I skuggan Daesh (ISIL) och de fruktansvårda våldsamheterna i Mellanöstern är det stundande ramavtalet kring Irans kärnenergiprogram förmodligen årets, för att inte säga årtiondets, viktigaste framgång för internationell diplomati. Sverige och EU bör helhjärtat och kontinuerligt stötta denna bräckliga process om man på sikt vill se en mer stabil och varaktig fred i Mellanöstern, skriver Carl Hvenmark-Nilsson och Minou Sadeghpour.
Det avtal som inom kort lär undertecknas mellan P5+1 och Iran kan på sikt spela en nyckelroll i att bringa stabilitet och fred till ett krisdrabbat och imploderande Mellanöstern. För att bibehålla momentum krävs emellertid ett fortsatt starkt uttalat stöd från båda EU och FN. Detta för att legitimera den gemensamma handlingsplanen (JCPOA) som parterna nu binder sig till och därmed skapa förutsättningar för att förhandlingarna inte omkullkastas av krigsivrande krafter på hemmaplan.
Ett samarbetsvilligt och mer integrerat Iran, vars nukleära kapacitet nu för första gången kan frysas, ligger i omvärldens strategiska intresse och kan på sikt få positiva implikationer på inbördeskriget i Yemen och Syrien såväl som beträffande kampen mot ISIL i främst Irak. Att låta förhandlingarna stranda skulle förmodligen innebära motsatsen.
En utdragen diplomatisk process har gett resultat.
I skuggan av ett alltmer fragmenterat inbördeskrig i Syrien (nu inne på sitt femte år), en global flyktingkris vars omfattning inte har observerats sedan andra världskriget samt de säkerhetspolitiska svallågorna efter Rysslands utmanande agerande i närområdet, så kanske detta avtal kan tyckas som en petitess på den annars så kaotiska världsscenen. Vi hävdar istället att det ramverk (JCPOA) som nu undertecknas mellan de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet plus Tyskland (P5+1) på ena sidan förhandlingsbordet och Iran på den andra sidan inte får underskattas. Avtalet bör, trots närvaron av flera osäkerhetsvariabler, betraktas som det första seriösa försöket att på lite längre sikt dämpa det förödande skuggkriget mellan det sunnitiska Riyadh och det shiitiska Teheran, vars geopolitiska stormaktsambitioner inom sitt närområde har spätt på de sekteristiska spänningar som just nu tar sig blodiga uttryck i Yemen, Syrien och Irak samt på sikt även riskerar att spridas till ett krisande och hårt pressat Libanon eller Jordanien.
Så vad handlar allt detta om? Efter decennier av högljudda protester från Irans politiska ledarskikt har landet efter utdragna förhandlingar i princip gått med på att frysa hela utvecklingen av sitt nukleära kärnenergiprogram samt tillåta omfattande inspektioner från det internationella atomenergiorganet (IAEA) för att verifiera processen. Detta sker i utbyte mot gradvisa lättnader av de genom världssamfundet pålagda sanktioner som i kombination med ett rekordlågt oljepris länge pressat ner Irans ekonomiska tillväxt bortom smärtgränsen.
Något förenklat kan detta historiska avtal även anses avspegla en symbolisk dragkamp mellan samtalet och bomben, mellan den diplomatiska förhandlingen där båda parter tvingas ge och ta- med ambitionen att skapa stabilitet och mervinst för samtliga parter- och den militära lösningen där aktörerna istället låter konflikten blossa ut bortom kontroll i tron om att nollsummespelet inte tar slut förrän motståndaren är fullständigt besegrad och förnedrad. Det outtalade alternativet till en överenskommelse vore dock förödande för alla parter.
Åtskilliga resor till Genevé, Wien och Muscat från Washington och Teheran i kombination med regelbundna konsultationer i grannländerna och informella sidomöten mellan huvudaktörerna, där lojaliteter ifrågasätts och ingen sida någonsin kan bli helt nöjd, har burit frukt. Resultatet är att båda sidor till slut mött varandra vid förhandlingsbordet och för första gången fört långa och öppna diskussioner. Uppgiften att samtidigt tillgodose spretande nationella intressen från främst Israel och Gulfstaterna å ena sidan, samt Iran och dess allierade å den andra, är näst intill omöjlig och kräver ett pragmatiskt sonderande efter det minst dåliga alternativet.
Det bör dock framhållas att avtalets främsta kritiker är och alltid har varit ”hökarna” på hemmaplan, dvs. de element i den amerikanska kongressen och de konservativa krafterna runt Teherans inre maktsfär som ständigt pressat sina utrikespolitiska företrädare att sätta hårt mot hårt. Antingen genom att vägra några som helst eftergifter (vilket bakbinder förhandlingarna på förhand) eller genom att helt enkelt förespråka en militär lösning på problemet. Det senare alternativet är något som en enhällig expertkår menar skulle leda till katastrofala förluster i människoliv i närtid, samt bereda väg för en betydligt större geopolitisk kollaps.
Ett gott tecken är dock att både Vita Huset och president Rouhani (och därmed i förlängningen Irans högste ledare Khamenei) investerat ett anmärkningsvärt politiskt kapital i sina sändebud och således markerat en förhoppning om att ro förhandlingarna i land. Utrikesministrarna Kerry och Zarif har enligt egna källor inte spenderat så mycket tid med någon annan av sina kollegor än vad de gjort med varandra. Värt att notera är även att Ryssland – vars obstruerande agerande i FN:s säkerhetsråd på senare tid nästan blivit praxis – i detta fall tycks kunna samsas med världssamfundets företrädare och stötta uppgörelsen bakom ridåerna, trots upprepade hot om att lämna förhandlingarna.
Farhågorna är många och i somliga fall välbefogade. Reaktionära krafter inom Majlis, landets parlament, samt inom det revolutionära gardet har tidigare tvingat ner försök till progressiv diplomati. Parterna vid förhandlingsbordet har nästan 40 år av institutionaliserad misstro på båda sidor att överbrygga. President Obama betonade dock nyligen under G7 mötet att förhandlingar är det enda sättet att stuka Irans ambitioner om att bli en kärnvapenmakt i Mellanöstern samt få tillträde till dess urananrikningsanläggningar. Inget kunde vara farligare än att resa sig från förhandlingsbordet i detta kritiska skede.
En verifierbar process samt en fortsatt dialog, trots dess utmaningar i att gå från ord till handling, ligger i flertalet av de berörda ländernas strategiska intresse. Att de berörda parterna nu skriver under ett avtal är historiskt och förhoppningsvis en långsiktig ”game changer” för vår tids mest våldshärjade och splittrade regioner. Det bör även ses som en betydande framgång för EU, vars förmåga att bedriva effektiv utrikespolitik med en samlad röst länge varit eftersatt. Denna avsevärda förbättring i koordinering och handlingskraft kan till stor del tillskrivas den av Lissabonfördraget tillsatte höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitik Federica Mogherini och hennes företrädare.
Avtalets undertecknande innebär dock inte att arbetet är över – tvärtom. Mycket arbete och diplomati kvarstår, och Sverige bör vara pådrivande inom EU såväl som FN för att bibehålla momentum och för att skapa förutsättningar för att parternas formella åtaganden efterlevs i praktiken. Vikten av ett enat internationellt samfund, där ett tydligt mandat ges till stöd för den diplomatiska processen är till stor del avgörande för möjligheten till dialog med Iran på den internationella arenan och därmed en avgörande nyckel till ett mer stabilt Mellanöstern.
Carl Hvenmark-Nilsson. Säkerhetspolitisk analytiker med erfarenhet från postkonfliktarbete i Colombia och Centralamerika samt tidigare masterstudent vid University of Washington.
Minou Sadeghpour. Säkerhetspolitiskt analytiker och grundare av nätverket Stockholm International Affairs Forum samt verksam som programansvarig vid Folk och Försvar.
Lämna ett svar