ANALYS På torsdag den 18 februari går Uganda till val för att utse president och parlament. Oppositionen har uttryckt starka invändningar mot valets förutsättningar, och mycket tyder på att Yoweri Musevenis redan 30 år långa maktinnehav kommer att förlängas med fem år. Anders Sjögren, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, kommenterare det stundande valet i Uganda.
När Uganda går till president- och parlamentsval den 18 februari utmanas president Yoweri Museveni för fjärde gången i rad av Kizza Besigye, kandidat för Forum for Democratic Change (FDC); Museveni besegrade Besigye 2001, 2006 och 2011 i val vars legitimitet vid samtliga tillfällen förkastades av oppositionen. I alla dessa val har också Musevenis parti National Resistance Movement (NRM) erhållit en solid majoritet i parlamentet. Ett nytt inslag i det här valet är att Musevenis mångårige nära allierade, Amama Mbabazi – fram till 2014 mäktig premiärminister men då hastigt och osentimentalt avsatt – ställer upp som partilös kandidat på oppositionssidan. Liksom vid tidigare tillfällen fullbordas startfältet av en rad betydelselösa kandidater.
Det mesta pekar på att Museveni kommer att förbli president också efter det tredje flerpartivalet under NRM:s regeringsperiod (från maktövertagandet 1986 efter ett inbördeskrig styrde Museveni Uganda i tio år utan att hålla val, och valen 1996 och 2001 hölls under ett ”icke-partisystem” med individuell kandidatur). Han har ett försprång i alla opinionsmätningar – dock av varierande omfattning: i en tillmättes stödet för honom vara strax över den gräns på 50 % plus en röst som krävs för seger i en första valomgång. Museveni anses ha ett stabilt stöd bland många grupper inom den stora majoritet ugandier som bor på landsbygden, och numera inte bara i regeringens traditionella regionala fäste i centrala och sydvästra Uganda, utan också i de norra och östra delarna av landet. Oppositionens starkaste fästen är bland stadsbefolkningen och hos yngre väljare. I förra valet tappade oppositionen sitt tidigare starka väljarstöd i de ekonomiskt eftersatta norra och östra landsdelarna; dock har man samtidigt gjort inbrytningar i centrala och sydvästra Uganda.
Även om det finns stora väljargrupper som sedan länge stöder Museveni och NRM – framför allt i landets södra halva tack vare den stabilitet regeringen skapade där efter många år av vanstyre och krig dessförinnan – så är den grundläggande förutsättningen för valet att det genomförs under ojämlika och orättvisa omständigheter. Genom ett tre decennier långt maktinnehav har NRM en stark dominans över statsapparaten, förstärkt av det långvariga missbruk av de administrativa och ekonomiska resurser detta styre medfört och byggt på. Partiet har vuxit ihop med den statliga förvaltningen, och i många fall är det svårt att särskilja statsbyråkrater från partifunktionärer. Militär och polis, centrala institutioner för Musevenis maktinnehav, uppfattas i breda lager med fog som partiska. Under valrörelsen, men även vid tidigare val och däremellan, har ordningsmakten förhindrat oppositionsmöten och återkommande trakasserat dess företrädare och sympatisörer. Ugandas valkommission har kritiserats hårt av oppositionen efter att ha organiserat en rad val som har präglats av grava oegentligheter, något som också har fastslagits av landets rättsväsende – dock utan konsekvenser för vare sig valresultat eller valkommissionens sammansättning.
Oberoende media har vid flera tillfällen stängts eller hotats av stängning av regeringen, och självcensuren inom media är utbredd. De intressegrupper i samhället som riktat kritik mot regeringen har också sett sin verksamhet försvåras genom administrativa, juridiska eller ekonomiska styrmedel. Sammantaget innebär detta att det under nuvarande omständigheter är omöjligt att tala om fria och rättvisa val i Uganda. Landet kan beskrivas som ett av de många samtida fallen av elektorala autokratier – politiska system där det hålls (flerparti)val och som hyser formellt demokratiska institutioner, men där varken valen eller det politiska styret däremellan följer demokratiska normer, regler eller praktiker. Oppositionen å sin sida saknar de ekonomiska resurser som NRM besitter och har därför svårt att bygga upp en landsomfattande effektiv organisation. Alla oppositionspartier har därtill i olika grad präglats av fraktionsstrider, och inget av de upprepade försöken till valallians har varit framgångsrikt.
NRM har mellan olika valkampanjer växlat mellan att i första hand använda våld och hot om våld eller ekonomiska incitament. Medan valen 2001 och 2006 präglades av våldsanvändning så var 2011 års val i stort sett fredligt. Utifrån en föreställning om då snart förestående oljeintäkter använde sig regeringssidan av så stora summor pengar att valkampanjen blev inflationsdrivande. Fem år senare, med låga oljepriser, har man ännu inte börjat utvinna olja, och det ekonomiska läget är mer bekymmersamt. I kombination med flera starka oppositionskandidater har detta lett till att valkampanjen åter präglats av en hög grad av repression och hot. Även om sakfrågor diskuteras så dominerar de inte debatten; kampanjen kan snarare beskrivas som en folkomröstning om Museveni. Regeringen lovar mer av samma om Museveni sitter kvar, oppositionen hotar med mer av samma om Museveni inte röstas bort.
Uganda har aldrig erfarit ett fredligt maktskifte. Om Museveni sitter kvar så återstår det för landet att hantera den ordnade övergång till ett nytt ledarskap som har varit en politiskt känslig fråga allt sedan den grundlagsändring genomfördes som 2005 tog bort den tidigare begränsningen av antalet mandatperioder. Med nuvarande regelverk får Museveni av åldersskäl (en president får inte vara äldre än 75 vid sitt tillträde) dock inte kandidera 2021. Det är ingen vild gissning att en ändring av grundlagen även på den punkten kommer att diskuteras efter 2016 års val.
Anders Sjögren
Anders Sjögren är statsvetare och forskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Han är specialiserad på Kenya och Uganda och har tidigare forskat om stat, civilsamhälle och demokratisering, samt om markkonflikter och medborgarskap. Hans nuvarande forskning handlar om olika former av decentralisering och konflikt.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar