ANALYS Det är två år sedan Thailand utsattes för en militärkupp. I Sverige ses dock landet snarare som ett turistparadis än en allt hårdare militärdiktatur och turismen fortsätter att frodas. Elin Bjarnegård och Erik Melander, docent respektive professor vid Uppsala universitet, analyser varför juntan kunde ta makten utan större protester och hur en tyst majoritet av thailändarna ser på den politiska situationen i landet.
Den 22 maj 2016 har det gått två år sedan en militärkupp genomfördes i Thailand. Enligt egen utsago tog militären makten för att återupprätta lag och ordning efter månader av politiska protester. Militärkuppen har delvis framställs som en framprovocerad konsekvens av de långa, utdragna gatuprotester som under 2014 hölls mot den sittande regeringen och dåvarande premiärminister Yingluck Shinawatra. Idag, två år senare, håller militärjuntan, National Council for Peace and Order (NCPO), fortfarande ett järngrepp om landet. Militärens ingripande visade sig vara en långt ifrån tillfällig lösning. NCPO har genom olika tillfälliga lagar utökat sina befogenheter för att minimera kritik och upprätthålla ordning. Amnesty International rapporterar att antalet personer som arresteras och fängslas för att ha uttryckt sina politiska åsikter har ökat markant. Journalister, akademiker, tidigare politiker och aktivister har fängslats utan rättegång, eller ställts inför militärdomstol med hänvisning till nationell säkerhet. Privatpersoner har fått upp till 30 års fängelse för kommentarer på Facebook som tolkas som kritik mot kungahuset. NCPO försöker också säkerställa sin framtida politiska makt genom att kontrollera utformandet av en ny konstitution.
Utvecklingen mot en allt hårdare militärdiktatur i turistparadiset Thailand har fått begränsad uppmärksamhet i Sverige. Svenskar fortsätter att resa till Thailand som aldrig förr. I vintras ökade t.o.m. svenskarnas resor till Thailand med hela 26 procent, enligt en undersökning som resebyrån Ticket har gjort. Man skulle ha kunnat tro att de komplicerade frågorna om hur vi som turister ska förhålla oss till den politiska utvecklingen i de länder vi ofta och gärna besöker skulle aktualiseras av ännu en militärkupp i Thailand, men så har inte varit fallet.
Strax före kuppen för två år sedan genomfördes en stor enkätstudie i Thailand inom ramen för forskningsprogrammet East Asian Peace vid Uppsala universitet. Studien belyser hur thailändarna själva såg på frågor om demokrati och militärens makt i samhället strax innan det militära övertagandet var ett faktum? Vi ser då att ett demokratiskt styrelseskick har ett starkt stöd i Thailand. Så mycket som 66% av den thailändska befolkningen utrycker starkast möjliga stöd för att folket ska kunna välja sina ledare i fria och rättvisa val, och säger att detta är ”absolut nödvändigt” (motsvarande 10 på en tio-gradig skala). Hur kan det då komma sig att militären lyckades ta makten utan synbart stora protester – och att Thailand fortfarande lyder under militärt styre två år senare?
Förklaringen ligger i att relativt små grupperingar av aktivister har pressat på den politiska utvecklingen i en radikal riktning. Gulskjortor och rödskjortor har under flera år turats om med att protestera på Bangkoks gator och runt om i Thailand. Före kuppen 2014 var det rörelserna som lite förenklat kallas för ”gulskjortorna” som insisterade på att Thailand behövde reformer och minskad korrupton innan meningsfulla demokratiska val kan hållas. De grupperingar av aktiviters som stöttade den då sittande regeringen med Yingluck Shinawatra i spetsen kallas ”rödskjortor” och hävdade att landet snarare behövde ökad respekt för demokratiska institutioner i allmänhet och för valresultat i synnerhet.
Men i hur grad håller befolkningen med aktivisterna? Inte i särskilt hög grad, om man ska tro enkätdata från ett slumpmässigt urval i Thailand. Dessa enkätdata visar att den stora röd-gula klyfta som ofta beskrivs som att den delar Thailand i två läger och som ses som orsaken till det turbulenta politiska läget i Thailand till stor del har överdrivits. De allra flesta thailändare – 85 % – ser sig som neutrala i relation till den gul-röda dimensionen av thailändsk politik.
Detta märks också på att befolkningens åsikter skiljer sig från aktivisternas åsikter. Att aktivisterna, som står på varsin sida om den politiska konflikten, har olika åsikter om politiska frågor är kanske inte så förvånande, men Thailands tysta majoritet kan inte placeras in i något av de två lägren. I frågor om hur inkluderande det thailändska politiska systemet ska vara säger nästan hälften (47%) av de som identifierar sig som gulskjortor att de tycker att det ska finnas ett krav på viss utbildning för att få rösta. Endast 27 % av rödskjortor håller med om detta, och ännu färre, 23%, av de som anser sig vara neutrala. I fråga om tilltron till militären liknar dock befolkningen gulskjortorna i högre grad. Hela 67 % av neutrala thailändare tycker att militären ska ta över när regeringen inte längre är kapabel. En majoritet (60%) av gulskjortor håller med om detta, medan rödskjortor är skeptiska (14%).
Dessa resultat antyder att många thailändare vill alienera sig från den röd-gula dragkamp som har präglat thailändsk inrikespolitik under det senaste decenniet. Den tysta majoriteten hävdar trots allt att de har ett politiskt intresse, de brukar diskutera politik och många har gått på politiska möten. Att en förhållandevis liten skara aktivister har åstadkommit protester som har lamslagit huvudstaden, konfrontationer mellan militär och demonstranter och åtskilliga politiska kriser är sannolikt något som många thailändare har tröttnat på. När demokrati endast verkar innebära bråk och ineffektivitet ligger det kanske nära till hands att sätta sin tilltro till den ordning och stabilitet som ett militärt övertagande kan erbjuda.
Samtidigt visar enkätdata att de flesta thailändare före kuppen önskade sig en inkluderande demokrati utan korruption, och att de hade en stark tilltro till rättssystemet. Efter två år av militärstyre är det inte omöjligt att dessa viktiga grundvärderingar nu eroderar. När rättssystemet används av militären för att tysta kritiker förlorar det snabbt sin trovärdighet. I arbetet med den nya konstitutionen föreslår militärjuntan att den ska tillsätta en senat där vissa platser ska reserveras för militärer. Senaten ska delvis ha som uppgift att kontrollera det parlamentariska underhuset. Detta skulle leda till en svag demokrati där folkets valda politiker även fortsättningsvis endast sitter vid makten så länge som militären så önskar. Istället för att till varje pris söka minska de radikala aktivisternas inflytande borde utmaningen för Thailand vara att garantera utrymme, representation och inflytande för den stora, tysta majoriteten thailändska medborgare.
Elin Bjarnegård och Erik Melander
Elin Bjarnegård är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och Erik Melander är professor i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Båda är medlemmar i East Asian Peace-programmet.
En tidigare och längre version av denna artikel har tidigare publicerats i tidskriften Foreign Affairs. Delar av artikeln bygger också på Elin Bjarnegårds bok Gender, Informal Institutions and Political Recruitment. Explaining Male Parliamentary Dominance som gavs ut av Palgrave Macmillan 2013 (paperback 2015). Enkätresultaten som presenteras kommer från ett samarbete mellan East Asian Peace-programmet vid Uppsala universitet och King Prajadihipok Institute i Thailand. Enkäten besvarades av ett slumpmässigt urval av 1000 respondenter och två strategiska urval med aktivister med 100 respondenter i varje.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar