Just nu träffas världens ledare för att ännu en gång diskutera det så kallade icke-spridningsavtalet (NPT) som både försöker nedrusta de existerande kärnvapnen och förhindra fortsatt spridning. Sofia Tuvestad, som följer förhandlingarna på plats i New York, ger oss en inblick i de första tre veckornas diskussioner.
Med snart tre av fyra veckor avklarade börjar stämningen bli spänd vid de kärnvapenförhandlingar som just nu pågår vid FN i New York. Staterna inom icke-spridningsavtalet (NPT) har samlats här för en så kallad översynskonferens, där utmaningar och framgångar inom avtalet ska diskuteras.
Medan de två första veckorna var en ganska loj historia, har debatten om konferensens slutsatser nu dragit igång med ovanligt ilskna inlägg av pressade kärnvapenstater. Förhandlingsviljan är svagare än vid det förra mötet, som hölls 2010. Kärnvapenstaterna är tydligare med att de inte vill överge sina massförstörelsevapen, medan de kärnvapenfria staterna börjar tappa tålamodet.
Icke-spridningsavtalet handlar om att kärnvapen inte ska spridas, att kärnenergi ska användas på fredligt sätt, och att kärnvapenstaterna i avtalet – Ryssland, USA, Storbritannien, Kina, och Frankrike – ska rusta ned. Arbetet för icke-spridning har varit relativt framgångsrikt sedan NPT antogs 1968. Men den multilaterala kärnvapennedrustningen har uteblivit. Med andra ord har den absoluta majoriteten av de kärnvapenfria staterna levt upp till löftet om att inte skaffa kärnvapen, medan kärnvapenstaterna ignorerat deras del i uppgörelsen. Den uppenbara orättvisan i detta upprör alltfler, och det märks på ett uppfriskande sätt i förhandlingarna.
Den ökade polariseringen kommer inte som en blixt från klar himmel. Debatten har förändrats gradvis under de senaste åren – ett skifte som i all sin geniala enkelhet vilar på att alltfler stater börjat tala om hur fruktansvärt destruktiva kärnvapen faktiskt är. Det kan verka självklart, men detta faktum har länge sopats under mattan medan kärnvapenstaterna snurrat upp sig själva och andra i tekniska diskussioner. Så som häromdagen, när Ryssland, USA, Storbritannien, Kina, och Frankrike bjöd in till lansering av ett projekt de arbetat med i fem år: en ordbok om kärnvapen. Författarna ser det som en konkret framgång att de nu minsann definierat ”nedrustning”.
Men ordboksdribblingar fungerar allt sämre i det förändrade debattklimatet, ett skifte som lite förenklat inleddes vid det förra översynsmötet 2010. I slutsatserna från 2010 års förhandlingar kom en mening in som säger att alla stater inom icke-spridningsavtalet känner en ”djup oro” över att kärnvapen har ”katastrofala humanitära konsekvenser”. Jag gissar att kärnvapenstaterna nu ångrar bittert att de för fem år sedan gick med på denna till synes ofarliga mening.
För i internationell diplomati kan några ord i rätt dokument som bekant räcka långt. Två år efter mötet 2010 ställde sig 16 stater bakom ett anförande om humanitära aspekter på kärnvapen. 2013 hade samlingen vuxit till 125 stater, och idag står hela 159 stater bakom. I höstas gick Sverige med. Det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning är nu ett faktum, och de 159 staterna enas kring en enkel men ack så kritisk princip: kärnvapenanvändning är oacceptabelt ur humanitärt perspektiv, oavsett vilka förutsättningar som råder. Det humanitära initiativet kräver total nedrustning på basis av humanitära principer.
Den viktigaste delen av det humanitära initiativet är de tre konferenser som sedan 2013 arrangerats i Norge, Mexiko och Österrike. Konferenserna har samlat stater, FN-organ, Röda Korset, forskare och organisationer för att presentera ny forskning och kartlägga vilka effekterna egentligen blir om kärnvapen detonerar idag. Slutsatsen är tydlig. Det finns ingen möjlighet, oavsett resurser, att lindra det mänskliga lidande och den klimatförstörelse som skulle följa.
Den nyväckta humanitära debatten bemöts med enormt motstånd av kärnvapenstaterna. I ett redan klassiskt inlägg av Frankrike häromdagen spottade den franska ambassadören ur sig att de humanitära konferenserna absolut inte kan omnämnas i förhandlingarnas slutsatser eftersom Frankrike (självvalt) inte deltagit. Innan han stängde av mikrofonen och lämnade salen tillade samme ambassadör att det sannerligen inte heller har framkommit någon ny information om kärnvapnens humanitära effekter. I ett efterföljande inlägg påpekade Österrikes delegat stilla att Frankrike kanske har missat nya fakta just på grund av att de vägrat delta vid de humanitära konferenserna.
Om förhandlingarna misslyckats här i New York, beror det på att kärnvapenstaterna inte har levt upp till sina löften medan den kärnvapenfria majoritetens tålamod med rätta börjar ta slut. Men det betyder inte att vi står längre ifrån kärnvapennedrustning idag än vid mötet 2010. Det är ingen som har väntat sig att nedrustningen ska komma genom NPT, även om avtalet är viktigt för att hindra spridning av kärnvapen. Det är inom det humanitära initiativet och på de humanitära konferenserna som energin sprakar, det är denna debatt som stressar kärnvapenstaterna. Det visar att den träffar rätt och ökar trycket för nedrustning, vilket är precis vad som behövs.
Det råder inget tvivel om att det humanitära initiativet kommer att fortsätta efter NPT, med nya möten. Det logiska steget vore att förhandla fram ett avtal som bestämmer att kärnvapen är olagliga enligt internationell rätt, och därför förbjuds liksom klustervapen, landminor, och kemiska och biologiska vapen. Kärnvapenfria stater bör gå vidare och förhandla oavsett om kärnvapenstaterna vill vara med eller inte. Annars väntar nya ordboksprojekt i all evinnerlighet.
Sofia Tuvestad
Politisk handläggare på IKFF Sverige
Lämna ett svar