extra utsatta som måltavlor for IS:s våld mot civila.
Kriget i Syrien fortsätter, om än med lägre intensitet, mellan en opposition som främst rekryterat från sunni-majoriteten och en regim som förlitat sig på sina shia/alawitiska stödpelare. Möjligheterna till konturerna av ett slut på kriget i Syrien börjar dock att kunna skönjas under året. Oppositionen är kraftigt tillbakatryckt. Regimen har nått stora framgångar, med iransk och rysk uppbackning. Men det blir i så fall en fred baserad på fortsatt maktpenetration av Assadregimen, snarare än rättvisa och inkludering. Under året sker processen i två olika förhandlingsspår – de FN-ledda Genèveförhandlingarna under ledning av Staffan de Mistura, och de Ryssland-stödda förhandlingarna i Astana. En av de viktigaste oppositionsaktörerna är de syriska kurderna, som drar ett stort lass i den militära kampanjen mot IS, men Turkiet försöker stoppa deras medverkan i fredsförsöken.
Spänningen mellan shia- och sunnigrupper är inte en orsak utan snarare en konsekvens av krigen. Men liksom andra religiösa dimensioner så försvåras möjligheterna för fredliga lösningar när de väl har kommit in i konfliktdynamiken
5. Världens största statslösa folk fördrivs i Myanmar
Situationen för Rohingyafolket i Myanmar förvärras dramatiskt under året. Rohingya-folket, som nekats eller fråntagits medborgerliga rättigheter, är nu troligen världens största statslösa folkgrupp. Gruppen har länge varit marginaliserad. Under året trappas situationen upp ytterligare efter våldsamma attacker på burmesiska gränsposteringar i oktober 2016. En väpnad gruppering, Arakan Rohingya Salvation Army (ARSA), som säger sig representera Rohingyafolket, genomför en serie attentat mot Myanmars säkerhetsstyrkor i slutet av augusti. Som svar på detta genomförs en systematisk rensning av rohingyer från Myanmar: militären med stöd från etnisk rakhine-milis bränner ner byar och fördriver över 600 000 rohingya från tre distrikter i norra delstaten Rakhine över gränsen till Bangladesh. Stora flyktingströmmar uppstår till Bangladesh. Fredspristagaren Aung San Suu Kyi anklagas för tystnad och medlöperi i den etniska rensningen, och anklagas för att flörta med den buddhist-nationalistiska opinionen. Situationen riskerar att skapa en mellanstatlig kris mellan Myanmar och Bangladesh. Situationen riskerar få vidare implikationer i landet, inklusive underminera maktskiftet i Myanmar och landets demokratiseringsprocess. Redan innan rohingyakrisen hade Myanmars fredsprocess med ett tjugotal väpnade etniska grupper stannat upp, men krisen försvårar möjligheterna att få fart i de olika fredsprocesserna med de etniska väpnade grupper i landet. Istället ser vi hur fredsprocessen gentemot landets många etniska upprorsgrupper stannar upp. Krisen riskerar att leda till en situation där buddhistisk nationalism splittrar folkgrupper i detta multietniska och multireligiösa land.
6. Några fredsprocesser går i stå – andra går framåt
I Cypern bryter den FN-ledda förhandlingsprocessen samman under 2017 och förhoppningarna om framsteg mot en förhandlad fred grusas. Den turkiska delen av Cypern är fortfarande inte erkänd av världssamfundet och fortsätter att sväva i limbo.
Fredsförsöken under 2017 i Sydsudan bär inte frukt. Rivaliteten mellan Presidenten Salva Kiir och hans politiske motståndare Riek Machar, vilken utspelar sig som en etnisk konflikt mellan Dinka- och Nuer-grupperna, fortsätter och är en av grundorsakerna till den akuta humanitära situationen i landet. Inbördeskriget har under åren kostat mellan 50.000 till 100.000 människoliv och över fyra miljoner sydsudaneser är nu på flykt, varav många har drivits iväg under 2017. Någon lösning tycks långt borta.
Samtidigt sker en fortsatt upptrappning i situationen i Demokratiska Republiken Kongo. Förra året avslutades med en hoppfull överenskommelse, genom medlad av katolska biskopar, om en politisk process med val under 2017. Kabila har dock hängt sig kvar vid makten och krisen har förvärrats under året. Situationen i landet, framförallt i östra delen, fortsätter delvis i skymundan att utgöra en av världens värsta humanitära kriser.
Men bilden av fredsprocesser runt om i världen är inte bara mörk. Till den mer hoppfulla bilden bör nämnas att fredsprocessen fortsätter i Colombia efter förra året fredsavtal. Under 2017 genomför FARC-gerillan avväpning och lämnar in vapen. Den andra väpnade gruppen i Colombia – den marxistiska gruppen ELN – inleder dessutom fredsförhandlingar i börjat av året och sluter också avtal om vapenvila.
Under våren intervenerar den regionala organisationen i Västafrika, ECOWAS, i Gambia och hanterar den politiska krisen. Interventionen lyckas, i kombination med diplomatiska insatser, förhindra den tidigare presidenten Jammeh från att sitta kvar vid makten trots valförlusten. Interventionen förebygger en vidare upptrappning i landet.
7. Kalifatet besegras
Ett av de viktigaste och mer hoppfulla skeenden under 2017 är utan tvivel besegrandet av den Islamiska statens (IS) kalifat. Vid sin höjdpunkt 2014 hade IS territoriell kontroll över stora delar av Irak och Syrien – en yta stor som Storbritannien. Dessutom anslöt sig Islamistiska franchisegrupper runt om i världen. Territorium i både Libyen och Nigeria, utropades som provinser i det växande kalifatet. Under 2017 besegras kalifatet och IS militärt. Organisationen förlorar Raqqa i Syrien och Mosul i Irak. I slutet av året förklarar den irakiske premiärministern IS vara besegrat. IS:s statsbygge har fallit samman.
Förutom de internationella militära insatserna mot IS är de viktigaste faktorerna bakom gruppens förlust det faktum att Turkiet stängt sin gräns och därmed hindrad tillförsel av utländska krigare, samt den strategiska bombningen av oljekällor och transporter som knäckte IS ekonomiska modell. Eftersom organisationen byggt på det momentum man skapade genom sina militära framgångar innebär förlusten av kalifatet ett tydligt symboliskt misslyckande för IS.
Genom intern splittring och intensifierat militärt samarbete mellan grannländerna trycks Boko Haram-rörelsen fortsatt tillbaka i Nigeria. I Filippinerna återtar regeringsarmén efter hårda strider under året staden Marawi, som varit ockuperad av en IS-affilierad grupp.
Hotet från IS är dock långt ifrån över och den transnationella jihadismen fortsätter att vara en viktig säkerhetsfråga framöver. Fokus har legat på den militära strategin och de underliggande politiska och sociala bakgrundsorsakerna har fått för lite uppmärksamhet. Det finns också tecken på att IS sprider sig österut under året, till Pakistan, Afghanistan och Bangladesh. I Libyen förlorade jihadisterna Sirte förra året men omgrupperar sig och genomför nya operationer under 2017. Gruppen visar sig även kunna genomföra omfattande attentat i Egypten.
Samtidigt förstärker den andra grenen av den transnationella jihadiströrelsen, al-Qaida, sin position, vilket man visat inte minst genom ett stort attentat av den anknutna gruppen al-Shabab i Somalias huvudstad Mogadishu i oktober, med minst 300 döda, det dödligaste attentatet hittills.
Men i det större perspektivet utgör 2017 ändå en kraftig och kanske avgörande förlust för den transnationella jihadismen.
8. Kronprinsen får makten i Saudiarabien
I Saudiarabien konsoliderar den nya makthavaren, kronprinsen Mohammad bin Salman, kallad MBS, kontrollen över makten och aviserar viss liberalisering och modernisering. Mest uppmärksamhet får beslutet att tillåta kvinnor att köra bil.
En öppning i Saudiarabien, om än liten och gradvis, kan få stora effekter för regionen och världen i övrigt. Den inflytelserika kolumnisten Thomas Friedman beskriver händelserna i Saudiarabien som en ny form av ”arabisk vår” – en revolution ovanifrån snarare än underifrån (som skedde under arabiska våren 2011).
