Jemenkrigets långsiktiga konsekvenser

ANALYS I skuggan av Syrienkriget pågår ett förödande krig i Jemen. Konflikten ser inte ut att lösas inom den närmsta framtiden. Samir Shalabi, masterstudent i Mellanösternstudier vid Stockholms universitet, diskuterar vad kriget kan få för följder på längre sikt.

Den 26 mars förra året inledde Saudiarabien tillsammans med allierade sunnistater en militär intervention i grannlandet Jemen. Kriget har hittills dödat eller skadat drygt 8000 människor, majoriteten civila. Houthirörelsen – en zayiditisk väckelserörelse inom shiaislam som sedan 2004 lett ett lågintensivt uppror mot centralregeringen men som i september förra året tog kontroll över huvudstaden Sanaa – har stått för en relativt liten del av angreppen mot civila. Däremot anklagas Saudiarabien för att urskillningslöst bomba civila områden och även för att använda klusterbomber.

Situationen i Jemen kan inte beskrivas som något annat än en humanitär katastrof. FN:s livsmedelsprogram, World Food Program, uppger att 10 av landets 22 provinser nu uppnått en så kallad ”akut nivå” när det gäller brist på mat. Det är graden under ”svältnivå” på organisationens femgradiga skala. Det finns knappt någonting alls som Jemen inte lider brist på. Mediciner, sjukvårdspersonal, bränsle och vatten är bara några av de resurser som ständigt efterfrågas.

Jemen är idag uppdelat mellan en rad olika sidor med skilda intressen. Houthirörelsen – uppbackad av Iran och i tilltagande grad även av Ryssland – är allierad med landets förre president Ali Abdullah Saleh, som 2012 tvingades lämna ifrån sig makten till följd av landsomfattande protester mot hans trettioåriga styre. Salehs vicepresident Abd Rabbu Mansour Hadi tog över presidentposten efter Saleh.

Hadi har ställt sig på samma sida som landets största oppositionsparti Islah (Reform), som är knutet till Muslimska brödraskapet, och en rad andra sunnidominerade grupper med stöd från den Saudiledda – och USA-understödda – internationella koalitionen. Sedan finns den sydarabiska separatiströrelsen, känd som al-Hirak på arabiska, vilken vill bryta sig ur Jemen och bilda sin egen självständiga stat i landets sydvästra del.

Utöver detta kämpar al-Qaidas jemenitiska gren och andra grupper, som är knutna till den självutnämnda Islamiska staten, mot varandra om kontrollen av framförallt landets östra delar – med undantag för bland annat den sydvästra Abyan-provinsen som gränsar till kuststaden Aden.

Den svåra humanitära situationen, konflikten mellan de olika grupperna inom landet, och det internationella maktspelet aktualiserar vad denna komplicerade konflikt kommer att få för långsiktiga följder.

Till att börja med var Jemen redan före kriget Mellanösterns fattigaste land. Hälften av befolkningen levde under fattigdomsgränsen, nästan två tredjedelar mellan 18 och 24 år var arbetslösa, drygt 60 procent var i behov av någon form av humanitär hjälp, bristen på vatten förvärrades för varje år och landets system av sociala tjänster var nära kollaps. Situationen förvärrades drastiskt av kriget och det kommer sannolikt att ta minst en generation att återuppbygga landets sönderbombade infrastruktur när konflikten är över. Att miljontals barn inte längre har möjlighet att gå i skolan kan även skapa ett scenario liknande det i Syrien där det blir allt mer troligt att barn som växer upp i krigsdrabbade områden riskerar att bli del av vad som ofta beskrivs som en förlorad generation. Om inte Saudiarabien permanent upphör med att blockera humanitärt bistånd till landet kan detta sammantaget bidra till en långt allvarligare humanitär katastrof än den vi ser i dagsläget.

Om kriget fortgår kan den nuvarande de facto-uppdelningen av Jemen dessutom förvandlas till en permanent splittring av landet i olika politisk-territoriella enklaver. Den traditionella skiljelinjen mellan norra och södra Jemen kan ge vika för en mer utspridd och decentraliserad maktordning där rivaliserande grupper upprättar små kvasi-stater likt de diverse ”emirat” som växt fram i flera av Syriens rebellkontrollerade områden. Det finns redan nu tendenser som pekar åt detta håll. I Jemens femte största stad al-Mukalla, belägen i den östra Hadramawt-provinsen, har exempelvis al-Qaida tagit kontroll sedan i april förra året och har sedan dess börjat förvalta stadens institutioner och upprättat kontakter med lokala stammar.

Det minst fördelaktiga utfallet för Saudiarabien är om kriget på allvar utvecklas till en proxykonflikt som oupphörligen suger in allt fler regionala och internationella aktörer till något som i längden blir mycket svårt att avsluta. En snegling mot Syrien visar att ju fler utomstående spelare som deltar i inbördeskriget desto mer resurser kan pumpas in till de stridande parterna och desto längre tid kommer det ta att få slut på kriget. En långvarig konflikt i Jemen kommer att dränera saudiska resurser som Riyadh är i gravt behov av med tanke på landets djupa engagemang i Syrien och det kontinuerligt sjunkande oljepriset. Detta kan underminera ett av kungadömets ursprungligen främsta mål med kampanjen: att den nytillträdde kung Salman ska kunna konsolidera sin makt under den instabila period som uppstod efter den förre kung Abdullahs död i januari förra året. En militär förlust i Jemen skulle kunna öppna upp för en intern maktstrid inom det saudiska kungahuset då Salmans gren av familjen skulle betraktas som svag och inkapabel att fullfölja Saudiarabiens strategiska mål. Till detta hör att den man som betraktas som arkitekten bakom militärinterventionen och tillika landets nya försvarsminister är Salmans 30-åriga och oerfarna son Mohammed bin Salman. I en kultur där unga människor förväntas respektera och se upp till de äldre kan det ses som en skymf för många att en 30-åring har fått en av landets viktigaste maktpositioner.

Om inte Saudiarabien går segrande ur konflikten kan detta även få negativa konsekvenser för landets ställning i Gulfen och Mellanöstern i stort. Om regionens ledande stormakt inte ens kan besegra en lokal gerillarörelse i Mellanösterns fattigaste land hur skulle den då klara sig i en konfrontation med Iran? Det är osannolikt att en direkt konflikt mellan Teheran och Riyadh utbryter. Men en saudisk förlust i Jemen påverkar ändå hur landet uppfattas av dess fiender, vilket är minst lika viktigt i dagens läge där Saudiarabiens shiadominerade Östra provins bubblar av missnöje och ett kallt krig pågår mellan regionens två stormakter.

Det är inte osannolikt att Mellanösterns befolkningar kommer att hysa allt mindre tilltro till de västländer som stödjer den saudiska krigsapparaten. Saudiska bombkampanjer över Jemen, som påminner om Israels förödande angrepp på Gaza, och USA:s fortsatta drönarattacker mot civila är svåra att bortförklara. En långsam men ökande rapportering om hur bland annat vapentillverkaren Lockheed Martin, en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer, profiterar på ett långdraget krig i Jemen skadar även det västs anseende i regionen. Det blir inte bättre av att representanter för företaget har sagt att de är ”irriterade över att internationell humanitär rätt tillämpas” på USA:s allierade i Mellanöstern.

Det yttersta syftet med kung Salmans och hans familjs krig i Jemen är att stärka sitt grepp om den saudiska statsmakten, oavsett vilka följder det kan få. Regimens säkerhet premieras alltså på bekostnad av mänsklig säkerhet – något Jemens civilbefolkning allt för väl känner till.

Samir Shalabi

Samir Shalabi är masterstudent i Mellanösternstudier vid Stockholms Universitet och skriver regelbundet för den egyptiska nättidningen Egyptian Streets.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Bitte Hammargren, redaktör Mellanöstern.