ANALYS: En regim som krossade en fredlig proteströrelse med krav på reformer för demokrati och frihet. En militärmakt som använder 8 procent av BNP för fortsatt militär upprustning. Algeriet styrs av en auktoritär och repressiv regim som stryper det civila samhället och media, fängslar författare och har portat en algerisk journalist från att återvända till sitt hemland utan förklaring.
Bild: Protest i Algeriet mot höjda matpriser
Algeriet är Afrikas största land och näst största militärmakt (efter Egypten). Ett land med stora rikedomar av olja och gas och även mineraler som fosfat, zink, järn, guld och uran. Ett land med 1200 km kust längs Medelhavet, där merparten av de 47 miljonerna invånarna bor, och stora ökenområden i Sahara. Med en medelinkomst per capita på 5 360 US dollar ligger Algeriet på 109:e plats bland världens länder, strax före Ukraina.
Den arabiska våren med folkliga uppror och protester som svepte genom flera arabländer i Mellanöstern och Nordafrika, med start i Tunisien i slutet av 2010 nådde aldrig Algeriet. Eller släpptes inte in. Protesterna drevs av krav på demokrati och mänskliga rättigheter och ledde till regimbyten i länder som Egypten och Libyen,
Egen vår med massdemonstrationer
Algeriet fick dock en egen vår 2019 genom Hirak – en fredlig proteströrelse, en folkets revolution med massiva demonstrationer och krav på förändring, politiska reformer, demokrati och yttrandefrihet, De samlades i huvudstaden Alger och andra städer varje fredag och krävde president Abdelaziz Bouteflikas avgång. De kunde vara runt 100 000 i Alger och organiserade t.o.m. patruller för att städa upp gator och torg efter manifestationerna.
Bouteflika, som varit president sedan 1998, hade aviserat att han avsåg ställa upp för ytterligare en period trots att han sedan 2013 varit sjuk efter en stroke och inte uppträdde offentligt. Revolutionen fick Bouteflika på fall – klanen runt honom såg till att han avgick för att undanröja vad som sågs som ett hot mot regimens legitimitet.
Abdelmadjid Tebboune, som tillträdde som president i slutet av 2019, lanserade sig som alla algeriers president med en vision om att lägga grunden för ”det nya Algeriet”. Han prisade Hirak offentligt, utlovade förändring och att kraven på reformer skulle hanteras i en anda av förtroende och dialog. Försämrade levnadsvillkor skulle reverseras genom ekonomiska injektioner. Utrikespolitiken skulle återge Algeriet dess roll som regional stormakt. Konstitutionen reviderades genom en folkomröstning, där bara 24 procent röstade. Val till nytt parlalment genomfördes med bara 30 procent röstande och den gamla alliansen fick en betryggande majoritet.
Militären, som alltid haft starkt inflytande, hade inga avsikter att släppa igenom någon dialog med Hirak. Regimen satte 2021 stopp för demonstrationerna med hänvisning till covid.
Tebboune, omvaldes 2024 men en majoritet bojkottade valen. Bara 24 procent röstade, långt färre än hälften av de registrerade väljarna, som vanligt mest militärer och offentligt anställda som är beordrade att rösta.
Ökad repression och kränkningar
Åren under Tebboune har präglats av ökad repression och kränkningar av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Politiska partier, civila organisationer och oberoende media har upplösts eller förbjudits.
I Amnesty International’s rapport för 2024 noteras att myndigheterna fortsatt att brutalt inskränka rättigheter som yttrande- och föreningsfrihet liksom fredliga sammankomster. Brottsrubriceringen terrorism användes fortsatt för att döma dissidenter, t.ex.politiska aktivister, journalister, fackligt aktiva och försvarare av mänskliga rättigheter.
Exempel är aktivisten och poeten Mohamed Tadjadit, ”Hirak:s poet”, som satt häktad i nio månader anklagad för terrorism. Den facklige ledaren Hamza Kherroubi dömdes till 20 års fängelse, också för terrorism. Påstådda angrepp mot det nationella terrirtoriets integritet är en vanlig anklagelse som drabbat bl.a Hirak-aktivister. Mer än 200 personer har fängslats på godtyckliga grunder.
Rädsla och självcensur
Myndigheternas kränkningar av yttrande-, förenings- och pressfrihet har skapat ett klimat av rädsla och självcensur. MR-organisationer, som verkat i mer än 30 år, har upplösts. Oberoende media har stängts ned. Två mindre men etablerade politiska partier har suspenderats på obestämd tid.
Journalister har hindrats att röra sig fritt eller som i fallet med Farid Alilat, tidigare journalist på Jeune Afrique och nu franska Le Point, hindrats från att besöka sitt hemland. Han stoppades på flygplatsen i Alger i april ifjol och sattes på ett plan åter till Paris. Utan förklaring.
Ett uppmärksammat fall är den fransk-algeriske författaren Boualem Sansal, som dömts till fem års fängelse för att ha underminerat nationell enhet. Han greps när han, bosatt i Frankrike, var på besök i Algeriet ifjol efter ett uttalande där han hävdade att Frankrike som kolonialmakt ändrat en del av gränsen mellan Algeriet och Marocko, så att ett marockanskt landområde överfördes till Algeriet. Frankrikes president Emmanuel Macron har vädjat om att han sätts på fri fot av hälsoskäl.
Fallet Sansal har blivit ett av många inslag i de mellan Frankrike och Algeriet kraftigt försämrade relationerna, nu de sämsta sedan självständigheten 1962. Den franske historikern Benjamin Stora har betecknat Algeriets roll visavi kolonialmakten som ett underjordiskt syndrom, där fakta och sanningar förblir outsagda.
Självständighet efter åtta års krig
Algeriet, som varit en del av Frankrike sedan 1830, blev självständigt 1962 efter ett krig mot kolonialmakten, som varade åtta år och skördade 1,5 miljoner offer. Befrielserörelsen FLN, Front de Libération Nationale, kom till makten.
De första åren präglades av inbördes strider mellan olika falanger av FLN. De slutade med att översten Houari Boumédiène iscensatte en kupp mot sin kompanjon Ahmed Ben Bella som var Algeriets förste president. Det var en oblodig kupp, men stridsvagnar var utkommenderade på Algers gator i centrum. Ingen reagerade nämnvärt eftersom man trodde att de utgjorde rekvisita i den film, Slaget om Alger, som den italienske filmmakaren Gillo Pontecorvo höll på att spela in.
Abdelaziz Bouteflika, som tidigt gick med i FLN, var Boumédiènes gunstling och räknde med att efterträda honom. Men militären valde Chadli Bendjedid. Bouteflika som varit utrikesminister sedan 1963 sparkades av Bendjedid efter en affär där medel avsedda för Algeriets diplomatiska missioner i utllandet satts in på hans egna konton i Schweiz. Bouteflika gick i exil, levde gott tack vare rika vänner och återkom till Algeriet först 1988.
Inbördeskrig, terror och försoning
När han blev president 1998 hade Algeriet plågats av det svarta decenniet. När ett islamistiskt parti såg ut att få en majoritet i valet 1991, genomförde militären en kupp och tog över. Det ledde till inbördeskrig och terror som skördade kanske 250 000 offer. Bouteflika inledde med att proklamera försoning för återgång till normalitet. Tusentals islamistiska förövare fick amnesti, vilket upprörde många med offer i sina familjer.
Algeriet har aldrig varit en verklig demokrati. Ledarna för den falang inom FLN som hoppades att Algeriet efter självständigheten skulle bli en demokrati eliminerades successivt av Boumédiène och hans auktoritära falang och och dagens regim bär prägel av arvet efter honom.
Landet styrs av ”makten”, på franska Le Pouvoir, som består av en delvis okänd elit av politiker, militärer och säkerhetsfolk med militären som dominerande kraft.
Alternativ till rysk olja
Trots ambitioner om diversifiering, är landets ekonomi fortsatt beroende av olja och gas.
Efter Rysslands invasion av Ukraina sågs Algeriet med sina olje- och gastillgångar av Europa som ett alternativ till att köpa rysk olja och importen har ökat.
USA har länge omhuldat samarbetet med Algeriet mot terrorism och jihadism i Sahel. Idag när JNIM (Gruppen för stöd till islam och muslimer) kontrollerar delar av Mali, Burkina Faso och även finns i Niger och ser ut att kunna skapa ett kalifat i Västafrika, är det tveksamt om samarbetet varit fruktbart. Handelsutbytet med USA har minskat dramatiskt, från ca 15 miljarder US dollar 2006 till 3,5 miljarder 2024. Exporten till USA (främst olja) liksom importen (industri- och jordbruksprodukter) har successivt krympt, bl.a sedan Algeriet infört importrestriktioner av ekonomiska skäl.
Försämrade relationer med grannar
Bland grannarna har Marocko länge varit en ärkefiende, särskilt vad gäller konflikten i Västsahara, där Algeriet är befrielserörelsen Polisarios främsta bundsförvant. Alltfler länder har under senare år gett stöd till Marockos krav på överhöghet med viss autonomi för området. Nyligen levererade president Donald Trump ett dråpslag genom att begära att Algeriet avbryter allt stöd till Polisario och engagerar sig i en dialog med Marocko. Syftet uppges vara att åstadkomma ett historiskt fredsavtal mellan länderna, stabilisera Maghrebregionen och bekämpa terrorism i Sahel.
Algeriets relationer med Sahelländerna präglas av misstro och Algeriet har förlorat sitt inflytande i Sahel. Ambitionen att återge Algeriet en regional och internationell roll har inte varit framgångsrik även om landet 2023 lyckades knipa en plats i FN:s säkerhetsråd. Ansökan om medlemskap i BRICS (ursprungligen Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), som utökats med flera nya medlemmar, beviljades inte då landet inte ansågs uppfylla kriterierna. Algeriet fick initialt stöd från Ryssland, Kina och Sydafrika, men Brasilien och Indien uppges ha ha röstat nej p.g.a.politisk oenighet.
Europa och USA har varit återhållsamma med att kritisera den repressiva regimen. Det socialistiska Algeriet och Sovjetunionen hade nära relationer och Ryssland har förblivit en viktig partner, inte minst genom leveranser av krigsmateriel, nu senast ett 40-tal avancerade jet- och bombplan till flygvapnet, som innebär en väsentlig uppgradering.
Ingen ny vår att vänta
Nästa år är det parlamentsval i Algeriet. Även om missnöjet under ytan är omfattande är det inte sannolikt att det skulle kunna utlösa en ny Hirak-rörelse. Vissa analytiker menar dock att repression och brist på demokrati skulle kunna utgöra jordmån för militanta grupper.
För att motverka detta behöver Tebboune enligt bedömare genomföra vissa politiska och ekonomiska reformer bl.a. för att bekämpa den omfattande arbetslösheten bland ungdomar, som uppgår till över 30 procent. Han kan även behöva lätta på repressalier mot politiska partier och det civila samhället och frige politiska fångar. Någon ny vår är dock knappast att vänta. På sociala medier cirkulerar uppmaningar till protester och demonstrationer men det kommer den av militären kontrollerade regimen inte att tolerera.
Carin Wall är medlem av Mänsklig Säkerhets redaktion.
Redaktör Jöran Hök
Lämna ett svar