Början på syrisk fred? Inför förhandlingarna i Genève

Syrienkonflikten har pågått i fem år och än finns ingen konkret lösning på bordet. Men höstens förhandlingar i Wien kan vara början på Syrienkrigets slut. Åtminstone om man får tro Adel Elsayed Sparr, senior research fellow vid WANA Institute i Jordanien, i hans analys inför de stundande samtalen i Genève.

Syrien. Man behöver egentligen inte säga mer. Och om man ändå skulle vilja utveckla det, så kan jag hänvisa till Staffan de Mistura: kriget i Syrien är det internationella samfundets värsta misslyckande sedan andra världskriget, och har en potential att sträcka sig bortanför MENA-regionens gränser. Alla utmaningar, mänskligt lidande, maktspel, omöjligheter, och så kallade fredsförhandlingar som bara blev hissprat.

Fram tills nu. Idag är tanken att Genève III ska äga rum, även om datumet varit osäkert en längre tid och FN har sagt att det kan skjutas fram några dagar. Men för första gången sedan 2011 verkar de stora internationella aktörerna förstå att deras misslyckanden har skapat en situation som ingen av dem tjänar på. Detta verkar ha förändrat deras grundläggande intressen i Syrienkonflikten, och den medföljande diplomatiska processen ingjuter faktiskt hopp.

Ja, jag talar om Wien-processen. Och ja, det är helt riktigt att den innehåller några orealistiska visioner. Paragraf sju av Wiendeklarationen kräver tre saker. För det första, trovärdig och inkluderande samhällsstyrning, vilket sträcker sig bortom frågan om regering. Inkludering är givetvis helt avgörande, men att inkludera alla 1200 väpnade oppositionsgrupper – där vissa är mer extrema än Islamiska staten – i en ny syrisk modell för samhällsstyrning är varken möjligt eller önskvärt. Kanske skulle vi börja tala om att inkludera kvinnor? Det skulle ju automatiskt göra diskussioner om vilka oppositionsgrupper som ska bjudas in till fredssamtal onödiga.

Den andra punkten är en konstitution. Vem som helst som har följt den tunisiska och egyptiska debatten om deras konstitutioner de senaste fem åren vet att detta är komplicerad och långdragen fråga – och där har inte 250 000 personer dött i ett femårigt krig. En konstitution är viktigt, men bara om konstitutionalism medföljer i paketet. I en övergångsperiod är det istället viktigare att utreda begångna krigsbrott.

Slutligen ska det hållas både president- och parlamentsval, enligt internationella standarder och under FN:s överinsyn – inom 18 månader. Omåttligt optimistiskt och potentiellt sett farligt; det finns forskning som visar att om man försöker införa demokrati i ett låginkomstland som nyligen genomgått en konflikt, så ökar det sannolikheten att falla tillbaka i konflikt med 70 procent. Vi vill gärna tro att val på något mirakulöst sätt ska lösa alla problem. Jag kan berätta en sak: så är det inte.

Men innehållet i Wiendeklarationen är inte poängen här. Det riktigt anmärkningsvärda är att samtalen i Wien faktiskt hände. Det finns två saker som talar för att vinden har vänt i Syrien; att nästa samtal i Genève inte bara blir hissprat igen.

Först och främst, i Wien kunde USA och Ryssland åtminstone komma överens om att inte hålla med varandra om Assad. Det kanske verkar som en struntsak, men detta var avgörande för att de skulle börja komma överens om andra saker: sammanhållningen av Syrien, det vill säga att planer på att dela landet är helt otänkbart; framväxten av våldsbejakande extremism är ett hot för alla aktörer; och att det inte kunde bli några vinnare. När man börjar hitta gemensamma nämnare och intressen på det här sättet, det är då man kan ta konkreta steg framåt. Relationerna mellan USA och Ryssland har som bekant försämrats på grund av Ukraina. Så att se dem i samma rum, vid samma bord, och hålla med varandra… Det är helt enkelt ett stort steg framåt. Och att i samma rum också hitta Saudiarabien, Iran, Jordanien, Storbritannien, Turkiet och Frankrike, bland andra. Detta är framsteg, punkt.

Jag vet vad ni tänker nu. Relationen mellan Saudiarabien och Iran är väl infekterad av sekterism? Turkiet har ju börjat använda våld mot kurderna igen? Och sen sköt de väl ner det där ryska planet? Jovisst, men det här är min andra poäng. För att uttrycka mig lite klumpigt: det här är goda nyheter. Det låter okänsligt, men faktum är att detta indikerar att internationella aktörer har börjat ana att riktiga förhandlingar är nära förestående; att slutet på konflikten syns vid horisonten, om än fortfarande en bit bort. Detta är hämtat från grundkursen i förhandlingstaktik, och är känt som politisk/strategisk positionering innan förhandlingar. Det är egentligen ganska enkelt. Man vill alltid gå in i en förhandling med ett par ess i rockärmen som man kan spela ut för att uppnå sina strategiska mål. Därför ser man ofta hårda uttalanden, ryktesspridning, hot om icke-deltagande och ökad militär aktivitet precis innan förhandlingar.

Och förresten, Wien-processen skapade International Syria Support Group (ISSG), som enligt vår svenske världsmästare i Syrienanalys, Aron Lund, var ”definitivt den mest entydigt goda nyheten det här året”.

Allt det här är givetvis inte en fullständig lösning; en exodus i den syriska tragedin. Den syriska verkligheten fortsätter, och 2016 blir nog ännu ett år i misär för många syrier. Motsättningarna kommer inte minska snabbt. Kanske skjuts förhandlingarna i Geneve till och med upp i elfte timmen? Men diplomatiska framsteg i Wien, ökat utrikespolitiskt gruff, och aktörer som äntligen visar intresse för dialog och debatt ger skäl för hopp. Det visar att premissen har förändrats, och det kan så småningom visa sig vara början på den där politiska lösningen som Syrien behöver.

Adel Elsayed Sparr

Adel Elsayed Sparr är Senior Research Fellow vid West Asia-North Africa Institute i Jordanien. Han har en master i säkerhetsstudier från University of St Andrews och undervisar i Mellanösternstudier vid Uppsala universitet.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.