DEBATT I veckan befinner sig Botswanas president Ian Khama i Stockholm på ett officiellt besök för att ”stärka vänskapsbanden” med Sverige. Men det verkliga syftet är att köpa Gripenplan för närmare 14 miljarder kronor. En sådan affär står i direkt strid med Sveriges utrikesmål och riskerar att förvärra korruptionen, den demokratiska utvecklingen och säkerhetsläget i södra Afrika, skriver Johan Brosché, Kristine Höglund och Sebastian van Baalen vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.
Den här veckan besöker Botswanas president Ian Khama Stockholm på ett officiellt statsbesök. Enligt den svenska regeringen kommer överläggningarna ”bland annat att kretsa kring de bilaterala relationerna mellan Sverige och Botswana och hur det kommersiella utbytet kan öka”. Det inofficiella syftet är dock att ro iland en affär som omfattar åtta Jas Gripen-plan till ett värde av 14 miljarder kronor. Botswanas försvarsminister har tidigare besökt Sverige i såväl februari som juni i år för överläggningar om vapenaffären, och försvarsminister Peter Hultqvist besökte Botswana i september 2016. I ett skede där förhandlingarna intensifieras är det inte mer än rätt att vapenaffären granskas ordentlig i sömmarna och diskuteras i Sverige.
Affären är mycket kontroversiell i Botswana, särskilt med tanke på de skandaler som följde av Jasaffären med Sydafrika 1999. I en kommuniké signerad den 30 maj ber oppositionsledaren Duma Boko Sverige att noggrant överväga huruvida man bör sälja vapen till Botswana: ”Som representanter för Botswanas politiska partier och civilsamhälle ber vi svenska riksdagen att inte godkänna försäljningen av dessa stridsflygplan till Botswanas regering eftersom det inte ligger i vårt nationella intresse att göra så.” Dithapelo Keorapetse från oppositionspartiet Botswana Congress Party (BCP) uttryckte sig ännu starkare i en intervju med Dagens Nyheter: ”Sverige flyr från ansvar om de säljer stridsflygplan när vi inte står inför något konventionellt säkerhetshot, när regionen åtnjuter relativt lugn och när det inte finns något hot från någon extern motståndare.”
Trots kritiken i Botswana har affären helt gått under radarn i Sverige. En tidigare version av denna debattartikel publicerades i Svenska Dagbladet den 23 mars och har citerats flitigt av den botswanska oppositionen, men den svenska regeringen har underlåtit sig att kommentera eller bemöta vår kritik. Vår kritik kvarstår därmed och vi ställer oss frågande till Sveriges ambitioner som i väsentliga avseenden strider mot Sveriges utrikespolitiska mål och värden rörande mänskliga rättigheter, fred och fattigdomsbekämpning.
För det första så har demokratin på senare år urholkats i Botswana och militären har fått stärkt inflytande. Botswana lyftes länge fram som en afrikansk framgångssaga vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling, men sedan nuvarande presidenten Ian Khama tillträdde 2008 har demokratin undergrävts på flera vis. Khama har en militär bakgrund och har kraftigt ökat militärens inflytande och gett säkerhetstjänsten större makt. Akademiker och politiskt aktiva i Gaborone vittnar om en ökad oro för övervakning. Säkerhetstjänstens ökade makt har bidragit till att yttrandefriheten har minskat och att rädslan för repressalier mot regeringskritiska åsikter ökat. Därtill avvisas oppositionens försök att lyfta frågan för diskussion i parlamentet med hänvisning till den nationella säkerheten. I ett läge där Sverige avser att sälja avancerad stridsteknik till Botswana är det särskilt viktigt att uppmärksamma dessa frågor. Regeringen har dock ännu inte offentliggjort någon uppdaterad rapport om de mänskliga rättigheterna i landet (den senaste är från 2010), trots att regeringen på sin hemsida noterar att ”rapporterna utgör ett värdefullt underlag i bilaterala dialoger med enskilda länder”.
För det andra så står en Jasaffär i direkt strid med Sveriges utrikesmål att bekämpa fattigdom. Botswana står inför stora ekonomiska problem. Trots stora diamanttillgångar lever en femtedel av befolkningen i absolut fattigdom (mindre än två dollar om dagen). Södra Afrika har under senare år även drabbats av översvämningar och torka, och klimatförändringarna förväntas slå hårt mot landet.
