Krisen i Zimbabwe fördjupas

ANALYS Den politiska krisen i Zimbabwe fördjupas för varje dag som går. President Robert Mugabe klänger sig fast vid makten med hårdföra metoder samtidigt som ekonomin är körd i botten. Enligt Sten Rylander, författare, Afrikadebattör och tidigare ambassadör i Zimbabwe, är behovet av snabba, positiva förändringar akut och angeläget.

Zimbabwe har åter hamnat i rampljuset efter en ny politisk kris, en kris som bådar illa inför de nya val som ska hållas 2018. Efter den senaste djupa krisen runt 2007–2008 rådde relativ stiltje i och med samarbetsåren då en samlingsregering (Government of National Unity) styrde landet. Men sedan 2013 har Zimbabwe åter halkat ner i en djup politisk kris liknande den som har präglat landets utveckling under de senaste 20 åren. Förändring låter vänta på sig och den nu 92 år gamle Robert Mugabe sitter fortfarande kvar som president. Inom regeringspartiet Zanu-PF pågår en intensiv maktkamp om vad som ska hända, och vem som ska ta över, efter Mugabe. Motsättningarna är skarpa och splittringen stor. Oppositionen ser nya möjligheter och mobiliserar på sin kant, inte minst genom en effektivare samverkan.

Zimbabwes ekonomi är ännu en gång körd i botten och kan närmast jämföras med hur det såg ut under de katastrofala åren kring 2008–2009. Intäkterna sinar och möjligheterna att dra in nya resurser genom nya farmövertaganden och mineralöverenskommelser är begränsade. Statskassan är så gott som tom, bankväsendet sviktar, företag läggs ned, arbetslösheten är rekordhög, och större delen av den utbildade och kompetenta arbetskraften befinner sig på flykt utanför landet. Det internationella förtroendet är lågt och finansminister Patrick Chinamasa saknar företrädaren Tendai Bitis förmåga att ingjuta en anda av optimism och tillförsikt hos externa samarbetspartners.

Under den senaste tiden ser vi nu också en ny trend av våld, repression och brott mot de mänskliga rättigheterna. Demonstranter slås brutalt ned. Aktivisten Itai Dzamaras försvinnande i början av förra året har fått stor internationell uppmärksamhet, men är bara ett exempel på de många övergrepp som Mugaberegimen gjort sig skyldig till.

Ett par grundläggande saker har förändrats under det senaste året, vilket bidrar till ett ökande förändringstryck. Det första och kanske viktigaste är att inställningen hos vanligt folk är på väg att förändras. Man finner sig inte längre i de allvarliga försämringar som nu pågår. Respekten för Robert Mugabe och Zanu-PF har underminerats och demonstrationer och protestaktioner förekommer allt oftare. Till och med krigsveteranerna – som ju under lång tid har varit ett viktigt instrument i Mugabes maktutövning i kritiska situationer – har kapat lojalitetsbanden och sällat sig till kritikerna. Folket har fått nog och tar egna initiativ för att göra sin röst hörd. Det tålmodiga och relativt tysta lidande som så länge har kännetecknat många zimbabwier ersätts nu av en ökad kampvilja.

Ett annat viktigt förändringstecken är att det folkliga trycket underifrån nu tycks bana väg för en bredare samverkan inom den politiska oppositionen. Pläderingar för en sådan bredare allians – skapande av ”a big tent” – har länge funnits med i bilden. Men det är ett svårt kapitel och det har aldrig varit lätt att gå från ord till handling. Man vet att en konkret och framförhandlad samverkan är en nödvändig förutsättning för framgång. Man vet också att Mugabe och Zanu-PF är beprövade mästare på att splittra och bryta upp oppositionsallianser av detta slag.

Vad som nu sker är just att man går från ord till konkret handling. I dagarna har 18 partier och organisationer på oppositionssidan – med Joyce Mujurus nya Zimbabwe People First (ZPF), Morgan Tsvangirais MDC-T, Welshman Ncubes MDC, Tendai Bitis People´s Democratic Party (PDP) och Simba Makonis Mavambo/Kusile Dawn i spetsen – samlat sig för att dels kräva nödvändiga valreformer inför nästa val, dels genomföra gemensamma demonstrationer. Detta är något nytt och hoppfullt. Av särskild vikt är samarbetet mellan de båda politiska tungviktarna Joyce Mujuru och Morgan Tsvangirai. Det finns många reformvänliga krafter inom det gamla och nu splittrade Zanu-PF som känner stor samhörighet med Mujuru.

Andra tecken på att en bredare samverkan nu kommer till stånd är dels att kyrkorna öppet har sällat sig till kritikerna, dels att akademiska kretsar inom civilsamfundet har bildat en ”Platform for Concerned Citizens (PCC)” med krav på bildandet av en ”National Transitional Authority (NTA)”.

Den närmaste utvecklingen blir intressant att följa. En sak är säker: behovet av snabba, positiva förändringar är akut och angeläget. Det ekonomiska läget är återigen katastrofalt och Mugabe och Zanu-PF saknar lösningar på problemen; man har till och med svårigheter att betala ut löner till militären och polisen. Regeringsarbetet präglas av panik och rådlöshet. Resursmobiliseringen går på tomgång och få, om ens några, externa samarbetspartners är beredda att tillskjuta nya medel i frånvaron av kraftfulla reformer och förändringar. Inte ens Kina ställer upp. Våld och repression är snart återigen det enda man kan ta till för att hävda Zanu-PF:s maktinnehav.

Samtidigt fortsätter den intensiva och destruktiva interna maktkamp som har pågått inom Zanu-PF under de senaste två åren. Partiet har allvarligt försvagats efter den noggranna utrensningen av Joyce Mujuru och hennes många anhängare. Hennes motståndare då, Emerson Mnangagwa, som nog ett tag trodde sig vara den givne tronföljaren, är nu själv ifrågasatt. Det handlar bland annat om hans aktiva roll vid folkmordet i mitten av 1980-talet (Gukurahundi). Mnangagwa utmanas av Grace Mugabe och en viktig och alltmer inflytelserik grupp av yngre partiföreträdare (Group 40) under ledning av Saviour Kasukuwere och Jonathan Mojo. Utgången får betraktas som osäker.

Avslutningsvis finns anledning erinra om att militären och polisen fortsatt är en betydelsefull maktfaktor i Zimbabwe. Avpolitiserande reformer inom detta nyckelområde kommer att vara viktiga i ett framtida demokratiskt Zimbabwe post-Mugabe. Ett arbete pågår här sedan 2009 inom ramen för Zimbabwe Peace and Security Project (ZPSP), inledningsvis med stöd från Sverige och EU.

Givet de starka spänningar som har utvecklats under senare tid är det svårt att se hur Mugabe och den nuvarande Zanu-PF-regeringen ska kunna hålla ända fram till nästa val 2018. Mycket tyder på att något kommer att hända dessförinnan. Tyvärr tyder mycket också på att det inte kommer att bli en fredlig process. Politiken i Zimbabwe har alltför länge varit våldsbesudlad och risken är stor att nya våldsinriktade urspårningar kan ske. Nya akuta medlingsinsatser kan då åter komma att bli aktuella. Beredskap för en sådan utveckling torde redan finnas inom bland annat den Sydafrikanska utvecklingsgemenskapen (SADC), i grannlandet Sydafrika och civilsamhälleorganisationen The Elders.

Sten Rylander

Sten Rylander är författare och Afrikadebattör samt f.d. ambassadör i Zimbabwe (2006–2010), Namibia (1990–1995), Tanzania (1998–2003) och Angola (1985–1988)

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.