ANALYS När den kristna julen sammanföll med muslimernas firande av profeten Muhammeds födelsedag avled en algerisk ledare, Hocine Aït Ahmed. Idag hålls arba’in – det vill säga den sorgehögtid som hålls i den muslimska världen 40 dagar efter någons bortgång – för honom. Den algeriske demokratiaktivisten Kahina Bouagache tecknar hans liv och gärning.
Han var i mer än ett halvsekel en centralgestalt i Algeriets politik. På 1950-talet var han med om att starta den algeriska befrielsekampen mot det franska kolonialväldet. Två gånger dömdes denne ledare för socialistpartiet FFS till döden. När det algeriska inbördeskriget bröt ut efter de inställda valen 1991 tog han initiativ till en nationell dialog. Men militären körde över hans fredsförsök.
Hocine Aït Ahmed, grundare och ordförande för socialistiska FFS (Fronten för de socialistiska styrkorna), avled den 23 december på ett sjukhus i Lausanne, 89 år gammal. Han ägnade hela sitt liv åt att verka för rättvisa och bekämpa tyranni.
Hans parti, som ingick i Socialistinternationalen, var Algeriets enda och historiska oppositionsparti. Hocine Aït Ahmed själv var en av förgrundsgestalterna för den nationella befrielsekampen.
Omedelbart efter hans frånfälle uttryckte många algeriska politiker sin sorg över den förlust som den innebär för Algeriet. De erkände hans betydelse och kamp för demokrati. Men det tog landets president Abdelaziz Bouteflika och den officiella maktapparaten ett dygn innan de officiellt kommenterade Aït-Ahmeds frånfälle. Då utlyste emellertid presidenten åtta dagars landssorg, enligt den algeriska nyhetsbyrån.
Hocine Aït Ahmed var den sista överlevande medlemmen av den berömda ”Grupp nio”, som i november 1954 lade grunden till Algeriets befrielsekrig mot det franska kolonialväldet.
Han föddes den 20 augusti 1926 i Aït Yahia i Kabylien. Vid 16 års ålder gick han med i det Algeriska folkpartiet, PPA, som då leddes av den karismatiske Messali Hajj.
Aït Ahmed förespråkade nödvändigheten av en väpnad kamp mot de franska trupperna. Han blev också ledare för Specialorganisationen OS, en grupp som kom att lägga grunden för ALN, Nationella befrielsearmén.
Redan år 1951 dömdes Hocine Aït Ahmed till döden i sin frånvaro sedan han flytt till Kairo, där han var med om att grunda FLN, Nationella befrielsefronten. Han deltog sedan i det befrielsekrig som inleddes den 1 november 1954.
I oktober 1965 greps han tillsammans med fem andra revolutionsledare på ett flygplan som kapades av fransk militär (i vad som för övrigt var historiens första flygkapning) under en flygfärd från Marocko till Tunisien. Han släpptes 1962.
Efter befrielsen samma år tog Hocine Aït Ahmed ställning mot FLN, på grund av partiets förändring. Han avgick också från den algeriska republikens provisoriska regering (GPRA) och bildade i stället det socialistiska FFS år 1963, ett parti som strävade efter pluralism i ett politiskt system som var blockerat under FLN:s enpartivälde.
Aït Ahmed fängslades på nytt 1964 och dömdes åter till döden. År 1966 lyckades han fly från fängelset i Harrach med hjälp av sina fångvaktare. Han valde att flytta till Schweiz och bosatte sig i Lausanne där han doktorerade i juridik.
Sedan självständigheten 1962 förde han en oförtröttlig kamp mot tyranni inom Algeriets politiska system och med tiden även mot en radikaliserad opposition. Han slutade aldrig att kämpa för mänskliga rättigheter, värdighet, demokrati och pluralism för Algeriets folk.
År 1989 ville dåvarande president Chadli Bendjedid få en ändring av författningen och sätta punkt för FLN:s enpartisystem. Därmed öppnades ett fönster på glänt för ett demokratiskt flerpartisystem, vilket gjorde att Aït Ahmed kunde återvända från sin exil.
Trots bristen på transparens och fri debatt inför det första så kallade fria parlamentsvalet 1991 beslöt FFS att ställa upp i syfte att verka för en demokratisk och pluralistisk förändring.
Men när parlamentsvalets första omgång vanns av den Islamiska räddningsfronten, FIS, påbörjades militärens långvariga motstånd mot demokratisering. Valresultatet underkändes av militären på grund av dess rädsla för att Algeriet skulle förvandlas till en islamisk republik. Det ledde i stället till ett inbördeskrig som varade i ett årtionde, med följdverkningar som alla känner till.
När Hocine Aït-Ahmet tog ställning mot militärkuppen och krävde att den demokratiska processen skulle ha sin gång anklagades han för att vara ”pro-islamisk”.
I juli 1992, några veckor efter det att hans gamle kompanjon, president Mohamed Boudiaf, mördades av en livvakt under ett tv-sänt tal, beslöt han att lämna Algeriet igen för att återvända till Schweiz.
Han insåg att det inte gick att driva igenom en fredsdialog på plats i Algeriet och att han måste verka för stabilitet utifrån. Därmed inledde han en ny kamp med stöd av sina allierade bland Socialistinternationalens medlemspartier i EU.
År 1995, mitt under det algeriska inbördeskriget, lade han fram och skrev på Sant’Egidio-plattformen i Rom. Kring denna kunde algeriska oppositionspartier samlas, inklusive det upplösta FIS, i ett försök att pressa myndigheterna och militären till att sätta punkt för det våld som redan hade orsakat mer än 200 000 människors död, mer än 100 000 försvunna och över en miljon internflyktingar.
Det som var tänkt att bli en vägkarta för en nationell dialog för demokrati kritiserades dock i hårda ordalag av regimen som inledde en propagandakampanj mot Aït Ahmed och andra undertecknare. De anklagades för att söka underminera landets stabilitet genom att föra tillbaka islamisterna till makten. Han anklagades också för att gå främmande makters ärenden, trots att han ständigt kämpade mot både islamister och utländsk inblandning. Han strävade efter att hålla landet samman och sökte en nationell lösning på det inbördeskrig som höll på att förgöra algerierna.
Aït Ahmed upprepade sin välkända slogan Varken polisstat eller islamisk stat. Men när hans vägkarta för nationell dialog kördes över gick Algeriet miste om en unik chans att nå fred.
Uppmanad av sina partikamrater och algeriska demokratiaktivister var han beredd att ställa upp i presidentvalet 1999. Men när han insåg att presidentposten redan var vikt för regimens man, Abdelaziz Bouteflika, drog han tillbaka sin kandidatur under valkampanjen och protesterade mot valfusk. Bouteflika är fortfarande president trots att han lider av allvarlig sjukdom sedan 2005 och drabbades av en större stroke 2013. Samtidigt finns det gott om bevis på att presidenten omgärdas av en korrumperad innersta krets.
Aït Ahmed återvände gång på gång till Algeriet, inte minst inför 50-årsdagen av början på befrielsekriget. Men 2012 upphörde han med all politisk aktivitet. Ett år senare avgick han som ordförande i FFS. Trots det hade han fram till sin död kvar sin ställning som partiets hedersordförande.
I sin avskedsansökan skrev han:
Jag har kvar min övertygelse och mitt engagemang när jag nu har mer än 70 års erfarenhet av politisk aktivitet. Men jag måste meddela er att tiden nu är mogen för mig att lämna över till nästa generation.
Kanske var det inte en slump att Aït Ahmed avled den 23 december 2015, en natt när den kristna julen för första gången på 457 år sammanföll med Mawlid, firandet av profeten Muhammeds födelsedag.[5]
Måtte det inte ta 457 år innan Algeriet kan fira införandet av fred och demokrati.
Aït Ahmed var ättling till en berömd islamisk-sufisk ledare i Ain al-Hamman i algeriska Stor-Kabylien. Hans gammelfarbror var sheikh Mohanad Oul Hocine (1836-1901), som grundade den sufiska rahmaniya-orden. Denne religiöse ledare var känd för att slita tvister och skipa fred mellan släkter, klaner och byar. Hans namn är respekterat än idag. Människor vallfärdar fortfarande till den gamle sheikhens grav i Kabylien.
Må du vila i frid, Aït Ahmed. Även om ditt land undervärderade din betydelse och din potential, kommer du aldrig att dö. Du kommer att leva vidare i demokratiaktivisternas hjärtan och tankar. Din vision, din ansträngning för att få ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle, ditt eget livs historia och din kamp bär vi inom oss för alltid.
Kahina Bouagache (översättning: Bitte Hammargren)
Kahina Bouagache är algerisk juridisk rådgivare, samt expert på Nordafrika och Maghreb vid Manaar Legal Consultancy. Hon ingår i “Women Legal Group”, som stöder kvinnorättsorganisationer och juristfirmor vilka kämpar för kvinnors och barns rättigheter i MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika). Genom AMIDEAST har hon verkat för utbildningssatsningar för unga. I flera år var hon juridisk rådgivare till USA:s Advokatsamfund för deras projekt i Marocko och Algeriet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Bitte Hammargren, redaktör Mellanöstern.
Lämna ett svar