Den kortsiktiga militära insatsen mot Boko Haram står i stark kontrast till de många långtgående reformer mot korruption och dålig samhällsstyrning som plågar landet och som kan ses som konfliktens grundorsaker. Trots de taktiska framgångarna i kampen mot Boko Haram, menar därför Ralph Sundberg att det på lång sikt snarare är rättsstatens återupplivande och inte kulor som kommer rädda flest liv i Nigeria.
Just nu (maj 2015) pågår det som den nigerianska armén och dess allierade Kamerun och Tchad kallar för den slutgiltiga offensiven mot den väpnade gruppen Boko Haram. Sedan i mars har Boko Haram – som terroriserat Nigeria i åratal och begått en mängd övergrepp på civila – slagits tillbaka i nordöstra Nigeria med oväntad hastighet. Trestatsalliansen har angripit gruppen på flera olika fronter och tagit tillbaka alla de större städer som Boko Haram kontrollerat över de senaste åren. Deras territorium, vilket tidigare var lika stort som hela Belgien, har nu i praktiken krympt till enbart delar av Sambisas skogsområde. Det är glädjande att en så pass destruktiv och våldsam rörelse som Boko Haram slås tillbaka. Men kan vi räkna med att detta är slutet på Boko Harams terror? Lärdomar från Nigerias närhistoria pekar – tyvärr – mot att så inte kommer bli fallet. En slutgiltig seger kan enbart vinnas genom större politiska reformer.
Boko Haram, en islamistisk väpnad grupp med ursprung i norra Nigeria, heter egentligen Jama’atu Ahlis Sunna Lidda’awati wal-Jihad; löst översatt till ”gruppen som propagerar för profetens lära och jihad”. Ideologiskt och handlingsmässigt kan Boko Haram nog bäst jämföras med Islamiska Staten. Det övergripande målet är att förvandla Nigeria (och andra landområden med muslimsk befolkning) till ett kalifat styrda av en mycket konservativ tolkning av sharia. Andra krav är något mer nyanserade, som att sätta stopp för korruptionen och straffriheten för övergrepp begångna av säkerhetsstyrkor. Antagonism mot straffrihet till trots har gruppen – likt IS – dock mycket begränsad respekt för människor av andra religioner. Man betraktar även oliktänkade muslimer som ’kafir’ (otrogna) och således som legitima mål. I Väst har vi mest påmints om gruppens existens i och med spektakulära våldsdåd och massakrer; flera av dessa av minst samma kaliber som IS illdåd i Syrien och Irak. Främst av dessa var givetvis kidnappningen av hundratals flickor och unga kvinnor från Chibok, men viss uppmärksamhet rönte även förstörelsen av staden Baga (som dock till sist drunknade i kölvattnet av dåden mot Charlie Hebdo). Gruppen, som härjat stora delar av norra men främst nordöstra Nigeria, kan spåras ända tillbaka till 2002 och dåvarande ledaren Mohammed Yusuf. Redan då krävde man att sharialagar skulle införas i Nigeria, men i gruppens begynnelse brukades inte våld. Yusuf var även relativt populär i detta skede, genom sin (befogade) kritik av Nigerias korrupta politiker och politiska system.
Det väpnade upproret bröt ut först 2009 och möttes med kraftigt våld från regeringssidan. Här ’krossades’ Boko Haram för första gången. Hundratals medlemmar dödades, deras huvudsakliga moské förstördes och Mohammed Yusuf avrättades. Yusuf avrättades dessutom utomrättsligt, i vad som måste ses som en ödets ironi med tanke på hans kritik mot den nigerianska statens maktfullkomlighet. Nu går jag dock händelserna något i förväg. Väpnade islamistiska grupper i norra Nigeria har ’krossats’ även vid tidigare tillfällen. Gruppen Ahlul Sunna Jamaa (”Profetens följeslagare”) slogs ned av den nigerianska armén redan 2004, när man i just Boko Harams födelsestat Borno utropade sin kamp för att bilda en islamisk stat i det muslimska norra Nigeria. Flera militära segrar har alltså visat sig vara tomma i det långa loppet.
Man behöver inte vara överdrivet pessimistisk för att hamna i slutsatsen att även denna ’slutgiltiga offensiv’ inte kommer vara speciellt slutgiltig i ordet sanna bemärkelse. Det räcker med att betrakta Nigerias närhistoria för att spä på pessimismen. Det (hittills) lyckade överlämnandet av presidentmakten från Goodluck Jonathan till Muhammadu Buhari till trots är Nigeria ett land vars våldsamma motsättningar inte visar många tendenser till att läckas. Klyftan mellan norr och söder benämns oftast som en mellan muslimer och kristna, men handlar också om ekonomiskt välstånd (om än en jämförelse mellan låga välståndsnivåer). Få tecken finns på att denna minskat. Vidare präglas många etniska gruppers relationer av våldsamma konflikter om land och politiskt inflytande på lokal och regional nivå. Våld – utövat av staten, av rebeller, av miliser eller av vanliga medborgare – har ännu inte rått på dessa klyftor och lär inte göra det i framtiden heller.
Nigeria samt dess allierade och vänner behöver tänka längre än gevärspipan. Förslagsvis kan dom kasta ett öga på International Crisis Group:s senaste rapport om tillståndet i landet (Curbing the Violence in Nigeria: The Boko Haram Insurgency). I en initierad analys identifierar denna tankesmedja att Boko Haram, trots sina vidriga brott och hatfyllda ideologi, utnyttjar och drar kraft från reella problem med korruption, underutveckling och straffrihet. Säkerhetssituationen för människor i norr är således katastrofal inte bara på grund av Boko Haram, utan gruppen existerar och frodas även som en konsekvens av den horribla situationen. Militära offensiver – om än potentiellt positiva då de stoppar direkta hot mot civila – kan inte komma åt det missnöje som göder besten. Speciellt inte då den nigerianska statens maktutövande ofta är granne med maktmissbruk och övergrepp.
Lösningar som går på djupet är dock inte enkla att genomföra. Att bara ösa pengar över norra Nigeria är dömt att misslyckas, då den hejdlösa korruptionen ofta snarare spär på än löser problem. Och det är i slutändan här, mot den djupa och mörka korruptionen, som den slutgiltiga offensiven måste sättas in. På lång sikt är det rättsstatens återupplivande och inte kulor som kommer rädda flest liv.
Ralph Sundberg
Doktorand i Freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet
Lämna ett svar