Att miljardinvestera i stridsplan kommer att påverka nödvändiga satsningar för att bekämpa exempelvis ungdomsarbetslösheten och tackla problemen med torka. Hårdast drabbas sannolikt de allra fattigaste som lever av en minimilön på två kronor i timmen. Sverige kan naturligtvis inte diktera andra länders politik, men bör inte uppmuntra militära utgifter framför fattigdomsbekämpning i områden där militära hot inte är påtagliga. Detta noterades även av oppositionspolitikern Dithapelo Keorapetse (BCP) som påpekade i Dagens Nyheter att: ”Vi hoppas att Sverige säger till Khama att han inte har råd med dessa plan för att hans land är fattigt och behöver pengar för att skapa jobb. Vi har en akut brist på läkare och sjuksköterskor men ändå köper han stridsflygplan”.
Fattigdom förvärras ofta av korruption. Trots relativt låg vardagskorruption i Botswana bedömer Transparency International risken för korruption inom militären som ”väldigt hög”. Transparency International noterar bland annat att Botswana har omfattande problem med nepotism och klientelism inom den styrande eliten. Presidenten har placerat familj och vänner på positioner som gör att de genom korruption har tjänat stora summor på vapenaffärer och det är vanligt förekommande att regeringsföreträdare ser till att staten gör affärer med företag som ägs av individer som ingår i deras nära personliga nätverk. En Jasaffär riskerar att följa samma korruptionsmönster. Mycket tyder på att Ian Khama, som måste avgå i april 2018, ser en Jasaffär som en form av pensionsförsäkring, då presidenten och hans nära bundsförvanter kan erhålla provision på en eventuell vapenaffär. Jasaffären med Sydafrika, som ledde till en korruptionsskandal av enorma proportioner och flera försök att undergräva demokratin och den oberoende rättsapparaten, utgör ett varnande exempel. Att Sveriges regering ens överväger att utsätta Botswana för liknande påfrestningar är mycket oansvarigt.
För det tredje så riskerar ett botswanskt anskaffande av avancerade stridsflygplan att bidra till en regional kapprustning. I dagsläget finns ingen direkt hotbild mot Botswana och de flesta analytiker ställer sig frågande till varför landet ska investera enorma summor i avancerad stridsteknologi. Jakkie Cilliers, styrelseordförande för den oberoende tankesmedjan Institute for Security Studies i Pretoria, Sydafrika, påpekade till exempel i Dagens Nyheter att: ”Det är mycket svårt att rättfärdiga kostnaderna det handlar om. Den här typen av teknologi kräver enorma logistiska supportsystem. Det här är ett fåfängt projekt som drivs av presidenten”. Några skäl som har nämnts är behovet av att skydda turistindustrin, minska tjuvjaktsproblemen och bevaka flyktingströmmar. Men dessa problem kan knappast lösas med avancerade stridsplan.
Akademiker och civilsamhällesrepresentanter i Botswana oroar sig för att grannländer som Namibia, skulle se inköpen som ett hot och se sig tvungna att själva anskaffa mer avancerade vapen. En sådan utveckling bidrar till ett skapa ett säkerhetsdilemma, där en defensiv handling kan uppfattas som offensiv av grannländer. En regional cykel av upprustning skulle vara negativ för alla inblandande (förutom vapenhandlare såsom Saab och president Khama och hans innersta krets) och riskerar att på lång sikt befästa fattigdom och korruption i hela regionen.
Utöver det faktum att vapenaffären står i strid med Sveriges utrikespolitiska mål finns även en risk att affären stoppas av Botswanas nuvarande opposition efter valet 2019. Ian Khamas minoritetsregering kan mycket väl förlora makten och oppositionen har gjort utfästelser om att riva upp en eventuell Jasaffär. Oppositionsledaren Duma Boko meddelade i måndags i Dagens Nyheter att: ”Vi kommer inte att leva upp till ett korrupt avtal som fattats i strid med folkviljan. Om svenska regeringen ändå skriver ett avtal så utsätter de sig för en risk.” På så sätt kan en Jasförsäljning till Botswana mycket väl bli en politisk följetong med negativa ekonomiska konsekvenser även för Sverige.
Som fredsforskare stöder vi starkt en svensk utrikespolitik med fokus på mänskliga rättigheter, fred och fattigdomsbekämpning. En sådan agenda urholkas om värdena appliceras selektivt och inte genomsyrar hela utrikespolitiken. En eventuell vapenaffär riskerar också att undergräva det goda anseende som Sverige under årtionden byggt upp i södra Afrika. Att den svenska regeringen dessutom söker genomföra affären utan att den diskuteras ordentligt i Sverige är mycket oroande, särskilt då Ian Khama har incitament att snabbt ro iland affären då han måste avgå i april 2018.
Vi vill därmed uppmana regeringen att noggrant överväga huruvida Sverige bör driva i land en vapenaffär som bidrar till att försämra den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i Botswana och den säkerhetspolitiska situationen i regionen.
Johan Brosché
Doktor i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Kristine Höglund
Professor i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Sebastian van Baalen
Doktorand i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
*Det här är en uppdaterad version av en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet den 23 mars 2017.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar