African National Congress (ANC) ledde befrielsekampen i Sydafrika och har alltsedan de första demokratiska valen 1994 suttit vid makten. Men skandalerna hopar sig och reformviljan har sedan länge avstannat. Inför sommarens lokalval hotas partiets maktbalans ytterligare. Det skriver Kaj Persson, tidigare tjänsteman på UD, som länge arbetat i södra Afrika och Sydafrika.
Den tidigare befrielserörelsen ANC har alltsedan Sydafrikas första demokratiska val 1994 haft en betryggande majoritetsposition. Vid det senaste valet för två år sedan fick partiet drygt 62 procent av rösterna.
Men allt står inte rätt till inom det styrande partiet och mycket tyder på att ANC:s ställning successivt eroderas. Missnöjet mot ANC i allmänhet och president Zuma i synnerhet blir allt tydligare. Landets säkerhet hotas av alltfler protester och våldsamheter – enligt statistiken sker det i genomsnitt en protest var 40:e timme och landet har informellt dubbats till världens protesthuvudstad. Många av dessa protester är också våldsamma. Dödsskjutningarna i Marikana i augusti 2012, då över 40 personer dödades, utgör det tydligaste exemplet.
Levnadsvillkoren för svarta sydafrikaner har förbättrats sedan apartheidsystemet avskaffades. Onekligen har många fått bättre hälsovård, fler kan gå i skolan och har tillgång till adekvata bostäder och många erhåller sociala bidrag.
Men förväntningarna var mycket högt ställda och reformtakten har gradvist minskat. Inte minst har misslyckandet att reducera arbetslösheten blivit ett bakslag för ANC-regeringen. Officiellt saknar var fjärde sydafrikan avlönat arbete. Alltfler unga sydafrikaner börjar tappa tron på att de överhuvudtaget ska kunna få något arbete. De blir alltmer desillusionerade och riktar sitt missnöje mot ANC.
En förklaring är att utbildningsstandarden i Sydafrika är skrämmande låg. Sydafrika betraktas som ett av de länder som har sämst utbildningsnivå i världen. Till viss del är detta fortfarande ett arv från apartheidsystemet men också en följd av dålig motivation och disciplin inom lärarkåren. Många är de vittnesmål, som talar om lärare som inte dyker upp på lektionerna, kommer dit onyktra och/eller förgriper sig på kvinnliga elever.
Möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen försvåras också av en stagnerande ekonomisk tillväxt. Från att för tio år sedan ha en trygg tillväxttakt på runt sex procent, har takten stadigt reducerats. I år beräknar man att ekonomin kommer växa med mindre än en procent. Detta är extra problematiskt då den nationella utvecklingsplanen som tagits fram kräver minst fem procents tillväxt för att minska arbetslösheten och lyfta fler människor ur fattigdom. Landet betraktas alltmer skeptiskt av utländska investerare. De stora internationella kreditvärderingsinstitutionerna har successivt nedgraderat Sydafrikas ekonomi och landet befinner sig nu bara ett steg från skräpstatus.
Ett växande antal sydafrikaner börjar tröttna på de många korruptionsaffärer som dagligen avslöjas i landets fria och aktiva media. Folk är förargade på de många ANC-politiker som skor sig utan att partiets ledning reagerar. Men även Zuma står i blickfånget när man talar om korruptionen i Sydafrika. Hans närhet och beroende av den indiska affärsfamiljen Gupta är omtalad och har lett till att han numera benämns ”Zupta”.
Men mest uppmärksammad är den så kallade ”Nkandla-affären”. Under de senaste åren har Zumas privata bostad i hembyn Nkandla genomgått en upprustning. Officiellt har det hetat att det rör sig om ”säkerhetsrelaterade förbättringar”. Kostnaderna har skjutit i höjden och beräknas nu överstiga 130 miljoner svenska kronor. Men flera delar av förbättringarna kan svårligen anses ha med säkerheten att göra, som till exempel swimmingpoolen. Kritiken har varit förödande och landets Public Protector (ungefär motsvarande JO) har slagit fast att Zuma ska betala för de förbättringar som betraktas vara av privat natur. Zuma och ANC har hårdnackat vägrat. Oppositionen har dock kunnat ta ärendet till landets författningsdomstol. Väl där och efter de inledande överläggningar tycks Zuma nu vara villig att betala ur egen ficka, något som har retat upp många av de ANC-ledare som tvingats försvara Zumas impopulära vägran att betala.
Men trots det utbredda missnöjet är det osäkert om svarta sydafrikaner skulle välja att stanna hemma eller rösta mot ANC i de kommunal- och provinsval som kommer äga rum någon gång mellan maj och augusti i år. För många, särskilt de som upplevt apartheidsystemet, är ANC heligt och att rösta emot partiet skulle vara som att rösta emot sig själv.
Det största oppositionspartiet Demokratiska alliansen (DA), har sina rötter i det tidigare vita liberala partiet. Även om det nu är skickliga svarta politiker som är partiets förgrundsfigurer har man svårt att tvätta bort stämpeln att DA är ett parti för vita – och möjligen färgade och indier (det vill säga runt 20 procent av befolkningen). Partiet är som starkast i Kapprovinsen, som är den enda av landets nio provinser som inte styrs av ANC.
Den tidigare frispråkige ordföranden för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema bildade 2013 partiet Economic Freedom Fighters (EFF), detta efter att ha blivit utesluten ur ANC för att under en länge tid ha framfört förödande kritik mot Zuma, som han mycket aktivt hjälpte fram till partiledarposten. EFF är ett utpräglat populistiskt parti som huvudsakligen lockar till sig missnöjda unga svarta sydafrikaner.
Möjligheten för DA, EFF och den övrigt splittrade oppositionen att få en majoritet av rösterna är små. Vad man riktar in sig på är att försöka locka till sig den svarta medelklassen och missnöjda ungdomar i de stora områdena. Kapstaden förväntas förbli styrt av DA. Om någon/några av dessa områdena skulle övergå till oppositionen skulle inte bara utgöra en ”snubba” för ANC utan även medföra att partiets hegemoni över makten i Sydafrika får sig en allvarlig törn.
Men minst lika allvarligt är att ANC internt blir alltmer bräckligt. Den allians som partiet utgör, tillsammans med kommunistpartiet SACP, och fackföreningsrörelsen, COSATU, är utsatt för betydande splittringstendenser. Sydafrikas största fackförbund, metallarbetarförbundet NUMSA, har tillsammans med några andra förbund blivit uteslutna ur COSATU. Med sig har man också COSATU:s omtyckte och skicklige förre generalsekreterare Zwelinzima Vavi.
Man anser att ANC inte varit troget sitt arv utan att alltmer blivit ett korrumperat parti bestående av ledare vars huvudsakliga intresse är att ”sko sig själva” samtidigt som man bevarar landets kapitalistiska struktur. NUMSA och dess allierade har hotat att skapa ett nytt socialistiskt parti. Hur starkt ett sådant skulle bli är svårt att sia om, men det skulle bli en ytterligare allvarlig motgång för ANC och förstärka splittringstendenserna.
Hur stort missnöjet mot ANC i realiteten är kommer visa sig vid sommarens val.
Kaj Persson
Tidigare UD-tjänsteman som arbetat under lång tid med södra Afrika och Sydafrika. Har varit stationerad vid ambassaden i Pretoria i olika omgångar, senast 2014/15.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar