ANALYS Den palestinska minoriteten i Israel har länge haft en undanskymd roll i politiken och samhället. Men det finns tecken på en ny relation mellan palestinierna i Israel och på ockuperat område som kanske kan utvecklas mot en gemensam strategi i strävan mot fred och slut på ockupationen,skriver Johan Schaar, tidigare chef för utvecklingssamarbetet på det svenska generalkonsulatet i Jerusalem.
Israel, valdagen 17 mars 2015. När röstningen pågått några timmar kommer ett videomeddelande på premiärminister Netanyahus Facebook: ”Högerregeringen är i fara. Horder av arabiska väljare är på väg till vallokalerna. Vänsterorganisationer bussar dem dit”.
Vilka var dessa horder och varför denna varning med sina rasistiska övertoner? Finns det en koppling till Israels ockupation av Palestina?
”Araberna” är den del av den av den palestinska befolkningen som inte flydde eller fördrevs när Israel efter kriget 1948 utropade sin självständighet. Under åren efter 1948, då hundratals palestinska byar och städer revs och marken togs i beslag, betraktades de som femtekolonnare av israeliska myndigheter och lydde fram till 1966 under militärlagar som starkt begränsade deras rörelsefrihet och andra rättigheter, en diskriminering som fortsatt under civilt styre. Människorättsorganisationen Adalah beskriver mer än 65 lagar som direkt eller indirekt diskriminerar mot palestinier på grundval av deras ursprung, framför allt ifråga om tillgången till utbildning, bostäder och jobb. Palestinier i norra Israel har mycket svårt att få byggnadstillstånd, städerna saknar ofta markanvändningsplaner och är extremt tättbebyggda. I Negev i söder har många beduinbyar inte registrerats av de israeliska myndigheterna, de är därför inte inkopplade på elnätet och saknar annan infrastruktur. Många beduiner hotas av tvångsförflyttning för att ge plats åt judisk befolkning. Nyligen rapporterades hundratals fall där myndigheterna har berövat beduiner deras israeliska medborgarskap
En splittrad israelisk minoritet
Med sin starkt kringskurna tillvaro och demografiska, sociala och religiösa heterogenitet – från den urbana befolkningen i Galileen till beduinerna i Negev – har de aldrig lyckats samla sig till en enad politisk kraft, trots att de representerar en dryg femtedel av Israels befolkning. Den politiska apatin avspeglas i splittring mellan flera partier och ett lågt valdeltagande. De tycks osynliga också för omvärlden – vid västambassadernas diplomatiska mottagningar i Tel Aviv lyser de oftast med sin frånvaro.
Läs fler av Johan Schaars artiklar här och här
Men inför valet 2015 hade fyra av partierna bildat en gemensam lista under ledning av den sekuläre socialisten Ayman Odeh, som har beskrivits som en ny, modern palestinsk ledare, inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA och apartheidmotståndet i Sydafrika. Han beskriver sin dubbla identitet som palestinier och israelisk medborgare som en särskild tillgång: ”Jag har djup kännedom om kultur och historia i både de palestinska och israeliska samhällena, just därför kan vi tjäna som en tredje och nödvändig part i samtalen mellan de båda sidorna.”
Vid lunchtid på valdagen hade tre gånger så många palestinska israeler röstat som vid motsvarande tidpunkt två år tidigare. När rösterna räknats hade den gemensamma listan fått 10,5 procent av rösterna och blev med 13 platser den tredje största valkoalitionen i Knesset.
Men Netanyahus skrämseltaktik tycktes också ha haft effekt: trots att opinionsundersökningarna ända in på valdagen tydde på jämnt lopp mellan Netanyahus Likud och oppositionen vann Likud en förkrossande seger, och Netanyahu kunde bilda regering tillsammans med högernationalistiska och religiösa partier.
Vilken roll spelar då de palestinska israelerna för en lösning på konflikten och ett slut på ockupationen? Har deras nyvunna politiska konsolidering skapat nya förutsättningar för ett politiskt agerande bortom deras trängda läge i Israel?