Landets ultra-konservativa ideologi har exporterats över världen och ligger som en bakgrundsfaktor till framväxten av militant islamism världen över. Om Saudiarabien verkligen går mot ett öppnare samhälle får detta långsiktiga strukturella effekter för den militanta islamismen långt utanför det saudiska samhället.
Bilden av situationen i Saudiarabien är dock delad. MBS centraliserar mer och mer makt till sig själv. Kampen mot korruptionen förs inte genom juridiska processer. Den ambitiöse kronprinsen har också två utrikespolitiska utmaningar som inte går i lås: dels kriget i Jemen och dels blockaden av Qatar (som istället förstärker sina band med Iran under året).
9. Folk protesterar mot förtryck och korruption
En annan hoppfull trend under 2017 är den globala spridningen av folkligt motstånd genom ickevåldsmetoder. Runt om i världen motsätter sig människor genom folkliga regimers förtryck, korruption och brist på demokrati och folklig legitimitet. Några exempel:
- 2017 börjar med en massiv proteststorm efter valet av Donald Trump. I Washington och runt om i USA genomförs Women’s March – den största protesten någonsin på en enskild dag i USA:s historia.
- I Sydkorea uppstår en massrörelse av människor som protesterar mot den alltmer isolerade och kritiserade presidenten Park Geun-hye.
- I Zimbabwe sker de två kupper på rad (utrensning av Mnangagwa följt av internering av Mugabe). Folk går därefter ut på gatorna i Harae och kräver president Mugabes avgång och stödjer militärens försök att hindra Mugabes hustru att ta över makten efter maken. Förhandlingar leder fram till att Mugabe beslutar att avgå som president och ersätts av Emmerson Mnangagwa, från samma regeringbärande parti (Zanu-PF), som lovar demokratisering av Zimbabwe.
- Stora protestvågor äger rum i Venezuela i samband med den konstitutionella krisen i landet.
- Även i Honduras uppstår massiva protester efter det omtvistade presidentvalet.
- I Kenya går folk till valurnorna men oppositionsledaren underkänner valets legitimitet. Oppositionens protester möts med våldsam polisbrutalitet. Konflikten exploderar dock inte i massivt utbrott av etniska motsättningar såsom för tio år sedan (år 2007/08).
- I Togo har stora protester har ägt rum mot den sittande presidentens försök att sitta kvar vid makten.
- Även i Kamerun har proteströrelser uppstått (dock inte alla ickevåldsliga), särskilt från anglofila befolkningen mot den frankofona majoritetsbefolkningen i landet.
1o. #Me too-rörelsen sätter ljuset på våldet mot kvinnor
Låt oss avsluta denna exposé över 2017 med det mest hoppfulla som hänt under 2017, också det en folklig ickevåldsrevolt.
#Me too-rörelsen sveper som en löpeld genom inte bara Sverige utan också hela västvärlden och på många andra håll i världen. Rörelsen visar bredden, omfattningen och djupet av sexuellt ofredande, våld, trakasserier och hot mot kvinnor. Genom att koppla samman individuella kvinnors egna personliga erfarenheter i ett större mönster visar kampanjen det underliggande strukturella våld som finns i stort sett alla sammanhang och samhällen. Time magazine utser ett antal kvinnor på omslaget som ’Årets personer’, med motiveringen att de brutit tystnaden.
En av de starkaste forskningsupptäckterna de senaste åren är kopplingen mellan fred och attityder som främjar jämlikhet mellan könen och tolerans för minoriteter. Forskning som publiceras under året visar hur patriarkala gender-attityder och uppfattningar om manlighet kan förklara vilka som tar till våld. Ojämställdheten är en grundläggande orsak till krig och väpnade konflikter.
Feminismen – baserad på insikten att män och kvinnor faktiskt behandlas och bedöms olika, och med målet att alla människor skall ha samma värde – framstår som den kanske starkaste ideologiska förändringskraften i dagens värld. #Me too-rörelsen är en del av en grundläggande förändringsprocess av den rådande maktordningen i samhället. En revolution, men utan vapen.
Isak Svensson
Professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet. Forskningsledare för det internationella forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar