ANALYS Valet i Iran var det första sedan kärnvapenavtalet slöts. Även om val i Iran är mycket kontrollerade händelser så kan de ge viktiga indikationer om vart landet är på väg. Rouzbeh Parsi, Iranexpert vid Lunds universitet, förklarar både utfallet och vad det betyder för framtiden – inte minst presidentvalet 2017.
Den 26:e februari gick Irans röstberättigade till valurnorna för att välja ett nytt parlament (majlis) och ett nytt Expertråd. De 290 parlamentsledamöterna väljs på fyra år och Expertrådets 88 teologiskt skolade ledamöter på åtta år. Majlis-valet är av stor betydelse på kort/mellanlång sikt medan Expertrådets sammnsättning kommer att få betydelse på lång sikt. Irans presidenter kan främst påverka landets riktning på det inrikespolitiska planet och därför är ett gott samarbete med landets lagstiftande församling av central betydelse. Det är här som han kan förverkliga sina politiska ambitioner, medan han på det utrikespolitiska planet i större utsträckning måste konkurrera med andra statliga institutioner. Med andra ord så påverkar president-parlamentsrelationen den inhemska utvecklingen, särskilt ekonomin, i allra högsta grad. Expertrådet å sin sida sammankallas endast varje halvår för att få en uppdatering av läget i landet – deras verkliga politiska betydelse kommer i kraft av att de väljer den Högste Ledaren, landets högsta politiska auktoritet, som sitter på livstid.
Styrda valprocesser – överraskande valutgångar
Val i Iran är en komplicerad historia av flera skäl. För det första så är processen fram till valurnan styrd. Som i de flesta länder måste kandidater prövas, i första hand för att uppfylla allmänna krav på valbarhet (vara myndiga etc). I nästa steg granskas de även av det mäktiga Väktarrådet som ska garantera att alla kandidater accepterar den Islamiska Republikens grundläggande principer. Man kan fråga sig varför man då alls anordnar regelbundna val – det beror helt enkelt på att som Islamisk republik så måste och vill den politiska ledningen att systemet ska erhålla den legitimitet som endast kan komma från valurnan. Folkets röst är ett sätt att visa omvärlden och samhället att systemet (nezam) styr landet rättmätigt. Den här spänningen mellan behov av återkoppling och legitimering från befolkningen, samtidigt som man vill gardera sig mot alltför liberala eller anti-systemiska viljeyttringar hanteras genom Väktarrådets granskningsprocess.
Väktarrådets 12 medlemmar är direkt/indirekt valda av Högste Ledaren och har med tiden blivit ett alltmer tydligt instrument för de konservativa att näpsa sina reformistiska konkurrenter med. Väktarrådet granskar inte bara kandidater för parlament, Expertrådet och presidentämbetet utan utför även en sorts betygssättning på sittande politiker eftersom de inför varje val diskvalificerar ett antal sittande parlamentsledamöter som vill ställa upp för omval. Granskningsprocessen handlar med andra ord i huvudsak om en politisk maktkamp och om att bestämma vilka politiska strömningar som ryms inom systemets råmärken. Som exempel på hur hårt fram Väktarrådet gått i sin iver att rensa ut allt vad reformister heter så har vi fallet med Hassan Khomeini, revolutionsledaren Ayatollah Ruhollah Khomeinis sonson. Hassan Khomeini är själv rättslärd och har hand om farfaderns mausoleum. Han står, precis som många andra i Khomeinis släkt, reformisterna nära. Diskvalificerandet av Hassan Khomeini är ett tecken på hur höga insatserna är i detta politiska spel där inga medel längre är tabu – endast 166 av 801 registrerade kandidater bedömdes kvalificerade inför valet.
Trots alla dessa hinder och förbehåll är alla val ypperliga tillfällen för de många falangerna inom den politiska eliten att kämpa med och mot varandra. Följaktligen sker positioneringar inför valen långt i förväg medan den faktiska valkampanjen (dvs fr.o.m när det är klart vilka de godkända kandidaterna är) endats är ett par veckor lång och extremt intensiv. Kandidaterna konkurrerar om platser och bildar valallianser via listor, ett mer organiserat partiväsende finns det inte mycket av.
Systemets regler – väljarkårens val
Valresultatet visar att befolkningen återigen tog till vara den relativa friheten som fanns till deras förfogande och gjorde vad de kunde med den. Väljarna mobiliserar vid val av två skäl: möjliggöra (pull) alternativt förhindra (push) en utgång. De röstar för politiker vars positioner i någon form motsvarar deras ståndpunkter. Men de går också till valurnorna för att förhindra kandidater som de ser som motståndare från att bli valda. Väktarrådets granskning kan försvaga pull-faktorn men inte neutralisera push-faktorn. När granskningen väl är gjord kan väljarkåren välja det politiskt minst oaptitliga och därigenom bromsa/accelerera politiska trender i systemet. Följaktligen gör Väljarrådets inspel inte valen vare sig mer förutsägbara eller ointressanta.
En generell regel är att högre valdeltagande gynnar reformisterna medan ett lägre valdeltagande tenderar att ge de konservativas väljare en proportionerligt större tyngd och därmed deras kandidater en bättre chans att bli invalda. Paradoxalt vill alltså den Högste Ledaren ha ett högt valdeltagande för att visa på Islamiska Republikens legitimitet men vill samtidigt inte att väljarna ska bli för entusiastiska för vissa kandidater och deras grupperingar.
Pendelns svängningar – valresultatet 2016
Nationellt var valdeltagandet enligt inrikesministeriet cirka 62% vilket är nära det historiska genomsnittet för parlamentsval i Iran. Enligt tidningen Entekhab ser valresultatet ut på följande vis: 83 platser för reformister, 78 konservativa, 60 oavhängiga och fem representater för de religiösa minoriteterna (den iranska författningen reserverar fem platser för de erkända religiösa minoriteterna). Det kvarstår sedan 64 platser som tillsätts genom en andra valomgång i april. Dessa siffror ser lite olika ut beroende på vem man frågar av den enkla anledningen att olika tidningar och analytiker identifierar vinnarnas ideologiska hemvist olika. Var denna hemvist är kommer egentligen inte att gå att fastlså i någon närmare mening förrän den vinnande kandidaten intar sin plats i parlamentet och börjar rösta. Konservativa kandidater lyckades bättre i valet utanför Teheran. Man ska här komma ihåg att i ett parlamentsval är nationell politik inte den främsta motivationen för val av kandidat att stödja, utan här väger den lokale kandidatens förmåga att attrahera resurser till det egna distriktet tyngre.
I Teheran var valdeltagandet 50 procent men då huvudstaden har en större tyngd medialt får resultatet där större uppmärksamhet. Alla 30 platser för Teheran gick till ”Hoppets lista”, en allians av moderata konservativa, centrister och ett fåtal namnkunniga reformister som klarade granskningsprocessen. Främst på listan, och den som fick flest röster, är Mohammad Reza Aref, välkänd reformist och presidentkandidat i valet 2013. Han drog sig ur det valet till förmån för Rouhani. Detta tillsammans med stödet från förra presidenterna Rafsanjani och Khatami var det som ledde till Rouhanis valseger. Presidentkandidaten Rouhani gick då till val med löftet att förbättra landets relationer med västvärlden genom att få kärnteknikfrågan löst, och att få igång den haltande ekonomin och skapa arbetstillfällen. Han fick folkets förtroende som en insider att kunna nå båda dessa mål. Från första början så prioriterades kärnteknikförhandlingarna och att få ner landets kroniskt höga inflation. Under de första två åren av sin ämbetsperiod lyckades presidentens politik: i juli 2015 löste man frågan om Irans kärnteknikprogram och landet fick ner inflationen drastiskt. Detta skedde dock genom klassisk åtstramningspolitik vilket har det inneburit att ekonomin faktiskt krympte 2015. Den ekonomiska situationen förväntades ligga honom och hans allierade i fatet inför detta parlamentsval men den farhågan kom dock på skam.
Den mediala bilden till trots var parlamentsvalet alltså inte en reformist-seger. Hoppets lista är som påpekats en koalition med en stor ideologisk spännvidd. Gravitationscentrum är en sorts mittenpolitik, där moderata konservativa kan samsas om svaren på vissa nyckelfrågor med centrister och reformister. Här är frågor relaterade till ekonomin av största vikt och utgör dessutom bron till regeringen. Med andra ord kommer de nyvalda ledamöterna inte att agera som ett block annat än i just dessa nyckelfrågor där de kan vara överens.
Vad som är klart är att det kommer att finnas en pragmatisk majoritet som kan och vill samarbeta med regeringen i ett antal viktiga frågor. För president Rouhani är valresultatet alltså en arbetsseger. Det nu sittande parlamentet domineras av hårdföra konservativa som är lierade med den förra presidenten Mahmoud Ahmadinejad. De har i huvudsak ägnat sig åt att försöka sabotera president Rouhanis agenda och avsätta hans ministrar. Intressant nog är det dock också ett resultat som troligtvis faller den Högste Ledaren i smaken. I koalitionen ingår som sagt en del moderata konservativa. Dessa kommer att samarbeta med sina mer progressiva reformistiskt lagda koalitionspartners i frågor rörande ekonomiska reformer etcetera, något som den Högste Ledaren också vill. Men koalitionen kommer troligtvis inte hålla samman när det gäller reformer som syftar till liberalisering av kultur och sociala frågor, något som Högste Ledaren också vill undvika.
I båda valen var ”push”-faktorn stark. Ett antal namnkunniga och mäktiga hårdföra ärkekonservativa personer blev bortröstade. I Expertrådet lyckades inte dess nuvarande ordförande ayatollah Yazdi bli omvald, inte heller den ärkekonservative ayatollah Mesbah Yazdi. Det mäktiga Väktarrådets ordförande ayatollah Jannati kom in med en hårsmån. I parlamentsvalet röstades den före detta talmannen och framstående konservative ledamoten Gholam-Ali Haddad Adel ut.
Presidentvalet 2017
Ett antal mindre kända konservativa kandidater kom förvisso in men valresultat visar ändå att en stor del av väljarkåren tydligt signalerat vilken politik de vill se de närmaste fyra åren, både utrikespolitiskt och inrikespolitiskt. Så även om resultatet inte är entydigt och reformfarten ibland plågsamt långsam så är väljarnas budskap tydligt – mer avspänning både i det iranska samhället och i relationen till omvärlden och ett stöd för presidentens ihärdiga arbete med att få konflikten om kärnteknikprogrammet löst en gång för alla.
För presidentens del handlar det nu om att förvalta detta förtroende och generera resultat som gör att han åter får folkets förtroende i presidentavlet i juni 2017.
Rouzbeh Parsi
Universitetslektor vid Historiska institutionen i Lund som specialiserar sig på Iran och Mellanöstern. Mellan 2009 och 2013 var han senior analytiker vid EU Institute for Security Studies (EUISS) i Paris, där han var ansvarig för Iran, Irak och Persiska Gulfen.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar