ANALYS: Förslaget om ett Tidö-II avtal som två tankesmedjor närstående Sverigedemokraterna och Moderaterna presenterade i september innehåller långtgående förslag som förändrar Sverige och människors rättigheter. Eftersom SD fick så starkt genomslag i Tidöavtalet 2022 för sitt stöd till en borgerlig regering så kommer nog M, KD och L även att acceptera de mer extrema förslagen i Tidö II. Bäva månde vi alla när modernitet och rättigheter rullas tillbaka.
Bild: Tidö slott
SD har marscherat snabbt på 10-15 år
Innan valet 2010 satt Sverigedemokraterna inte i riksdagen eftersom de inte uppnått kravet på fyra procents stöd av väljarkåren.
Idag har de ungefär en femtedel av väljarstödet, särskilt stort bland manliga väljare. Skickligt manövrerande och självsäkra män har styrt partiet. Nu styr de också i hög grad Sveriges politiska agenda.
Sedan makttillträdet har partiets dominans varit tydligast rörande brottsbekämpning och kriminalvård, med insatser som kritiker menar är dyr men ineffektiv plakatpolitik. Även migrationspolitiken har förändrats i grunden. Den är nu så restriktiv att näringslivet har extremt svårt att utomlands rekrytera den arbetskraft som behövs för att främja svensk tillväxt. Den restriktiva migrationen förefaller inte bottna i rationella överväganden, utan snarare i motstånd mot invandrare, inte sällan kombinerat med hat mot muslimer.
Ett pris många av oss har att betala för den restriktiva invandringspolitiken är också att vi med minskade födelsetal i Sverige kan frukta en enorm brist på personal som tar hand om oss när vi blir sjuka och skröpliga.
Även energipolitiken sedan regeringstillträdet 2022 grundas mer på fastlåsta positioner än rationellt och funktionellt tänkande. Den har också kritiserats för att inte vara baserad på fakta utan på tyckanden. SD har således hösten 2025 blockerat en bred energiöverenskommelse för att partiet är principiell motståndare till vindkraft.
Tidö II skruvar plakatpolitiken ännu mer
Förslaget om ett Tidö II-avtal som nyligen presenterades av SD:s tankesmedja Oikos i samarbete med det Moderaternas närstående Timbro visar att SD behåller sitt grepp om politikens inriktning.
Även om dokumentet bitvis lyfter ordet frihet andas hela texten ofrihet och tillbakarullning av de fri- och rättigheter som byggt det moderna Sverige.
Avtalet domineras av SD:s nationalkonservativa agenda och liknar den i Orbans Ungern, en regim som länge varit SD:s förebild.
Trots Timbros medverkan – eller snarare sanktion av avtalet – så syns mycket lite av moderat frihetsagenda i Tidö II.
Den ”frihet” som lyfts begränsas i huvudsak till färre regelverk och minskad beskattning. Men det är en frihet för kapitalet och kapitalstarka grupper. Det är också en agenda för män – i en agenda som framhåller ”traditionella” familjevärden och utfasning av jämställdhetsarbete.
Som helhet ser vi strävan mot ett Sverige på väg tillbaka till 1800-talets fördemokratiska tid, särskilt för kvinnor och människor som lever på arbete mer än på kapital. En konstruerad värld opåverkad av dagens reella klimat- och miljökriser. En värld präglad av manligt kodade auktoritära vindar som på många håll i världen raserat demokratiska framsteg som rört allas lika värde och rättigheter. Och en värld som fortsätter att underminera rättsstaten.
SD är vassare än sina allianspartners och mer regeringsdugliga
Att Sverigedemokraternas världsbild och agenda fick ett dominerande genomslag redan i Tidö-avtalet 2022 berodde i hög grad på att SD i motsats till vad många trott varken var oförberett eller regeringsodugligt efter valet. Tvärtom var partiet då – och är fortfarande – skickligare än M, KD och L på att driva igenom sin politik i dagens maktkonstellation. Säkerligen för att de är mer burdusa och hårdföra.
Men SD är fortsatt en minoritet med stöd bara av en femtedel av väljarkåren, och en stor majoritet mot sig. Men partiet är lika kaxigt som autokraterna i Donald Trumps manliga maktsfär.
Tidö II liknar Trumps projekt 2025
Det avtal som kallas Tidö II visar på betydande likheter med Projekt 2025 som vägleder Trumps agerande.
Båda agendorna präglas av avregleringar, främst på klimat- och miljöområdet. Deras kostnader på sikt har varken analyserats eller kostnadsberäknats – för det börjar kosta pengar att inte agera. I Sverige innebär det att Miljödomstolen läggs ner liksom Klimatklivet. Ägarnas avverkningsrätt till den skog som behövs för att lagra koldioxid ökar. Det innebär att de få som äger skog – bara 3% av alla svenskar – kan fälla avgöranden som rör majoritetens intressen. Ett exempel är kalhyggen som orsakar erosion med skador på vägar och järnvägar som kostar samhället miljardbelopp.
Skatter ska sänkasvilket ofta innebär att de redan rika gynnas och kan sätta sin privatkonsumtion, t ex ohållbart resande, framför gemensam välfärd i form av hälsovård, undervisning och infrastruktur.
Både projekt 2025 och Tidö II präglas av ambitionen att montera ner jämställdhet mellan könen. I Tidö II ska Jämställdhetsmyndigheten, Sekretariatet för genusforskning och jämställdhetsintegrering skrotas, och därmed analyser och motverkande av könsdiskriminering. Tidö II visar på en mossig familjesyn, lik den patriarkala politik som nu frodas i Putins Ryssland och Trumps USA, där s k traditionella familjemönster och levnadssätt framhålls. Tidö II tycks inte åtgärda ens uppenbar ojämlikhet, som att kvinnor i snitt i Sverige får 38% av mäns pensioner, eller att kvinnoyrken värderas mindre än mäns. Eller att mäns våld mot kvinnor på inte alls begränsas till invandrargrupper och är hedersrelaterat.
Både projekt 2025 och Tidö II drivs av ett hämndbegär gentemot tidigare makthavare. I Projekt 2025 kallas det kampen mot den djupa staten, tankar som SD i flera riksdagsmotioner ställt sig bakom. I Tidö II kallas det ”korporativism” och föranleder förslag om att skrota allt folkrörelsearbete som inte drivs på marknadsekonomisk grund. Detta får stöd av Timbro vars svar på det mesta är just ”marknaden”. Något som framställs som en osynlig – kanske gudomlig? – kraft. Men detta döljer det faktum att det är människor (mest män) som äger det kapital som styr marknaden. Angreppen mot ”korporativismen” innebär att funktioner som belyser och granskar maktfrågor och SD:s politik, t ex Folkbildningsrådet och MR-institutet, ska läggas ner.
Utöver klara paralleller till Projekt 2025 innehåller Tidö II en rad bekymmersamma förslag
Liksom jämställdhet splittrar nationen enligt SD så utgör också fackliga organisationer en grund för splittring och ska motarbetas eftersom ”nationell enighet” är en prioritet för SD. Alltså ska Arbetsdomstolen avskaffas.
Oliktänkande ska tystas och mångfald stävjas. Anslagen till Sveriges Radio och Television ska halveras. Konsten och arkitekturen ska utformas utifrån en nationalkonservativ agenda. Frihetstänkandet överges och staten ska godkänna vad som produceras på Kungliga Konsthögskolan. Mångfald och demokratiskt deltagande offras för nostalgi.
I denna kontext av frihet och inflytande a la carte är det oroväckande med förslag att tillsätta en utredning om demokrati som bl a ska ta upp frågor om rösträtt i lokalval för icke-medborgare.
Nationalkonservatism = inskränkthet. Trots att Sveriges starka utrikeshandel under decennier fogat in landet i omvärlden så accepterar regeringen den snäva nationalkonservativa agendan, trots motstånd från näringslivet. Inskränktheten förstärks också av att det som förr kallades ”utvecklingssamarbete”, nu genomgående och nedlåtande benämns ”bistånd”, som ska halveras. Trots att det ofta gav både företag och individer inkomster och arbete till gagn för landet som helhet.
Oppositionen borde reagera och plocka lågt hängande frukter
Det finns starka skäl – inte minst för en mer alert opposition – att ta tag i den nationalkonservativa agendan i Tidö II. Som helhet står den ju i direkt motsats till det samhälle som generationer av socialdemokrater byggt upp, ofta med stöd av andra partier, särskilt liberaler.
Det finns också skäl att med tanke på Tidö II ha uppsikt över vad som föreslås beträffande sjösättandet av en svensk kulturkanon. Se inte minst Sverker Sörlins text i Dagens Arena den 19 september om kulturen som nynationalistiskt projekt.
Dessutom bör analyser göras av vad som INTE står på Tidöagendan för framtidens Sverige. Dit hör hållbar klimatomställning, säkerhet i ljuset av rysk aggression, respekt för allas lika värde och rättigheter, stabil livsmedelsförsörjning och satsningar på hållbar infrastruktur. Och en preventivt inriktad kriminalpolitik.
Mycket står på spel
Precis som regeringspartierna i Tidö I efter valet 2022 fick sina ministerposter genom att inkludera SD i sitt regeringsunderlag så finns en tydlig risk för att M, KD och L godkänner Tidö II och än en gång får bita i det sura äpplet och acceptera att SD fortsatt håller i taktpinnen. Nu är frågan om de som en gång såg sig som liberaler är beredda att stödja Tidö II.
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för nätmagasinet Mänsklig säkerhet.
Redaktör: Johan Schaar
Robert Keller säger
Bra text – artikeln om Tidö II.
Det vore intressant att gräva lite i frågeställningen kring mål och medel för ett “mono kulturellt” samhälle. Som SD verkar sträva efter. I motsats till mångkulturellt. Är det eftersträvansvärt? Och leder förslagen i t.ex. Tidö II ens dit?
Min erfarenhet från arbetslivet är att de mest dynamiska grupperna, som bäst löser de uppgifter som de ställs inför, består av individer med olika ingångar till frågeställningar, baserat på olika bakgrund och erfarenhet. Men det fordrar förstås öppenhet och respekt inför olikheter. Och ett rakryggat ledarskap.