En ömtålig fråga
Den som försöker förstå relationerna mellan palestinier på ömse sidor om den gröna linjen inser snabbt att man rör vid ett ömtåligt ämne. Man kan träffa palestinier på Västbanken som talar om sina bröder och systrar i ”48” (Israel) med antydan till förakt – de som stannade kvar och lät sig styras av ockupationsmakten. Samtidigt vill man på på andra sidan inte förstå de som valde att fly istället för att stanna och försvara mark och egendom. Dessa attityder kanske inte är representativa, men de finns, särskilt bland äldre palestinier. Den splittrade palestinska nationen har haft påtagligt svårt att samla sig till ett enat agerande för självständighet. Kontakterna mellan Israel och det ockuperade området har inte varit organiserade utifrån en ömsesidigt formulerad strategi. Även om Yitzak Rabin kunde räkna med parlamentariskt stöd från de palestinska partierna i Knesset under Osloförhandlingarna spelade de ingen aktiv roll i den politiska processen. Och även om det funnits kontakter mellan palestinska ledare i Israel och PLO har de varit individuella och slumpmässiga snarare än institutionella och strategiska. Ayman Odeh träffar regelbundet Mahmoud Abbas i Ramallah och den fängslade Marwan Barghouti – den mest populäre av alla palestinska ledare – och har tvåstatslösningen på sitt partis program. Och BDS-rörelsen, som förespråkar bojkotter, sanktioner och avbrutna investeringar i Israel som medel att få slut på ockupationen, har också hävandet av anti-palestinsk lagstiftning i Israel som ett av sina mål.
Det finns också enskilda initiativ för att främja den palestinska ekonomin under ockupation, till exempel genom att bussa palestinska israeler över gröna linjen för att handla på marknaderna och i affärerna på Västbanken.
I år, efter 50 år av ockupation, tycks dess slut vara mer avlägset än någonsin. I Nathan Thralls uppmärksammade analys finns inga tecken på det externa tryck som skulle göra ockupationen alltför kostsam för Israel. Istället menar Thrall att USA och EU intar den bekväma positionen att deklarera sitt motstånd mot ockupationen utan att agera för att den ska upphöra. Den irländske statsvetaren Padraig O’Malleys analys av konflikten utifrån erfarenheterna från Sydafrika och Nordirland är närmast dystopisk i sin pessimism – inga av de förutsättningar som ledde till försoning och fred där föreligger mellan Israel och Palestina, hävdar han.
Nya relationer över gröna linjen
I ett läge då alla hittillsvarande försök att lösa konflikten och få slut på ockupationen har varit resultatlösa är frågan om vi nu ser början till en ny palestinsk, nationell koalition som kan påverka konflikten. Bedömare, som Ofer Zalzberg vid International Crisis Group, menar sig se en ”ny palestinsk aktivism” i östra Jerusalem i sommarens omfattande och fredliga demonstrationer. Demonstrationerna fick Israel att ta bort metalldetektorer vid ingångarna till Klippmoskén efter den dödliga attacken den 14 juli där två israeliska poliser dödades av tre palestinier från norra Israel. Decennier av israelisk repression har skapat ett östra Jerusalem utan palestinska politiska institutioner, ledarlöst och laglöst. Men i juli sågs nya ledare träda fram vid den största mobiliseringen av palestinier i östra Jerusalem sedan den andra intifadan. De religiösa ledarna, politiker från Västbanken och parlamentariker från Knesset fick jerusalemborna att visa att Israel inte kunde göra upp med Jordanien, som är högsta skyddsmakt för de muslimska helgedomarna i Israel, över deras huvuden.
I en nyutkommen rapport från Palestine Strategy Group beskrivs ett Jerusalem i juli där gränsen mellan Israel och Palestina paradoxalt utplånades när staden blev skådeplatsen för ett nytt gränsöverskridande samarbete i kampen mot ockupationen. Gruppen tycker sig se fler sådana exempel, till exempel i kampen mot israelisk tvångsförflyttning av beduiner i Negevöknen, och i förlängningen möjligheten till institutionaliserade förbindelser mellan palestinier på ömse sidor av den gröna linjen, och ytterst kanske skapandet av en gemensam plattform för den palestinska nationen.
Med nya politiska ledare som Ayman Odeh, en starkare palestinsk politisk plattform i Israel, nya samarbeten över gröna linjen och en frustrerad ung generation på ockuperat område som saknar förtroende för de gamla ledarna – finns här kanske början till en dynamik som kommer att bidra till ockupationens sönderfall. Det är hursomhelst uppenbart att den omvärld som vill fred inte längre kan ignorera palestinierna väster om den gröna linjen.
Johan Schaar
Johan är bland annat tidigare chef för det svenska utvecklingssamarbetet vid generalkonsulatet i Jerusalem.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar