Konflikter finns det gott om, i smått som stort. De kan vara konstruktiva, men risken finns alltid att de trappas upp och polariseras till hat och våld. Fiendebilder spelar en ödesdiger roll i sådan upptrappning. Lars Ingelstam, biträdande chefredaktör för Mänsklig säkerhet, reflekterar här över hur fiendebilder skapas och vad sådana kan ställa till med.
I somras läste jag den amerikanske författaren och journalisten Adam Hochschilds bok från 2011 om första världskriget: To End All Wars: a Story of Loyalty and Rebellion 1914-1918. Det är en utomordentligt välskriven och sakrik bok. Den ser kriget framför allt från Englands perspektiv och utnyttjar huvudsakligen brittiska källor. Läsningen var omtumlande på minst två sätt.
Det ena var den självklarhet och entusiasm med vilken färgstarka personer i landets elit såg fram emot kriget. Några av dessa var krigshjältar från Boerkriget, som Douglas Haig och sir John French. Andra, som Rudyard Kipling, var kända och beundrade för sitt fosterländska författarskap. Kriget framstod inte bara som oundvikligt utan också som något i sig självt gott och heroiskt: det skulle rena nationen och få den att höja sig över vardagens trivialitet, möta den existentiella utmaning som kunde göra pojkar till män, och ena medborgarna för ett högre mål än futtiga angelägenheter som ekonomi och politik – och kvinnors rösträtt…
Det andra starka intrycket av Hochschilds bok var hur snabbt och eftertryckligt man skapade bilden av ”fienden”. Ingen kan, varken förr eller senare, med skäl hävda att de objektiva motsättningarna mellan England och Tyskland var särskilt starka. Det fanns besvikelser över kolonialsituationen i Afrika, och diverse territoriella trätor i Europa. Samtidigt var kunga- och kejsarfamiljerna släkt på olika sätt och deltog i varandras fester och ceremonier. Men när polariseringen väl hade börjat fanns inga gränser för hur starkt Tysklands och tyskarnas uselhet framhävdes i engelsk debatt, politiska anföranden, annonskampanjer och statsstyrd propaganda. Staten understödde på olika sätt anti-tyska hållningar: inte bara i press och offentliga tal, utan även i skönlitteratur, vetenskap och bildkonst. Affärsidkare med tyskklingande namn trakasserades, alla hänvisningar till tysk litteratur och vetenskap sågs med misstro och släktband med Tyskland kunde leda till misstankar om förräderi. Bertrand Russell var hela tiden en stark kritiker av kriget men i kraft av sitt världsrykte som filosof gick han relativt fri från repressalier. När en konservativ politiker, lord Landsdowne, sent och efter mycken vånda tog ställning mot kriget kommenterade Russell: ”snart nog kommer man att upptäcka att hans moster var född i Kiel eller att hans farfar var en stor beundrare av Goethe” (sid 302).
Tyskarnas krigföring beskrevs i maximalt nedsättande termer: ibland som inkompetent och gammaldags, ibland som brutal och omänsklig. En berättelse som fick vid spridning var att tyska soldater skulle ha spetsat belgiska spädbarn på sina bajonetter. Tyskarna framställdes som barbarer och undermänniskor. Hochschild höjer samtidigt lite på ögonbrynen när han jämför med den bild som samtidigt ges av ryssarna (som fram till 1918 var britternas allierade mot Tyskland): ett tappert och kultiverat folk.
Vi får alltså reda på en hel del om hur fiendebilder skapas. Men varför behövs de? Vilka är de underliggande mekanismer som på mycket kort tid kan förvandla grannar och vänner (visserligen ibland en smula irriterande och lite annorlunda) till fiender: hotfulla, primitiva, oberäkneliga, kanske inte riktigt människor?
Flera forskare har grubblat över detta och jag kan givetvis inte ge någon komplett bild av forskningsläget. Men några glimtar ändå. En av de mest inflytelserika inom en psykologisk tradition är den cypriotisk-amerikanske psykoanalytikern Vamik D. Volkan. Hans mest citerade verk är The Need to Have Enemies and Allies, From Clinical Practice to International Relationships. Den är skriven under slutet av det kalla kriget (1988) och ansågs vara en milstolpe i människans sökande efter och att förstå och få kontroll över de mest destruktiva aspekterna av mänskligt handlande. Volkan kan sägas vara pessimist i den meningen att människor, såväl i ”storgruppspsykologi” som när de reagerar som individer (och redan som barn), har lätt att utveckla rädsla för det främmande: främlingsångest. Enligt Volkan är etniska grupper och nationer former av stora grupper, men varken etnicitet eller nationalitet är något naturligt. Båda ger dock i praktiken individen inom gruppen en känsla av tillhörighet, definierad i termerna av ”en annan” och de får tillgång till gemensamma symboler med vilka varje gruppmedlem kan identifiera sig.
Medan Volkan hämtar en hel del av sitt konkreta underlag från konflikter mellan Turkiet och Grekland över många århundraden, fokuserar den tyske historikern Wolfgang Benz på 1900-talets antisemitism och förintelsen av judar. ”Bilden av judarna” heter ett representativt arbete från 2001. Men Benz har också tagit sina iakttagelser vidare till den fiendebild som kanske mer än någon annat präglar vår tid: ”1800-talets antisemiter och några av dem som angriper islam under 2000-talet arbetar med liknande metoder och föreställningar om fienden” skriver Benz 2010. Han har för detta i tysk debatt fått både intensiv kritik och starka instämmanden.
En generell slutsats är för mig det faktum att det handlar om mycket känsliga processer. Den som utmålar andra folk eller grupper som främmande och konstiga tar på sig ett stort ansvar. Gensvaret kan bli starkt och leda till destruktiva kollektiva beteenden. Å andra sidan tycks harmoniska relationer och förtroende inom ”storgruppen” minska behovet av fiender och fiendebilder.
Det finns skäl att tillämpa några av dessa lärdomar på vårt förhållande till Ryssland i dag. En rimlig startpunkt är det ryska folket har genomgått mycket svåra perioder, både före och efter Sovjetunionens fall. Situationen för många miljoner människor, särskilt på landsbygden, är fortfarande problematisk. Vår första tanke bör gå till dem. De är inte våra fiender.
Samtidigt är detta en del av bakgrunden till att den inrikespolitiska repressionen har ökat sedan 2003 och den ryska utrikespolitiken hårdnat sedan 2007. Statsledningen har för egna syften och med propaganda och korruption som medel inte bara sökt skyla över folkets problem utan använt dem som hävstång för en chauvinistisk och nationalistisk politik. Propagandan har skjutit över en stor del av skulden för landets problem till USA, Nato och Väst (och det senaste året också till Ukraina). Fiendebilderna spelar en tydlig politisk roll.
Om dessa ting kan skrivas många sidor och hela böcker, och det finns ingen anledning att spara på indignationen. Det är värt att notera att Ryssland för närvarande är extremt känsligt för kritik utifrån.
Men vi bör också pröva oss själva och vårt sätt att tänka och tala om Ryssland. Jag menar att det lurar minst tre faror till felslut:
- Att peka ut en fiende (i det aktuella fallet: Ryssland) leder mycket lätt till uppmålandet av allt hemskare fiendebilder. I sådana blir det svårt att skilja på folket och statsledningen. En del av mediarapporteringen och politiska kommentarer i Sverige om Ryssland har gått mycket längre i allmän svartmålning än vad som är rimligt för att förstå säkerhetsproblemen i Östersjöregionen och Europa.
- När en fiendebild väl etablerats kommer även ”fullt normala” händelser, till exempel militära övningar eller felnavigeringar, att tolkas som aggressiva. Detta försvårar lösandet av konflikter utan våld och hot.
- Att vi djupt ogillar en regim och fördömer dess agerande, både mot dess egen befolkning och dess grannar, är i sig inget skäl att rusta upp mot den. Om detta ska ske måste det baseras på andra, mer exakta, motiv och argument.
Jag vill avsluta med en personlig åsikt. Ledande politiker – utrikesministrar, statsministrar, presidenter – ska i allmänhet visa återhållsamhet med negativa kommentarer om andra länders ledningar och folk. Våra politiska ledare har där en annan roll än media, kulturarbetare och folkrörelser. Ansvariga personer bör inte – även om de hetsas av massmedia – ständigt ”fördöma” det ena eller andra. Det leder alltför lätt till att konflikter förstärks eller befästs. Fiendebilder är allvarliga saker.
Lars Ingelstam
Professor emeritus i Teknik och social förändring
Ingelstam efterlyser återhållsamhet från ledande personer, politiker när det gäller negativ kritik eller kommentarer om andra länders ledningar eftersom som det finns en risk att det kan leda till konflikter förstärks. Uttalandet är mycket märkligt. Betyder det att svenska stats- och utrikesledning skall avhålla sig att rikta kritik mot diktaturens Nordkorea eller tidigare undvikit att rikta kritik mot Sydafrikas apartheidregim? En så principlös, konfliktundvikande och lealös utrikespolitik präglade till stor del den svenska politiken under perioden 1939-1945, som möjligtvis höll oss utan för kriget, men som knappast präglades av moral. Skall det utrikespolitiska budskapet anpassa efter vad som passar mottagaren? Skall vi strunta i att driva demokratiska principer i svensk utrikespolitik? Skall vi kapitulera för diktaturer, förtryck och våld och överlåta eventuella protester till folkrörelser och en och annan engagerad kulturarbetare? Vi skall med andra ord överge en politik som står för demokratiska värden eller åtminstone lägga tand för tunga, eftersom det finns en risk att det kan hetsa upp stämningen och skapa dåliga utrikespolitiska relationer?
Det självklara alternativet är en aktiv svensk utrikespolitik som drivs av att arbeta med att främja demokratiutveckling överallt i världen, oavsett om budskapet uppfattas som obekvämt av diktatorer. Tystnad och underlåtenhet är det som på sikt skapar konflikter.
Bra att du tar i, Anders, men troligen är vi mer överens än det låter. Återhållsamhet var ordet. Politiker och diplomater har som huvuduppgift att åstadkomma resultat. Ibland (men inte alltid) kan detta gynnas av skarpa och modiga uttalanden. Jag tycker själv att Palmes ”diktaturens kreatur” om de Sovjettrogna ledarna i Tjeckoslovakien, och hans likställande av USA:s bomber över Hanoi med Guernica och Treblinka var rätt. Men både han och hans dåtida kritiker visste att dessa uttalanden hade ett pris. Vår inställning till apartheid i Sydafrika var väl känd, men det som verkligen gjorde skillnad skedde i tysthet. Det jag ville påtala var oskicket, påhejat av massmedia, att ständigt och jämt fördöma sådant som alla verkar hyfsat överens om. Indignationen och kraftorden bör sparas till tillfällen då de verkligen behövs.
Värt att notera är att Anders Claréus jobbar för Försvarsmakten.
Förövrigt håller jag med Igelstam i det mesta i det han säger.